Kategori:6 år

Till alla som tröttnat på Stora och Lilla Fordonsboken

Kanske känner ni er träffade. Ni som har ansträngt er till bristningsgränsen för att era söner inte enbart ska hemfalla åt saker som har hjul (det var innan sonen började dagis och träffade andra barn). Ni som till slut köpte Stora fordonsboken för att slippa höra tjatet varje gång ni gick förbi en parkerad bil. Ni som har läst Stora fordonsboken högt för era barn en sisådär fem ziljoner gånger. För er kan boken Kom till Lukas mycket väl fungera som ett alternativ.

Kom till Lukas handlar om just Lukas som ska fylla år. Till hans kalas kommer gästerna från olika håll. Och så klart vill Lukas veta HUR de kommit till kalaset. Var och en som möter Lukas berättar hur de tagit sig dit och märkligt nog (!) har alla kommit med nån slags fordon. Behållningen med den här boken är utan tvekan illustrationerna. Akin Düzakin är helt klart en fena på att teckna! Det känns som att han inspirerats av gamla antika leksaker som han själv blåser liv i på pappret. Men med detta menar jag inte att texten är dålig eller onödig. Nej, faktiskt följer den bilderna på ett mycket fint sätt. Allting upprepas både i text och i bild och därför lämpar sig boken bra även för de yngre läsarna. Det jag vill protestera mot är att det är lite för många aktiva män i boken. Den enda som bryter normen är storasyster Lena som inte kunde komma på kalaset för att hon var på motorcykelsemester. Tänka sig!

Kom till Lukas är skriven och illustrerad av Akin Düzakin och ges ut av Eriksson & Lindgren.
Akin Düzakin

Läskigt värre

Maja är en modig tjej. Först (för ungefär ett år sedan, när Mot spökslottet släpptes) travade hon orädd in i ett spökslott med enbart en ficklampa i handen. Hon öppnade den tunga porten, gick igenom de stora salarna, uppför långa trappor, upp på vinden… och fick inte nog förrän hon hittade en kista med en livs levande vampyr i. Då blev det för otäckt, och Maja flydde hals över huvud ut från slottet igen. Den här gången ska hon ge sig in i djungeln, och tar med sig sin kniv. Och gissa om det är spännande i djungeln! Det finns pirayor, sumpiga träsk, långa lianer och ringlande, slingrande, krälande kryp där. Först är det bara coolt. Men sedan blir det mörkt, och när Maja plötsligt hör ett frustande brööööl någonstans ifrån blir det lite väl spännande. Hon måste rusa tillbaka, innan den läskiga varelsen får tag i henne!

Jag tror säkert att de här böckerna kan falla en relativt modig och spänningssökande liten läsare på läppen. Själv gillar jag 1: Kenneth Anderssons skönt ogulliga och färgstarka illustrationer och 2: Formen. Böckerna är nämligen illustrerade och formgivna på vis så att man som läsare måste vända boken upp och ner efter halva läsningen, och följa med Maja på den hastiga vägen tillbaka ut ur spökslottet/djungeln. Festligt, tycker jag, för det ökar verkligen på känslan av action.

Mot djungeln (ny!) och Mot spökslottet är skrivna av Thomas Halling och illustrerade av Kenneth Andersson. De ges ut av Alfabeta.

Inte utan min mössa

Eva Lindströms nya bilderbok Hit med våra mössor handlar om Sofi, Tom, Mia och Marko och deras nya mössor. Mössorna är viktiga. De får följa med när det är kalas hos Jim till och med. Det är ett trevligt kalas. Först blir det presentutdelning, och sedan trolleri. Jims pappa trollar fram servetter ur en kruka som är tom. När han är klar vill kompisarna se om han kan trolla bort saker också, och lånar ut sina nya mössor. Tyvärr visar det sig att Jims pappa är jättebra på att trolla bort grejer. Mössorna försvinner, och hur de än letar så hittar de inte dem…

“Alla andra gick hem. Det var bara vi kvar. Vi vägrade att gå. Jim sa hejdå till oss men vi tänkte aldrig i livet gå. Vi ville ha tillbaka våra mössor.”

