Kategori:6 år

Mer om mörker

VARNING! Läs inte den här boken för dina barn om du bor i flerfamiljshus med sopnedkast och vill att barnen ska fortsätta (eller börja??) hjälpa till att ta ut soporna. Sopnedgasten bor nämligen längst ner i sopornas underjord och väntar på de små barnen. Så sjukt läskigt:

Har du nånsin känt en kall vind när du öppnat sopnedkastet? Har du nånsin hört ett mystiskt susande? Det är sopnedgasten som kallar på dig […] Du har väl hört om den lilla flickan som skulle slänga sopor och aldrig sågs till igen? Lilith. Det var flickans namn.

Sopnedgasten och andra moderna monster slår hål på myten att monster bara trivs i gamla hus med knarrande trappor och fuktiga källare. De vill tydligen vara hemma hos oss människor i våra varma och snygga hem. Till exempel El-Ak som bor bakom eluttagen, småmonstren Brr! i brödrosten och Ola Tola i toan som skäller och surar över alla som stör honom. Monstrena finns alldeles nära och är härligt mysrysliga. Förutom Sopnedgasten då, där blir det läskigt på riktigt! Jag vet att jag i alla fall hade vägrat  gå ut med soporna om jag varit ett barn. Tänk på det när ni läser den, okej!

Sopnedgasten och andra moderna monster är skriven av Andreas Palmaer och är illustrerad av Per Gustavsson. Den ges ut av Natur & Kultur.

Häftig skildring av mörkerrädsla

En av de bildmässigt häftigaste bilderböcker jag sett på länge är den här – I mörkret. Med tusentals små, små streck tecknar nederländska Bert Dombrecht hur Johans värld ter sig när mamma släckt lyset på kvällen. Det är mörkt och skuggigt (allt är i svartvitt utom Johan själv och några andra detaljer), och i skuggorna lurar monstren, det förstår man tidigt. Helst vill Johan ha med sitt lyssvärd i sängen, för när han har det är han en rymdriddare som kan rädda allt som måste räddas. Men mamma tycker inte man kan sova med svärd i sängen. Det är synd, för utan svärdet kan Johan inte rädda någon alls. Då är han bara en vanlig kille, som är rädd för mörkret. Och det låter märkligt från det mörkaste hörnet…

Berättelsen om hur Johan övervinner sin mörkerrädsla är charmig – men det är ändå bilderna som är det bästa med den här boken. Så rysligt effektivt skildras de läskiga skuggorna i Johans rum, och så ny och annorlunda känns stilen. Gillar!

I mörkret är skriven av Karla Stoefs och illustrerad av Bert Dombrecht. Den är översatt från nederländska av Boerje Bohlin och ges ut av Turbine förlag.

Häftig skildring av mörkerrädsla

En av de bildmässigt häftigaste bilderböcker jag sett på länge är den här – I mörkret. Med tusentals små, små streck tecknar nederländska Bert Dombrecht hur Johans värld ter sig när mamma släckt lyset på kvällen. Det är mörkt och skuggigt (allt är i svartvitt utom Johan själv och några andra detaljer), och i skuggorna lurar monstren, det förstår man tidigt. Helst vill Johan ha med sitt lyssvärd i sängen, för när han har det är han en rymdriddare som kan rädda allt som måste räddas. Men mamma tycker inte man kan sova med svärd i sängen. Det är synd, för utan svärdet kan Johan inte rädda någon alls. Då är han bara en vanlig kille, som är rädd för mörkret. Och det låter märkligt från det mörkaste hörnet…

Berättelsen om hur Johan övervinner sin mörkerrädsla är charmig – men det är ändå bilderna som är det bästa med den här boken. Så rysligt effektivt skildras de läskiga skuggorna i Johans rum, och så ny och annorlunda känns stilen. Gillar!

I mörkret är skriven av Karla Stoefs och illustrerad av Bert Dombrecht. Den är översatt från nederländska av Boerje Bohlin och ges ut av Turbine förlag.

Titta och peka på fantastiska bilder

De är inte nya, de här böckerna, men väl värda att tipsas om ändå. Sitter som en smäck för alla som älskar att titta på bilder och leta efter detaljer och finurligheter gång på gång. Böckerna är visserligen lite svåra att ålderskategorisera. Titel och den yttepyttiga textmängden på varje sida signalerar BEBIS lång väg, tycker jag, men egentligen tror jag böckerna passar mycket bättre för lite äldre barn. Tanken är hur som helst att bilderna ska få breda ut sig och ta ordentlig plats (och de tål de, för de är gjorda av Charlotte Ramel, Helena Willis, Anna-Clara Tidholm, Jakob Wegelius, Lotta Geffenblad, Emma Adbåge, Björn Bergenholtz och en hel del andra superproffs på ämnet). Till varje uppslag finns en liten text i stil med “På dagen är det liv och rörelse i staden. I det här kvarteret bor fem katter. Kan du hitta dem?” och så får läsaren (tittaren?) leta i bilderna. Ingen sammanhängande historia i text alltså, men böckerna räcker ändå i en evighet. Dels för att man kan ha kul med dem både som ganska liten knodd och som lite äldre barn, men också för att de fantastiska bilderna tål att tittas på igen och igen och igen. Mest överförjust är jag i Lotta Geffenblads uppslag i Titta och Peka – djur och natur, där sju små barn tampas med varsin bångstyrig dinosaurie i koppel. Så himla fint!

