Kategori:6 år

Nyillustrerad klassiker

Så väldigt, väldigt, VÄLDIGT fin har den blivit – Astrid Lindgrens klassiska saga som fått nya bilder av Ilon Wikland. Jubel och fanfarer!

Berättelsen om Peter, som får stiga in i dockan Mimmis dockskåp för att se att det visst finns rövare i skogen (de inte bara finns, förresten. De är ute efter Mimmis pärlor av oskattbart värde, och de är tämligen ruskiga dessutom!) var först en del av sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling. Sedan blev den teater – och nu har den alltså blivit bilderbok med helt nya (fantastiska, sa jag det?) bilder.

Det är en spännande berättelse det här, lite lagom otäck och ruskig. Fiolito (rövarhövdingen) ser onekligen skräckinjagande ut när han sticker in huvudet genom fönstret med en mustasch så lång att den måste vila på fönsterblecket, men han är så skönt korkad att skräcken aldrig riktigt får fäste. Jag älskade Ingen rövare… som barn, älskar den nu, och tänker: Är inte det här en ganska perfekt julklapp till alla man känner i 4-årsåldern ändå?

Ingen rövare finns i skogen är skriven av Astrid Lindgren, illustrerad av Ilon Wikland och ges ut av Rabén & Sjögren.

Den fina prinsessan

Den fina prinsessan är skriven av Petter Lidbeck och illustrerad av Thomas Fröhling. Det är den andra av tre vinnare i Natur och Kulturs bilderbokstävling som vi recenserar här på Bokunge!

Prinsessan i boken är så fin att hon inte bajsar om dagarna. Istället bajsar hon på natten i sömnen. En natt gömmer sig en fotograf på toan och tar högst avslöjande bilder som dagen efter basuneras ut i stans alla tidningar. Kungen blir mycket upprörd och bestämmer sig för att bomma för toaletten. Bajsande prinsessor kan man ju inte ha. Och prinsessan blir tjockare och tjockare ju mer hon äter utan att bajsa. Och hon äter en masse. När hon på toppen av all mat blir påtrugad ett plommon av en hovdam går det lite överstyr. Vad som händer påminner faktiskt väldigt mycket om den här scenen: “And finally Monsieur, a wafer thin mint.” (Kolla inte om du är äckelmagad)

Överhuvudtaget är vuxenreferenserna många i Den fina prinsessan, inte minst i paparazzifotografen och bildchocker i dagspressen. Illustrationerna känns också mer vuxentillvända än tecknade för barn. Och det är väl min stora invändning mot boken. Jag tycker att den är himla snygg, men förmodligen tycker jag det just för att jag är vuxen och inte ett barn. Vem vet?

Men jag gillar boken ändå. Historien är underhållande och figurerna är faktiskt ganska roliga, allra mest kungen med sin sjukt stora näsa. Och det är ju alltid kul med bajs som alla vet. Det är verkligen ett ämne som ska avdramatiseras till förbannelse. Till alla hårdmagade människor där ute.

Den fina prinsessan är skriven av Petter Lidbeck och illustrerad av Thomas Fröhling, och ges ut av Natur&Kultur

Moshi Moshi överallt Kawaii

Hjälp! Vad är det här för bok? Är det jag som har blivit en generation för gammal för att förstå? Var är Jordgubbs-Moshi är en “lek&leta”bok som går ut på att man ska hitta Jordgubbs-Moshi och kompisen Super-Moshi på varje sida. Problemet är bara att det myllrar av tusen olika sorters Moshi-figurer i hela boken och jag fick huvudvärk efter ungefär sida ett. Det tar en evig tid att hitta de två figurerna och inte nog med det, man ska dessutom hitta ett gäng till, typ Aloha-Moshi, Ananas-Moshi och Ubåts-Moshi. Mitt tålamod! Jag läste en annan recension av boken där varningstext och facit till boken efterlystes, vilken strålande idé! Moshi betyder hej på japanska och Kawaii betyder gullig. Kawaii betyder också att man tycker om det som är gulligt, hur gammal man än är. Alla, både vuxna och barn ska alltså kunna älska Moshi. Hej hej gullig ungefär. Eh, jag hänger inte med.

