Kategori:6 år

Tilly som trodde att..

 

Den här boken har jag nästan läst sönder den sista tiden. Barnen älskar den och jag älskar den. Bokens författare Eva Staaf är radiodramatiker och regissör till vardags men debuterar här som bilderboksförfattare. Den fenomenala illustratören Emma Adbåge känner de flesta till sedan tidigare genom bilderbokskaraktärer som Sven och Leni. Och nu är boken nominerad till Augustpriset. Med rätta, säger jag.

Vem är då den här Tilly som trodde att? Tilly går på dagis. Hon och hennes kompis Tage är nyfikna på att få veta hur det är att vara någon annan. De undrar till exempel varför vissa barn inte har några badkläder med sig till badhuset och varför andra bara har möglig ost och nagellack hemma i sitt kylskåp? Och varför vissa, som Tages mamma, vill ha persiennerna nere istället för uppe mitt på dagen? Sen finns han killen på gatan utan för affären, som bara har tunna, tunna skor fast det är vinter..och varför får mamma alltid så förtvivlat bråttom varje gång de ser honom?

Tilly som trodde att.. är en helt fantastisk bok. Det är en bok som med stor respekt visar på olikheter människor emellan. Framförallt visar den ömsint hur olika människorna i vår direkta närhet kan vara. En klasskompis mamma gör inte på samma sätt som min mamma, en hemlös på gatan där jag bor lever under helt andra villkor än vad jag gör.

Boken kan läsas linjärt från pärm till pärm men öppnar också för att läsas på andra sätt. Vid behov kanske? Bilderna är en historia för sig som jag helt enkelt inte kan få nog av. Tips: Tages mammas beiga, välordnade kök (där Tilly hör klockorna ticka) är kort och gott hjärtknipande. 

Blompojken

Barndomens romantiska skimmer är förljuget, det vet alla som varit barn. Speciellt om du uppfattas avvika ifrån trånga normer.

Blompojkens text är fåordig, rytmiskt. 

 

“Liten pojke

Gillar blommor

Gillar fina

Fina saker”.

 

Orden påminner om en bön, en vädjan om att få vara sig själv. Berättelsen står helt på blompojkens sida. Plågoandarna illustreras i mörka färger, arga ansikten. Bara blompojken strålar i färg. Kanske kan det upplevas som förenklat, men å andra sidan ger det läsaren möjlighet att helt liera sig med blompojken.

Ibland tränger röster från världen utanför in, frökens “säg ifrån” eller killgängets “mespojken, fjollpojken”. Det låter mörkt, men samtidigt är berättelsen hoppfull. Blompojken illustrerar det ljusa, trots hårda ord så blir han kvar i det som är sant och riktigt för just honom.

Att boken ens finns inger också hopp, och den kan säkert fungera som tröst och styrka. För att inte tala om tankeställare och samtal för världens alla killgäng, av alla åldrar och kön.

En bilderbok för lite äldre barn, 5 år och uppåt. Och vuxna!

Blompojken är skriven och illustrerad av Elias S. Ericson. Boken ges ut av Kabusa.

Vad säger räven?

Ni har hört låten va? Den där hysteriska låten som jag trodde var alla barns ursäkt att få svära lite (se videon på youtube). Nu har Svein Nyhus gjort illustrationer till “The Fox (What Does The Fox Say?”) och resultatet är en psykedelisk, fantasifull och väldigt vacker bilderbok. Nyhus är en fantastisk konstnär och det är hans illustrationer som bär den här boken. För att texten ska fungera får den som läser högt vara beredd på att ge järnet, det funkar liskom inte att läsa “Hati-hati-hati-ho! Hati-hati-hati-ho! Hati-hati-hati-ho! Eller kanske … Joff-tjoff-tjoff-tjoff-tjoffo-tjoffo-tjoff!” hur som helst. För bästa resultat krävs en högläsare med mod och riktigt höga toner. Det kan bli hur kul som helst! Känns det inte helt bekvämt (vilket är fullt förståeligt) kan en ju alltid lyssna på låten tillsammans med barnen och sno ljuden därifrån. Eller varför inte lyssna samtidigt som ni läser? Jag lovar, snart vet ALLA hur räven låter.