Titta och Peka finns med fyra olika teman. Ute & Inne, Lek & Skoj, Fordon & Farkoster och Djur & Natur. De är gjorda av en mängd olika illkustratörer och ges ut av Bonnier Carlsen.

Snöromantik.

När jag vaknade i morse var allt var igensnöat på Malmös gator. Och nu några timmar senare är det fortfarande snö överallt och i luften virvlar en miljon flingor runt. Det blir onekligen en viss stämning med snön. Även vi som bor i stan får uppleva den där sköna tystnaden som man annars mest förknippar med landsbygden. En bok som bättre än alla andra kan beskriva känslan man har en dag som denna är “Titta, Madicken, det snöar!”. En av mina absoluta bilderboksfavoriter. Jag kan aldrig få nog av Ilon Wiklands drömska bilder och stämningen Astrid Lindgren bygger upp runt Lisabets äventyr. Trots att min lille son inte kommer begripa ett skvatt av boken ska jag ta fram den och läsa för honom. För endast så kan man fira en stilla, snöig dag som denna.

Kärlek till Kurt och Kio

Kurt och Kio har korvmössor (korvfrisyrer?) och en stor längtan efter en egen koja. Mest kanske för att grannarna har en. En stor, mallig värstingkoja i ett högt träd, med fin utsikt har de. Kurt och Kio har inte ens ett träd, för de bor i lägenhet. Alltså ger de sig ut i samhället på jakt efter en koja. De testar att bygga en i skogen (för MÅNGA träd), på stranden (för blött), i en kiosk (för förbjudet), i en låda med gatusand (redan upptagen av en hemlös) och i en papplåda. Inget duger. Men de får med sig många användbara saker från varje ställe de besöker…

Kurt och Kio vill ha koja är Lisen Adbåges första egna bilderbok (den kom ut i mars 2009), och jag gillar den mucho, mucho. Man vill flytta in (och bygga koja) på varenda uppslag för att det är så snyggt. Jag vill speciellt lovebomba de kolsvarta regndropparna, alla miljarder omsorgsfulla rutor i på tegelfasader och golv, och (MEST AV ALLT!) alla löv och blad som får mig att tänka på Stig Lindbergporslin ibland och på godisströssel ibland. Det är extremt mycket färg, inte det minsta gulligt, ganska knäppt, väldigt detaljrikt och med ett underliggande klasstema som inte känns det minsta påklistrat. Vågen!

I vår gör Kurt och Kio förresten comeback, och då vill de ha djur. Det ser vi fram emot!

Kurt och Kio vill ha koja är skriven och illustrerad av Lisen Adbåge. Den ges ut av Bonnier Carlsen.     

Magisk högläsning

Har de senaste dagarna tänkt mycket på högläsning i allmänhet, och på en glaskanin som heter Edward i synnerhet. Jobbar till vardags på Barnens Bokklubb, som i höstas utlyste en högläsningstävling bland Sveriges skolklasser. Tanken var att klasserna skulle läsa högt, och sedan skapa ett kreativt tävlingsbidrag utifrån läsupplevelsen. Nu är tävlingen avslutad, och bidragen väller in på kontoret. Och många, många är de klasser som valt att arbeta kring Kate DiCamillos Edward Tulanes fantastiska resa. Så klart! Det skulle jag också ha gjort om jag var en skolklass.

Sagan om Edward, glaskaninen som har svårt att förstå sig på det här med kärlek och stora känslor, är en sådan där berättelse som jag fortfarande får gåshud (no kidding!) av så fort jag tänker på den. Trots att han är rätt dryg i början, den där Edward. Han älskas högt och innerligt av flickan Abilene, men sitter mest och är bortskämd i sina sidenkostymer och känner sig blasé. Men så råkar han en dag trilla över bord från en båt, hamnar i havet, och hans livs resa börjar. Som läsare får man följa honom under många år, och ser hur han möter nya människor, färdas till nya platser, får nytt namn, ny insikt och sakta men säkert förstår hur det är att känna glädje, rädsla, sorg och hopplöshet. Att känna över huvud taget, faktiskt.  

Min mamma läraren, som jag tvingade läsa den här boken högt i sin lågstadieklass, ringde upp mig och nästan lipade när läsningen var över.