Klicka på omslagsbilden för att provläsa och se vad jag menar. Vad tycker ni? Hit eller miss? Är jag helt ute och cyklar eller kommer Moshi faktiskt ta över och bli nya Hello Kitty? Och är det någon som har barn som har läst boken? Gillar de den? Upplys mig snälla.

MoshiMoshiKawaii – Var är Jordgubbs-Moshi, är översatt av Masako Hayakawa Thor, och ges ut av Rabén&Sjögren.

Lova! sa Smulan

På Mässan i år presenterades vinnarna i Natur&Kulturs bilderbokstävling. Vi kommer skriva om alla de tre vinnande bidragen. Först ut är Lova! sa Smulan skriven av Moni Nilsson och illustrerad av Joanna Hellgren.

Smulan är en liten hårding. Bara inte när det kommer till sprutor. Hon vet nämligen att det gör skitont att bli stucken av en nål. För när pappa lovar att det inte alls gör ont så testar Smulan att i smyg sticka honom med en knappnål. Självklart skriker pappa i högan sky. Alltså gör det ont. Så Smulan får pappa att lova några saker innan hon går med på att bli stucken hursomhelst. Han lovar till exempel att hästen som står hos doktorn är Smulans. Sen lovar han att Smulan ska få välja “vad hon vill” i affären om hon klarar att ta sprutan. Som alla vet är det livsfarligt att lova saker. Man måste ju hålla det också.

Lova! sa Smulan är en riktig pärla till bilderbok. Jag blir helförtjust i den lilla barska Smulan som i temperamentet påminner om Lotta på Bråkmakargatan. Smulans pappa är en modern man som bakar bullar och går med mobiltelefonen klistrad mot örat. Så klart passar Smulan på att hitta på diverse hyss när pappa är som mest upptagen i telefon. Det sköna med Smulan är att hon heter just Smulan och är tuff som bara den. Hon spottar på storebrorsan och hon siktar med vattenpistol på pensionärer. Bäst är nog ändå när Smulan väl ska ta sin spruta och ångrar sig i samma ögonblick, men så märker hon att den lille skraje killen Leo tittar på henne. Då blir hon stursk och bara: “Jag är inte rädd för nåt!”

Joanna Hellgrens bilder är helt underbara! Det är så fantastiskt när hon förstärker exmpelvis den lite äldre doktorns ansikte genom att låta penseldragen synas. Likaså talar siluetterna av den lilla folkskaran runt Smulan (som just ska få en spruta) för sig själva. Temat är ju dessutom mycket passande såhär i vaccinationstider. Jag hoppas verkligen att vi får se mer av kombinationen Hellgren/Nilsson i framtiden!

Lova! sa Smulan är skriven av Moni Nilsson och illustrerad av Joanna Hellgren.

På pappajakt med Mormors lilla kråka.

 

Mormors lilla kråka har börjat fundera över sitt ursprung. För en dag när mormor börjar visa bilder på sin familj tycker kråkan att det inte är mer än rätt att hon också får veta något om var hon kommer ifrån. Allt hon vet är nämligen att hennes mamma är död men att hennes kråkpappa antagligen lever och finns nånstans. Mormor tycker lite synd om kråkan så snart ger de sig ut för att hitta honom. De letar mest utomhus men för säkerhets skull kollar mormor också i en djuraffär. Ingenstans finns kråkans pappa. Men så under en parkbänk stöter kråkan på motsvarigheten till en parkbänksalkis i fåglarnas värld – så klart en kaja. Kajan, som pratar nån slags söderslang och känns lite som Mods-Kenta, råkar faktiskt veta vem kråkans pappa är. “En sorglig typ. Som brukar bråka” säger han. På det viset får kråkan veta att hennes förmodade far bor på tippen. Och så klart vill kråkan utforska saken. Så vips bär det av till stadens soptipp..