Bild lånad av Svein Nyhus.

Vad säger räven? är skriven av Bård Ylvisåker, Vegard Ylvisåker och Christian Löchstöer. Den är illustrerad av Svein Nyhus och ges ut av Notfabriken.

Bockarna Bruse kommer igen

”- Har ni varit på TV? frågade hermelinerna.

– Vi har varit med i sagan, sa bockarna.

– Vad är det för nåt? sa hermelinerna.

Vilken kanal är det?”

Nja, hermelinerna på fjället kanske inte känner till bockarna Bruse, men vi gör det! Genom Bockarna Bruse på badhuset (2012) fick den välkända sagan ett helt nytt och inte minst fantasifullt skruvat liv. Boken blev väldigt populär och röstades fram till 2012 års bästa bilderbok av Bokjuryn.

I uppföljaren är det semestertid för bockarna, vilket betyder en tur till fjället (vi pratar trots allt om norska bockar här). Men våffelstugan är stängd och trollet under bron har flyttat ner till byn och in på äldreboende, där han tillbringar dagarna med att skrämma livet ur gamlingar.

Ja, ni hör ju. 

I Bockarna Bruse kommer igen är vi långt ifrån den ursprungliga sagan, men samtidigt helt nära. Både en och två gånger får vi klampa tripp-trapp, tripp-trapp, tripp-trapp över bron. Gry Moursunds uttryck, hennes kollage av naivistiska illustrationer, liknar ingenting annat. Vackert, tycker jag! Humor och befriande galenskap löper genom både bild och text, där Pija Lindenbaum står för översättningen till svenska. 

Den galna blicken! Både trollet och bockarnas minspel är pricksäkra och kul att titta på.

 

Bockarna Bruse kommer igen är illustrerad av Gry Moursund och skriven av Bjørn F. Rørvik, det är Pija Lindenbaum som står för översättningen till svenska. Boken ges ut av Lilla Piratförlaget.

Om att komma nästan nära.

Någonting som fascinerar mig är böcker där bilden berättar mycket mer än vad texten låter oss förstå. Särskilt härligt är det att läsa sådana böcker högt för barn. Det är som att ge barn kunskap och samtidigt lyckas med bedriften att få dem att förstå hur ensamt det kan vara att sitta med kunskap när man inte kan förmedla den (läs: till bokens huvudperson). I förra veckan läste jag Sam och David gräver en grop ihop för 6,7,8-åringarna och de blev tokfrustrerade. Samtidigt mynnande frustrationen ut i en abstrakt diskussion, ni vet abstrakt tänkande är svårt för barn, om det här med att det i princip alltid finns minst två möjliga händelseförlopp till allt som görs och sker. Herreminje – vad de tänkte!

Sam och David har helt enkelt lite tråkigt en dag och bestämmer sig då för att gräva en grop. De båda är väldigt flitiga och gräver och gräver för att hitta något häftigt. Men det de inte vet är att varje gång de närmar sig något häftigt (oftast en magnifik diamant) beslutar de sig för att gräva i en annan riktning. Barnen ser hur nära de är men Sam och David vet helt enkelt inte vad de missar och hur nära diamanterna de hela tiden kommer.

Sam och David gräver en grop ihop är illustrerad av Jon Klassen och skriven av Mac Barnett, boken ges ut av Hippo Förlag.

Om drömmar

“Sindre är ingen fotbollsspelare. Ändå står han där. Mitt på planen. Men när de andra spelarna ser en fotboll ser Sindre en … måne.”