“Du skulle sett dem!” sa hon. “Varenda elev satt helt blickstilla och stirrade på mig som besatta under läsningen. När jag kom till sista sidan var det knäpptyst i salen. Och jag fick svälja och svälja och svälja för att lyckas läsa den sista meningen utan att börja gråta, och när jag slog ihop boken började alla APPLÅDERA! Vi ÄLSKAR den här boken. Förstår du?”

Och det är ju verkligen det jag gör. Jag sitter på kontoret och tittar på alla tävlingsbidrag om den här boken och känner i det närmsta för att applådera lite själv. Letar du någonsin efter en riktigt spännande och känslodrypande berättelse (på det där gamla hederliga sättet) att läsa högt för någon mellan 6 och 10 år – ta den här. Gör det bara. Okej? 

Edward Tulanes fantastiska resa är skriven av Kate DiCamillo, och översatt av Ulla Rosén. Den ges ut av Kabusa Böcker. Om du vill veta mer om högläsningstävlingen kan du läsa här eller se filmklipp på några av bidragen här.

Kärlek och vänskap åt alla

Nio antologier och en fylla-i-bok finns det nu i Barnkammarserien, och frågan är om inte den allra senaste –  Den rosa Barnkammarboken – är den finaste hittills. Jag måste i alla fall svälja våldsamt för att få bort finhetsklumpen i halsen upprepade gånger när jag bläddrar igenom den.

Temat för texterna, bilderna, sångerna och dikterna i boken är kärlek och vänskap. En liten kille älskar sin sandlådekompis Manne (och Mannes hink, och hans geggamojja, och hans trasiga pinne, och allt annat som Manne rör vid). Någon älskar sin morfar, en annan gillar en hund. En dikt handlar om kärleken till sin familj, en annan om kärleken till sina kompisar. Någon känner intensiv hatkärlek till den dumma kusinen Augustin, en annan tycker verkligen att låtsaskompisen Joel är bäst i världen.

En sådan här samling skulle ju kunna ha blivit kletig och sentimental, men det har ju verkligen inte blivit det här, det har ju bara blivit fint. Och väldigt roligt! (Pernilla Stalfelts bidrag om två förälskade pelargoner är kanske allra roligast. Eller kanske Sarah Shepards bild av en fluga som ger en annan fluga en hög med bajs i kärleksgåva.) Men det bästa är ändå att varenda bidrag tar alla de här känslorna på fullaste allvar, oavsett om det handlar om att sakna sitt älskade gosedjur eller att tycka att morfar Alfred är den sötaste som finns fast han är full med rynkor och arg som ett bi.

Jag blir ta mig tusan nästan lite kär själv, bara av att bläddra i den här boken. I den, i alla illustratörer och författare som varit med och gjort den, och i resten av världen. Så sjukt fin, va!

Den rosa barnkammarboken ges ut av Bonnier Carlsen.

Mustafa och stormen

Det här är en bok om att ha tråkigt, om att bli arg och bråka, om stormande storm och om att bli sams igen. Hunden Mustafa i fez och morgonrock har väldigt tråkigt på sin båt. Inte ens de tatuerade valarna (som för övrigt alla heter Greger vilket jag tycker är mycket festligt) kan roa honom. De har helt olika intressen och matvanor. Mustafa önskar att något hemskt ska hända, så tråkigt har han. Så kraschar en fågel i masten och Mustafa får agera vårdare. Massa grejer ger han fågeln i sjuksängen, till exempel finhackad blodpudding, snörstumpar och vaniljkräm. Till sist äter fågeln skorpsmulor och en bit choklad och blir frisk. Men det dröjer inte länge innan Mustafa och fågeln börjar bråka och fågeln flyger sin kos. Det är ju inte lätt att anpassa sig till någon annan när man varit ensam länge som alla vet, särskilt inte om man får sin älskade trumma förstörd. Och så kommer stormen, den är så otäck att valarnas tatueringar bleknar. Men det lugnar ner sig och fågeln kommer tillbaka med sin tuba. Den får Mustafa slå sönder så att de blir kvitt och kan bli vänner igen.

Det jag gillar med den här boken är hur mänsklig den känns. Ta till exempel Mustafas känsla när han vaknar en morgon, uttråkad som vanligt:

Nu ligger han till sängs, och tänker inte gå upp. Det är varmt och klibbigt under täcket. Han har ont i magen. Solen lyser för starkt, och det kliar mellan tårna.

Underbart! Det hade kunnat vara jag! (innan jag fick barn) Det är fint hur Mustafas känslor får vara med, de beskrivs på ett realistiskt och samtidigt lekfullt sätt. Man skulle kunna läsa den med barn bara för att den är bra, men också för att diskutera de olika känslorna i den. Precis hur man vill.    Få ett smakprov på Mustafa och stormen här.

Mustafa och stormen är skriven och illustrerad av Jöns Mellgren. Den ges ut av Natur & Kultur.