Vad som händer sen tänker jag inte avslöja. För boken måste läsas. Det är en helt underbar bilderbok som håller måttet både i text och bild.  Det här är trejde boken om Mormor och kråkan och det blir bara bättre och bättre. Jag ÄLSKAR att texten är på vers och att man faktiskt skrattar sig igenom rimmen (som för övrigt inte alls är krystade eller tillrättalagda som rim i bilderböcker ofta kan vara). Dessutom är det fina med boken att den lätt kan fungera om man ska prata med barn om varför vissa är adopterade eller varför andra bor i fosterhem. Ett smygtema som kan tolkas fritt. Bläddra lite i boken här och stick sen och skaffa den. Läs den högt för dig själv eller för någon fining du känner. Jag garanterar att du blir lika frälst som jag!

Mormors lilla kråka och pappan är skriven och illustrerad av Björn Bergenholz. Den ges ut av Raben&Sjögren.

På pappajakt med Mormors lilla kråka.

 

Mormors lilla kråka har börjat fundera över sitt ursprung. För en dag när mormor börjar visa bilder på sin familj tycker kråkan att det inte är mer än rätt att hon också får veta något om var hon kommer ifrån. Allt hon vet är nämligen att hennes mamma är död men att hennes kråkpappa antagligen lever och finns nånstans. Mormor tycker lite synd om kråkan så snart ger de sig ut för att hitta honom. De letar mest utomhus men för säkerhets skull kollar mormor också i en djuraffär. Ingenstans finns kråkans pappa. Men så under en parkbänk stöter kråkan på motsvarigheten till en parkbänksalkis i fåglarnas värld – så klart en kaja. Kajan, som pratar nån slags söderslang och känns lite som Mods-Kenta, råkar faktiskt veta vem kråkans pappa är. “En sorglig typ. Som brukar bråka” säger han. På det viset får kråkan veta att hennes förmodade far bor på tippen. Och så klart vill kråkan utforska saken. Så vips bär det av till stadens soptipp..

Vad som händer sen tänker jag inte avslöja. För boken måste läsas. Det är en helt underbar bilderbok som håller måttet både i text och bild.  Det här är trejde boken om Mormor och kråkan och det blir bara bättre och bättre. Jag ÄLSKAR att texten är på vers och att man faktiskt skrattar sig igenom rimmen (som för övrigt inte alls är krystade eller tillrättalagda som rim i bilderböcker ofta kan vara). Dessutom är det fina med boken att den lätt kan fungera om man ska prata med barn om varför vissa är adopterade eller varför andra bor i fosterhem. Ett smygtema som kan tolkas fritt. Bläddra lite i boken här och stick sen och skaffa den. Läs den högt för dig själv eller för någon fining du känner. Jag garanterar att du blir lika frälst som jag!

Mormors lilla kråka och pappan är skriven och illustrerad av Björn Bergenholz. Den ges ut av Raben&Sjögren.

Liten och rädd?

Det känns som att det finns ganska många böcker där barns olika känslor får speglas i en låtsasvän av något slag. Så får barnen vara stora och duktiga och ta hand om sin mindre tuffa kompis. Så är det i Kompisen är för liten. Olivia och kompisen är hos gammelfarmor, och kompisen (som förresten är en gammal hederlig nallebjörn) är rädd för nästan allting. Och inte får han vara med och bestämma heller, för det får man inte när man är liten. Alltså sätter Olivia och kompisen igång att pyssla, fastän kompisen tycker att det är tråkigt. När gammelfarmor har somnat kommer saxen fram. Oooops! så har Olivia klippt av kompisens ena öra, fast han inte vill. Nu hör han bara med ena örat och det blir lite läskigt. Hjärtat pickar. Olivia syr fast kompisens öra igen, fast han tycker att det är otäckt. Örat hamnar dessutom helt fel, mitt i pannan. När kompisen blir ledsen erbjuder sig Olivia att plåstra om honom, men då säger kompisen äntligen nej. Han gråter inte alls och han kan förresten plåstra om sig själv. Så han sätter plåster över ögonen och tårarna slutar att rinna. Och plötsligt händer något: kompisen växer och blir stor och modig! Äntligen är han inte för liten längre. Det är inte svårt att förstå berättelsens budskap. Även små barn behöver bestämma själva ibland, annars är det svårt att känna sig annat än liten och rädd.

Historien är bra i sig, men det jag gillar mest med Kompisen är för liten är de fina illustrationerna. Särskilt den där kompisen hänger ut över en taklampa och gråter så att tårarna är som stora pärlor över hela bilden. Det är enkelt tecknat men Per Gustavsson är grym på att fånga olika känslouttryck så att även en nalle kan se sur, arg, rädd eller stolt ut. Mycket snyggt!