Så börjar berättelsen om Sindre och hans dröm om månen. Många är vi som befinner oss i en situation men som samtidigt drömmer om något annat. Inte alla gör något åt saken, men Sindre tänker förverkliga sin dröm, han ska ta sig till månen. Men hur? I vuxenvärlden finns inget stöd att hämta, astronauten förklarar att man måste kunna aerodynamik, fysik, hydraulik, teknik, matematik och en massa andra saker som slutar på ik. Byggmästaren menar att ett torn till månen skulle kräva alldeles för många bultar och stålbalkar. De vuxna svarar och skojar bort. Men ingen dröm är för stor eller svår! Sindre bygger ett eget torn av pinnar och lyckas klättra högre än molnen.

Det är en blåtonad, fin berättelse om att gå sin egen väg och följa sina egna drömmar. Den som försöker hittar alltid något, kanske en ny vän att dela drömmarna med?

Så här skriver Per Gustavsson själv om Måntornet

Måntornet är skriven och illustrerad av Per Gustavsson och ges ut av Natur&Kultur.

I vårt lunchrum idag..

Vissa böcker stannar inte bara kvar i hjärtat utan får också konsekvenser i verkliga livet. Bra sådana! Boken Tilly trodde att.. av Eva Staaf och Emma Adbåge som kom ut på Rabén&Sjögren i augusti är en helt UNDERBAR bok. Jag kommer att skriva om den inom kort och då antagligen höja den till skyarna. Bara så att ni vet.

Dom som är kvar

I Dom som är kvar får vi följa pappa, lillebror och storebror tiden efter att mamman har gått bort. Det är en stillsam och enkel med väldigt gripande berättelse om hur svårt det är att fortsätta att leva med en förlamande sorg. Vi får se dem i vardagliga situationer som helt plötsligt blivit absurda och vi får se hur de handskas med sin sorg på olika sätt. Så här tyckte Emelie Ljungberg och Lisa Hamfors i en chattrecension:

Lisa: Boken är så gripande att det nästan är nervöst att skriva om den. Första gången läste jag till sidan där pappan slagit sönder en tallrik, sen var jag tvungen att sluta för att det blev för känslosamt.

Emelie: Jag läste den högt för förberedelseklassen, 4-9. Det var nog tyst i fem minuter efteråt. Den går djupt in. Jag älskar hur boken bygger på en slags korta understatements. Om man tänker på dimensioner och hur oändlig deras sorg måste vara.

Lisa: Ja, det är fantastiskt att få med alla personers smärta på så få sidor, med så enkla illustrationer och så kort text. Pappa som stannar upp och gråter, storebror som pratar, pratar, pratar maniskt och lillebror som bara bråkar tills pappa får nog och dänger tallriken i bordet.

Emelie: Barn följer inte de vuxnas beteende oavsett var de kommer ifrån. De har sina egna uttryck.

Lisa: Ja, och så blir det extra sorgligt med pappan som inte alltid orkar med barnen utan blir rasande. Bilden när storebror ringer mormor är helt otrolig, man kan ta på tystnaden och det känns som att en sorgematta vilar över hela uppslaget. Det var där jag fick en klump i halsen: pappans blick, hans känsla av otillräcklighet och sonen som ringer mormor. Tänk en förälders känsla av att kämpa hela tiden, men så kommer man ändå alltid till det där ögonblicket när allt brister. Det dåliga samvetet efter det … hur mycket värre blir det när en tung sorg dessutom vilar över familjen och man VET varför ungen gör som den gör?

Emelie: Ja, den bilden är faktiskt en bok i sig. “Brister”, det är nog det ord som är mest slående här. Inte alls bra. Jag tänker på den där Pluralåten “Nånting måste gå sönder”. Hoppas verkligen att vuxna läser den här boken för barn. Om vuxna tycker att ämnet är svårt så undviker de kanske den här boken. Det är en bok som behöver läsas, inte bara hamna på temalistor om döden och sorg.

