Kategori:6 år

Augustprisnominerade: Nu är det sent!

29695601_O_2

Emma Adbåges Nu är det sent! är nominerad till Augustpriset i år. Berättelsen rör sig i igenkänningens tecken, med sovdags som tema. Eller ja, sova är väl det sista som bokens barn vill eller gör. Det börjar som vanligt, med vuxna befallningar om slutlekt, tandborstning och  ”en kort bok bara”. Men när mörkret har lagt sig i hemmet så börjar barnets andra liv, mer fritt.  Tillslut blir det till och med för sent att sova. En anarkistisk gå och lägg dig-bok, i motsats till den idag så tröttsamt populära boken om kaninen som vill sova. Bra!

Läs mer

Ainu betyder mänsklighet

mytjapan

Blev helt tagen av de vackra bilderna i Harguden Isopo. Keizaburo Tejima heter konstnären som skapat detta underbara. I träsnitt! Otroligt skickligt. Boken finns på bibblan och i bokhandel, kom ut nu i augusti, och är en myt från ainufolket. Ainufolket är Japans urinvånare, vilket jag inte kände till ett dugg om. Så nu lärde jag mig det också. Berättelsen handlar om hur en hare förstår att han blivit gammal.

Harguden Isopo – En ainumyt från Japan (2015) är återberättad av Yae Shitaku för Hisakazu Fujimura, bilder av Keizaburo Tejima. Boken ges ut av förlaget Hjulet.

Some girls are bigger than others

rufsi

Ni vet, vissa böcker är större än andra. Man öppnar upp en bok och plötsligt… en ny värld! En nytt universum får plats bredvid bokvärldar som Richard Scarrys detaljerade städer eller gömda gångar och skrymslen på Hogwarts. Ni vet såna som fastnat och skvalpar omkring nånstans inom en. Allt blir lite roligare, mer magiskt, fantastiskare.

Läs mer

Missa inte! Den blå traktorn

denblatraktorn

När jag får en sån här bok i min hand älskar jag bilderboken. När någon, eller några, går in i det som finns men som vi sällan pratar om.

Fängelse. Finns i barns lekar, för tjuveri och annat förbjudet. Och Pippis pappa sitter där, i fängelsehåla! Lite luddigt, men ändå en plats som många barn känner till på ett ungefär. Men det finns också barn där fängelse är något annat, något verkligt. Där mamma eller pappa finns.

Läs mer

För sockersött om rädsla?

humla

En dag framåt vårkanten hittar de förmänskligade igelkottarna Bodil och Siv en avsvimmad humla på fönsterbrädan. Upptäckten blir början till en faktabetonad saga om humlors liv och nytta, och om rädsla. Siv fascineras av humlornas liv, men Bodil känner sig mer tveksam. En närmast fobisk rädsla håller Bodil inomhus, långt ifrån humlor som vill nosa på en. Rädslan bryts när Siv, förkrossad över en humlas plötsliga död, behöver tröstas. Begravning och kalas ordnas. Rädslan försvunnen, slutet gott. Samtidigt har läsaren lärt sig en del om humlors liv, exempelvis att bär och frukt tar slut i affären om humlorna försvinner.

På bokens baksida förklaras nyttan och nöjet med boken både energiskt och säljande. Boken är en ”Läs och gör-bok”, vilket ska vara en bok som fortsätter när sagan tar slut. Berättelse, faktadel och recept, ”en bok i tre delar”. Jag tror att många vuxna gillar att köpa eller låna den här typen av nyttobetonade böcker till sina barn. Lite saga, lite pedagogisk fakta och lite nytta.

Berättelsen är genomgående tecknad i glada färger och med ett tämligen odramatiskt uttryck, trots att den rymmer dramatiska tillstånd som rädsla. Att låta känslorna återspeglas även i färg och uttryck hade kanske varit ett intressantare val. Det sockersöta riskerar att bli ointressant. Bilderboken är en konstform med utrymme för konstnärlig frihet och mod, men fastnar tyvärr lätt i en platt föreställning om vad barn vill ha. Som Aase Berg skriver i en recension om Stian Holes Hermans Hemlighet:

”Barn tror att de måste gilla nalleformen, eftersom de får nallegillarförväntningarna upptryckta i nyllet från dag ett.” (Expressen, 23/5 2011)

Läs mer

Pratrecension av Löftet

original

När vi som gör Bokunge hade en härlig prat- och skrivhelg tillsammans häromsistens så pratade vi bland annat om bilderboken Löftet av Nicola Davies och Laura Carlin. Vi antecknade i all hast…

Vad handlar boken om? Flicka lever i stad där människorna vänt sig från varandra. Allt är grått. Människorna rör sig i mörka massor till och från jobb, upp och ner i tunnelbanan. Parkerna är övergivna, trädgårdarna glittrar av krossat glas. När flickan försöker råna en gammal kvinna får hon istället med sig ekollon, en gåva som förändrar hennes, och stadens, liv.

Läs mer

Livrädd på playan – en ny favorit.

29692846_O_1

Det finns bilderböcker där text och bild smälter samman och ger läsaren en alldeles särskild upplevelse. Livrädd på playan är en sådan. Författarinnan och illustratören, norskan Mari Kanstad Johnsen har ett bildspråk som påminner mig om den svenska illustratören Klara Perssons sätt att illustrera(Maximilian och Minimilian, Sovdags för Lydia m.fl.). Jag uppskattar när känslor och drag hos karaktärer förstärks med hjälp av en slags lek med proportioner och färger. Kanske tycker jag särskilt mycket om färgerna i just den här boken, precis som jag gjorde i Klara Perssons Maximilian och Minimilian (Urax förlag).

Den lilla flickan och hennes pappa är på badsemester på en turistort i ett varmt land. Pappan har längtat (kanske en hel lång vinter) och hans njutning tar plats på sidorna medan flickans känslor skildras mer försiktigt och återhållet. Pappan är mer än lovligt frånvarande i sin njutning och flickan tar små steg och undersöker trevande den nya miljön. Så en dag sker något. Tillsammans besöker de ett zoo. Som vanligt är pappan upptagen av sin upplevelse och flickan försöker följa honom. Snart märker han att flickan är borta. Eller är det pappan som är borta? Som tur är lämnas inte läsaren i sticket; flickan och pappan finner varandra igen. Och när de gör det så har något avgörande hänt i deras relation.

Livrädd på playan är skriven och illustrerad av Mari Kanstad Johnsen och ges ut av Rabén och Sjögren

AB Riv & Bygg möter trädkramaren Äskil

husargott

Herregud, varför vill hen bara äta kalla makaroner när jag svettats fram vegetariska dumplings! Är det något FEL på mitt barn?

… kanske du tänker när du sitter där med en ointresserad 4-åring vid bordet. Många småbarnsföräldrar har nog funderat över sin älskade avkommas något begränsade kulinariska önskemål. Så även Oskar och Äskils föräldrar.

Hus är gott, sa Oskar är en favorit från förr. En humoristisk berättelse om Oskar, en vanlig pojke med en fäbless för tegelstenar, småspik och annat trevligt byggmaterial. Till middag. Jag älskade Larserik Erikssons finurliga berättelse som barn, så när jag såg Åsa Lind och Per Gustavssons nya bok Äskil äter träd blev jag genast glad.

Läs mer