Jag vet att många (läs: nästan alla jag vet) älskar Eva Lindström och att hennes böcker hyllas och prisas åt både höger och vänster, det vet jag verkligen. Men den kommer i alla fall inte naturligt till mig, den här översvallande kärleken till hennes böcker och bilder. Jag gillar dem, javisst, men bara lite lagom mycket. Ingenting jag studsar upp och ner av, direkt. Hit med våra mössor är inget undantag. Ja, den är bra och rolig, men nej, jag känner inte för att studsa. Tala gärna om för mig: Vad är det jag missar som alla andra ser?

Hit med våra mössor är skriven och illustrerad av Eva Lindström, och ges ut av Alfabeta.

KRAMmärkt

Efter recensionen av Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 känns det kul att kunna berätta om genuspedagogen Pamela von Sabljars böcker Vad vill du blir när du blir stor?, Vilken är din favoritsak? och Vad gillar du att göra? Böckerna utgår från barns individualitet och handlar precis som titlarna avslöjar om vad barn gillar och vad de tycker om att göra (vilket känns ganska uppfriskande istället för att fokusera på hur de ser ut eller hur de är). Böckerna öppnar på ett lekfullt sätt upp för barn och vuxna att diskutera olika intressen och fokus läggs också på varför man gillar en viss grej. I Vad vill du göra? får vi till exempel veta att Adrianna och Gideon gillar att rida, för då får de bra balans, eller att Viktor gillar att spela teater, för då blir han glad och modig. Exemplena är väldigt varierande och det blir aldrig för utstuderat som att killarna bara skulle gilla att göra klassiska “tjejgrejer” och tvärtom, utan det hålls som sagt på en mycket mer individuell nivå. I like!

Böckerna är tänkta som “verktygsböcker”, meningen är att de ska användas som diskussionsunderlag både hemma och i förskolan. Och det är väl bra, men jag tror att man lika gärna kan använda dem utan att lägga för mycket fokus på nyttoaspekten. Bara läsa dem för att det är kul helt enkelt. Om det sen leder till att barnen vill diskutera vad de själva gillar och vill bli när de är stora så är det bara roligt. Jag tror det är bra att avdramatisera att vi har så många fler möjligheter i livet utöver vad de klassiska könsrollerna erbjuder. Gör ingen stor affär av det, låt det bara få vara självklart.

Vad vill du bli när du blir stor?, Vilken är din favoritsak? och Vad gillar du att göra? är skrivna av Pamela von Sabljar och illustrerade av Janette Bornmarker. De ges ut av Vilda förlag.

Fantasin kan man inte bestämma över.

Siv ska sova över hos sin nya bästis Cerisia. Cerisia som har två marsvin, en hund och en storebrorsa som heter Elme. När pappa lämnar hemma hos Cerisia är Siv kaxigare än kaxigast. Hon kan knappt vänta tills han har pratat klart med Cerisias mamma. Allt är så annorlunda, nytt och spännande. Men så fort pappa har gått noterar Siv att det luktar messmör i hallen och att det finns glasrutor i ytterdörren så att “man vet var man går hem”. Cerisia springer hemtamt några meter före. När Siv inte vill klappa familjens skabbiga hund Pållan konstaterar Cerisia krasst: “Då är du ingen djurvän”. Lite senare är det dags för glass i köket. Cerisia tar två, men Siv får bara en. Snart sänker sig mörkret över lägenheten och i takt med det sjunker Sivs mod. När det väl är läggdags bestämmer Cerisia att lampan ska vara släckt. Sedan vänder hon sig med ryggen mot Siv och somnar. Kvar i mörkret ligger Siv och önskar innerligt att det ska bli morgon nångång. Efter ett tag upptäcker hon att både Cerisia och hunden är borta. Siv smyger ut i korridoren. Hon går på upptäcksfärd och stöter på Cerisias gnälliga gammelfarmor och två knepiga vuxna (väldigt lika Cerisias föräldrar) som bara verkar vilja bestämma. I köket brottas två bråkstakar (som nog ska föreställa marsvinen) under diskbänken. Så dyker Cerisia upp. Medan hon har varit på toaletten har Siv, med hjälp av sin fantasi, vunnit tillbaka något av sitt mod. Så när Cerisia föreslår att bråkstakarna ska ha koppel för att lugna ner sig säger Siv: “Dom vill nog inte bli bestämda över”. Sedan visar hon Cerisia bråkstakarnas gömställe under diskbänken. Cerisia hämtar kuddar och så bäddar de ner sig och somnar båda två.