Emelie: Vad tycker du om slutet?

Lisa: Jag gillar slutet enormt, igen: med bara två uppslag får vi en långsam avslutning på berättelsen. Eller, avslutning är kanske fel ord. Det är snarare en långsam fortsättning in i livet utan mamman.

Emelie: Och SÅ himla viktigt. Att inte glömma bort att de som lever – faktiskt lever

Lisa: Ja, kolla insidan av pärmarna, på första får vi se en fotovägg med bilder på mamman, på sista pärminsidan är det samma bilder, men också nya och positiva foton på familjen efter mammans död. Så himla fint det också.

Emelie: Åh! Hade inte sett det. Bara: Den lilla noten som kommer ur fågelns näbb där på sista uppslaget. Ljus i sikte. Med tanke på hur världen ser ut just nu idag så måste något av allt detta mörka ju avspeglas i bilderböckerna. Även om det är på en annan nivå. Men jag ÄLSKAR hur bilderböckerna och faktiskt alla böcker även för de äldre barnen följer den där heliga oskrivna regeln att inte lämna barn i sticket i en berättelse. Att aldrig lämna dem med något mörkt.

Lisa: Verkligen. Några kloka människor sa någon gång (bla Gunna Grähs) att när text och bild i en bilderbok samspelar lyfter berättelsen och blir något mer, ett stycke konst. Så är det med Dom som är kvar tycker jag.

Emelie: Faktiskt. Och vad jag förstår så är det Karin Salers debut! Hon och Siri Ahmed Backström verkar vara bra människor. Såna som besitter förmågan att skapa magi.

Dom som är kvar är skriven av Karin Saler och illustrerad av Siri Ahmed Backström. Den ges ut av Urax förlag.

När kriget flyttade in

Nu har kriget flyttat in hemma, allting blir till taggtråd. Ingas mamma och pappa bråkar, hemmet knakar och skälver. Skilsmässa. Inga och småbrorsorna flyttar mellan två hem och Inga känner sig som spion och flykting, den fasta marken under hennes fötter försvinner.

Genom krigsmetaforer ger Gro Dahle Ingas upplevelser ett språk. “Pappa blir trettio soldater” som packar och bär, flyttar hemifrån. Kriget tar sig in i Ingas kropp, klampar och trampar över hennes hjärta. Inga bryts ner, drar sig undan i ett självdestruktivt mörker. Berättelsen speglas i Kaia Dahle Nyhus naivistiska bilder, effektfulla genom sina kontraster i gult, orange och blått. Genom barnets perspektiv ser vi föräldrarnas bråk, ibland blickar Inga ut mot oss – med trötta, panikslagna ögon.

Såhär är det: Kriget är en av de bästa böckerna jag läst i år, så enkelt är det. Framför allt är det en bok som måste få finnas, även om vissa vuxna säkert kommer skaka på huvudet (fast vi egentligen borde skaka på huvudet åt idén att vissa ämnen inte hör hemma i barnlitteraturen). Gro Dahles tar sig ofta an svåra ämnen i sina böcker, belyser barndomens mörka rum. I en essä i tidningen 10-tal skriver hon – “Det behövs skön­lit­te­ra­tur för barn om dessa mörka rum. Någon behö­ver belysa dessa teman, öppna dessa rum, gå ned i käl­la­ren och vara vittne, vara den som ser, vara den som berät­tar och visar och skriver fram det som erfa­ren­he­ter.”

Läsaren lämnas inte i kriget, för även ett hundraårskrig tar slut – men det kan ta tid. Det är ett trösterikt slut. Berättelsen om Inga är givetvis inte berättelsen om alla skilsmässor, inte alla skilsmässobarn. Men i alla separationer finns det spår av krig, oavsett hur snällt och smidigt det går.

 

Kriget är skriven av Gro Dahle och illustrerad av Kaia Dahle Nyhus, boken ges ut av Daidalos.