Kategori:6 år

Godis äts på lördagar.

Varför får barn bara äta godis på lördagar? Jo, för annars kommer GODISTROLLET och tar dig! Men inte på lördagar som sagt för då vilar Godistrollet. Lillebror i den underbara familjen Kanin är lite skeptisk till det hela. Och vad ska han tro när han ser sin pappa klämma i sig en massa godis på en alldeles vanlig vardag utan att något troll dyker upp? Hittepå? Klart att han passar på att smaka när pappa inte ser. Och då kommer GODISTROLLET och drar upp honom ur kaninhålan! Med sjumilakliv bär det av genom Sagoskogen. Ajaj, hur ska detta sluta?

Det här är en underbar bok för alla godistroll som gärna äter godis dagarna i ända. Och den fungerar alldeles utmärkt för andra också för den delen. Det är bara att frossa i Jonna Björnstjernas myllrande illustrationer och fantasifulla berättelse. Och den stora frågan: kan man få nog av godis?

Sagan om den underbara familjen Kanin och Godistrollet är skriven och illustrerad av Jonna Björnstjerna. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Vad en oföding bör veta

Nu fortsätter få syskontemat in på 10-talet! Först ut är Hallå där inne – eller vad en oföding bör veta av Ulf Stark och Stina Wirsén. I boken väntar Micke Storebror på sitt syskon Mikro Magsimmarn. Han har en massa att berätta för det lilla syskonet om vad som väntar i livet utanför magen. Det blir rätt många sidor, det finns ju så mycket en oföding behöver veta: Till exempel att farfar har varit död i två år och kanske har blivit ett UFO. Att det finns saker att akta sig för som varma spisplattor, klättra på svaga grenar och brännässlor. Att åskan inte är farlig för det finns åskledare (och två föräldrar att sova mellan om det kniper). Att familjen åker till Finland på sommaren så att mamman får se den finska solnedgången. Att Micke sjunger en godnattsång på hemmasnickrad engelska för sig själv när han ska somna. Att pappan blir på gott humör av tango och att mamman svär på finska för att Micke inte ska förstå. Det skulle nog kunna fortsätta i en evighet om det inte vore för att Magsimmarn till sist kommer ut.

Det fattar man ju att det finns så himla mycket en liten ofödd måste veta, tänk vilka tankar en sån här bok borde kunna väcka hos blivande storasyskon. Jag tycker Ulf Stark lyckas fånga barnets väntan och tankar på ett fint sätt och tillsammans med Stina Wirséns teckningar blir det så bra, så bra så!

Tjo läj tjoläj jo doddodäj

jo swissi missi mäj.

Jo diddidoo, jo kidditoo,

jo swissi missi mäj.

Hallå därinne eller vad en oföding bör veta är skriven av Ulf Stark och illustrerad av Stina Wirsén. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Poesi för barn

Från det nya förlaget Bladslottet (från Bladstaden) kommer boken Gå inte fel kamel. Det är en vacker bilderbok med färgrika illustrationer i collageteknik. Mycket konstnärligt utfört. Och bilderna får sällskap av en text som är närmre poesi än något annat. I en recension i Helsingborgs Dagblad framgår att Magdalena Cavallins Gå inte fel kamel först var tänkt som en pekbok, men att det i stället blev en poesibok för barn tillsammans med Mikael Cavallins verser. Texten och bilden fungerar bra tillsammans, det är fantasifullt och djupsinnigt på samma gång. Och kanske passar innehållet lika bra för en vuxen? Ta den här versen till exempel:

Vatten i puckel

och packning på ryggen,

vart vaggar din väg?

Gå inte fel, kamel.

Sanden är randig i Samarkand,

men rutig i Tanger.

Vart du än går

försvinner dina spår

i blåsten från igår.