Det finns bilderböcker som är fantastiska men som tilltalar vuxna mer än barn. Det här är definitivt inte en av dem. Pija Lindenbaum har än en gång skapat en bilderbok som i första hand talar direkt till barnen. Som vanligt står vi vuxna, mäkta imponerade av hennes begåvning, redo att tolka berättelsen om Siv och Cerisia. Den tolkningen kan vi behålla för oss själva. Det viktiga är att de barn som läser den, eller får den läst för sig, får tolka boken precis som de vill utan att någon annan visar vägen. För det är precis som med Siv. Då fungerar fantasin som bäst.

Siv sover vilse är illustrerad och skriven av Pija Lindenbaum. Bok ges ut på Raben&Sjögren.

Till Vildingarnas Land.

 

 

I höst/vinter är det dubbel lycka för dem som har vuxit upp med Maurice Sendaks bilderboksfigur Max. Max som busar så mycket i sin vargkostym att mamma får nog och skickar in honom på rummet.  Därifrån seglar han Till Vildingarnas land. Boken som inte har gått att köpa under några år kommer i nytryck den 5 oktober. Och den 29 januari har filmen premiär på de svenska biograferna i regi av Spike Jonze. Kan inte bli annat än magiskt. Gör en insats och ge bort boken i julklapp till någon mellan 3-6 år.

Till vildingarnas land är skriven av Maurice Sendak, översatt av Boris Persson. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

När hundastrofen är framme.

Det är få saker som jag är så svag för som just berättelser om djur som har ett hemligt liv. Praktiskt taget varje gång jag möter en hund eller en katt så inbillar jag mig att jag ser igenom den där fasaden och riktigt ser hur trötta de stackars djuren är av att behöva spela enfaldiga och halvkorkade hela dagarna inför oss människor. Boken När hundarna bytte ända är en ny bok av den engelske barnboksförfattaren Peter Bently och den eminenta japansk/brittiska illustratören Mei Matsuoka. Här berättas historien om hundarnas stora vårfest. All världens hundar är bjudna. När de anländer till festen uppmanas de att hänga av sig sitt stjärthål (bara sådär!) på en krok i garderoben och undvika allt kissande. Sagt och gjort och snart är festligheterna igång. En labrador skämtar om en katt, tre knähundar spexar och en dalmatiner sågas itu. Och efter det är det dags för dans. Någongång under dansen spårar saker ur och en kandelaber går i golvet. Elden sprider sig och panik utbryter. Hundarna flyr och på vägen ut rycker de till sig första bästa stjärthål. Och tada! Där har ni en lysande förklaring till varför alla hundar luktar varandra i rumpan dagarna i ända. För de hoppas fortfarande hitta det som en gång var deras.

Boken är fantastiskt underhållande! Precis lagom absurd och tramsig för att ett förskolebarn ska trilla baklänges av fniss. Bilderna är helt ljuvliga och Mei Matsuoka låter verkligen alla hundrasers speciella egenheter komma fram i bilderna. Att texten är på vers gör faktiskt det hela ännu bättre och bidrar till att boken kan fungera redan från 3 år och uppåt. Sist men inte minst: Kredd till översättaren Lotta Olsson som verkligen har lyckats få till rimmen på svenska.