Kompisen är för liten  är skriven av Moni Nilsson illustrerad av Per Gustavsson och ges ut av Rabén & Sjögren.

Farligt, farligt men härligt, härligt

Läste precis i tidningen Svensk Bokhandel att 2009 ser ut att bli ett svart år för barnböckerna. Det är vampyrer och spöken och skräck och läskigheter vart man än vänder sig, säger svenska barnboksinstitutet. Jag tror i och för sig att den trenden syns tydligast om man tittar på böcker för lite äldre barn och ungdomar (där är det VERKLIGEN vampyrer överallt), men visst finns det gott om läskigheter i böcker för mindre barn också! Fick frågan häromdagen om jag tyckte man skulle undvika att läsa otäcka böcker för små barn, och nope, det tycker jag verkligen inte att man ska. En lagom dos rysligheter (som man helst får ta del av i knät på någon snäll och trygg vuxen) tror jag är bra. Och kittlande, spännande och kul verkar det också vara! 

På bilden syns två av årets rysligaste bilderböcker – Fru Skräck av Jonna Björnstjerna, Bonnier Carlsen,  och En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga av Carin och Stina Wirsén, Bonnier Carlsen – tillsammans med några lite äldre böcker på samma ruskiga tema. Monster överallt är skriven av Mattias Danielsson, illustrerad av Lisen Adbåge, och ges ut av Rabén & Sjögren. Läskiga boken är skriven och illustrerad av Pernilla Stalfeldt, Rabén & Sjögren. Svarta barnkammarboken ges ut av Bonnier Carlsen, och Gunilla Bergströms Vem spökar Alfons Åberg ges ut av Rabén & Sjögren.

Kärlek för apor och barn

Det här är lätt årets finaste kärleksberättelse för barn! I början av boken får vi se ett gäng apor uppklättrade i ett träd. Det är natt med dansande eldflugor och den äldsta apan ska berätta sagor. Den mest omtyckta sagan av dem alla är den som handlar om den stora kärleken. Kärleken mellan två apor. Om Amos och Soma som är så förälskade i varandra att de kan höra varandras tankar:

När dom speglade sig i vattenytan

såg Amos bara Soma.

Och Soma såg bara Amos.

Nu gungar vi i bambuträden,

tänkte Soma.

Ja, det gör vi, tänkte Amos

Amos (som jag hela tiden vill stava Amor…) och Soma leker, badar och slänger sig i lianer tillsammans. Och när de blir trötta samlas de med de andra aporna i det stora trädet för att lyssna på när den äldsta apan berättar sagor. De älskar framförallt smakar-gott-sagan: Långt bortom bergen, bakom molnen och på andra sidan floden finns en trädgård med himmelskt goda äpplen. Men äpplena ägs av en hemsk man som har vassa knivar och som äter apor. En dag berättar Soma att hon har ett litet barn i magen. Amos blir så glad att tjuter mot månen och han bestämmer sig för att bege sig till trädgården med den hemske mannen för att hämta hem ett äpple till Soma.

Om en litteraturvetare skulle läsa Amos och Soma skulle denne säkerligen hitta ett dussin olika sätt att tolka boken på. Det finns till exempel en rätt tydlig koppling till Bibelns Adam och Eva och syndaäpplet.  Det förekommer berättelser i berättelsen. Och det vilar ett lätt sagoskimmer över berättelsen i och med Amos resa mot det magiska äpplet och kampen mellan det goda och det onda. Men jag väljer att se Amos och Soma som en kärlekshistoria med ett vackert språk. Som det här, det är som en dikt:

En kväll tog Soma Amos huvud

och la det mot sin mage:

Hör, sa hon. Och känn!

Han hörde en syrsa som sjöng.

En porlande bäck.

Och kände grodornas hopp därinne.

Vad har du där? sa han.

Det är våra ungar, sa hon.

Det är dom som hoppar härinne

och väntar på att få komma ut.

Amos och Soma är skriven av Ulf Stark och illustrerad av Anna Höglund och ges ut av Rabén & Sjögren.