När hundarna bytte ända är skriven av Peter Bently och Mei Matsouka, översatt av Lotta Olsson. Den ges ut av Natur&Kultur.

En dag på stranden

Emma Adbåge är en av mina favvisillustratörer. Jag köper vilken bok som helst som hon lagt sin hand vid till mina bibliotek, utan tvekan. Det är liksom snygga teckningar i böckerna.  Kanske är det det konstnärliga i bilderna jag dras till, eller de snygga detaljerna som kaklet i köket eller 50-talsprylarna som stoltserar uppe på kylskåpet. Det känns därför extra kul med böcker som hon både har skrivit och illustrerat.

 

Vi hittar Smulbert handlar om en vanlig sommardag i två barns liv. De ska åka till stranden med sin mamma. På parkeringen ser de en död igelkott, det är lite sorgligt, men allt känns bättre efter att de lagt några blommor på igelkotten. Efter bad och den obligatoriska fikan hittar de en skalbagge, den får heta Smulbert. Barnen gör det så bra de kan för Smulbert, de bygger en bassäng så han får bada, de ger honom ett stort blad som badhandduk och de bygger värsta fina sandslottet som han ska bo i. Men fastän barnen är så snälla så dör Smulbert. Allt är väldigt ledsamt till de kommer på att Smulbert kan få ligga bredvid igelkotten, de blir dödskompisar tycker Bert och det känns fint.

Berättartonen och dialogen mellan barnen i Vi hittar Smulbert känns lekfull och trovärdig, så här låter det tillexempel när huvudpersonen och hennes lillebror Bert leker i havet:

Vi kastar oss i vattnet nästan samtidigt.

– Kolla, jag är en delfin! ropar Bert.

Han nosar mig hårt på benen, det känns nästan som en riktig!

Sen leker vi att vi simmar i dom djupa haven och blir jagade av dödshajar. Då skriker vi så högt det bara går.

– HJÄÄÄÄÄÄLP! ropar Bert.

– HJÄÄÄLP! ropar jag.

Historien är berättad genom huvudpersonen och jag tycker att Emma Adbåge lyckas bra i att hitta den där tonen barn använder när de pratar, leker eller funderar. Det lär ju inte vara det lättaste när man skriver en barnbok!

Vi hittar Smulbert är skriven Av Emma Adbåge, och ges ut av Eriksson & Lindgren (Rabénförlagen).

Osedlighetschock!

I somras satt min bror brandmannen vid vårt köksbord och tittade i Första Uppslagsboken. Det är en faktabok från 2007, som brukar falla de allra flesta vetgiriga barn i 6-8-årsåldern på läppen. Den handlar om det mesta – här finns uppslag om raketer, om kroppen, om stjärnhimlen och om olika djur. Min bror brandmannen är visserligen inte alls i 6-8 årsåldern, men även han verkade väldigt nöjd med boken. Tills han kom till uppslaget som visar en brandstation under utryckning.

“Vad i h-vete!” frustade han plötsligt då. “Vad är det här? Kolla på bilden av brandmännen här, Lisa. Vad gör de strax innan larmet plötsligt går?”

Och när jag slet åt mig boken och granskade bilden noga såg jag det också: En av brandmännen ligger i sängen och läser en tidning med en lättklädd kvinna på framsidan. Den andra står med en öl i handen. Tjena hej, förutfattade meningar!

Boken i fråga är för övrigt översatt från franska, och ges ut av Rabén & Sjögren. Och om man kan tänka sig att bortse från ett par stereotypa framställningar i stil med osedlighetschocken på brandstationen, så är Första uppslagsboken toppen.

Första uppslagsboken är översatt av Malin Bergman och ges ut av Rabén & Sjögren.