Jag försökte i helgen läsa boken tillsammans med en tvååring, men upptäckte snabbt att versernas spel med orden krävde ganska mycket av mig som högläsare. Jag snubblade snabbt bort mig bland raderna och barnet försvann ur mitt knä till något mer spännande. Kanske var hon för liten? Eller texten kanske för svår i förhållande till vad som hände på bilden? Förmodligen passar boken ett äldre barns tålamod bättre. I versernas och bildernas djup finns nämligen mycket att prata om. Varför gråter lejonet som skrämde iväg publiken? Varför är man löjlig som tror på det omöjliga? Kommer pelikanen någonsin till horisonten? Och var försvinner kamelens spår i blåsten från igår? Ge Gå inte fel kamel flera chanser så lovar jag att boken växer i takt med att den blir läst.

Gå inte fel kamel är skriven av Magdalena Cavallin och illustrerad av Mikael Cavallin. Den ges ut av Bladslottet.

Fin vänskapsskildring

 Senaste bilderboksförälskelsen: Flyg Gonza, flyg! Så väldigt, väldigt fin skildring av vänskapen mellan en pojke och hans gosedjur! 

Så här: Ugglan är ensam. Alla hennes syskon som kom på samma gång från leksaksfabriken i Kina har gått åt, och nu sitter bara Ugglan kvar på hyllan i butiken. Det värker i bröstet. Men en dag står en pojke där. Han heter Rufus, och han stirrar på Ugglan tills hon blir alldeles generad. ”Jag vill köpa den här ugglan” säger Rufus. ”Hon heter Gonza Fågelholm.” Inne i ugglan ljuder ett glädjeskrik som ingen hör. Hon har fått ett namn! Och en pojke!

Tillsammans hjälper Gonza Fågelholm och Rufus varandra att övervinna sina svårigheter (mörkerrädsla, övergivenhet och våndan av att inte kunna prata rent, till exempel). Och de gör det så bra att man som läsare blir glad ända in i hjärteroten, som det så fint heter. Yej!

Flyg Gonza, flyg! är skriven av Ann-Luise Bertell och illustrerad av Terese Bast. Den ges ut av Söderströms.

När alla andra sover

Lilla E har fått en resväska av Momma i julklapp. Hon blir sugen på att ge sig ut på resa bara av att titta på den. Alltså: När resten av familjen somnat packar Lilla E väskan full och ger sig iväg. Det är inte så att hon rymmer – hon vill bara ut och se sig om lite. Med knarrande snö under fötterna travar hon iväg i Stockholmsnatten, tar tunnelbanan in mot stan, och börjar sitt äventyr. Ganska snart träffar hon på Valdemar, en stor man med yvigt skägg och snowjoggers. Han berättar för Lilla E om en kokbok som stals från honom för länge sedan, och med hans historia får Lilla Es resa plötsligt en vidare mening. Hon ska hjälpa Valdemar att hitta kokboken!

Så himla mysig högläsning, det här! Jag menar, det hade ju rätt lätt kunnat kännas otäckt och ensamt med en liten flicka på vift i storstadsnatten, men det gör det verkligen aldrig. (Men så har också Lilla E en sällsam förmåga att bli kompis med varenda udda typ hon stöter på.) Det är alltigenom varmt och stillsamt och fint, med ett poetiskt språk som man gillar från första stund.

Värsta fina stadsskildringen, balanserande på gränsen mellan dröm och verklighet. Läs den högt i snöyran! Gör det!

Lilla E ger sig ut på resa är skriven av Charlotta Lannebo, illustrerad av Maria Nilsson Thore och den ges ut av Rabén & Sjögren.

Missförstådd bok?

Innan jag öppnar Lotta Geffenblads bok Betty mitt i natten läser jag på baksidan och det står:

Betty flyttar hemifrån! Där har en skrikig bebis flyttat in och ingen kommer ihåg att fylla på Bettys matskålar. Men hur katten ska Betty fixa mat till sin kurrande lilla mage?

Det låter precis som läget hos oss. En katt som blev åsidosatt när bebisen kom. Så himla fiffigt att göra en bok om detta (tänker jag med fina, mysiga Aston i bakhuvudet) och sätter igång att läsa boken. Men ganska snart inser jag att boken inte alls handlar om nån katt som går och känner sig utanför på grund av nån skrikig bebis. Den handlar om katten Betty som seglar runt i en potta på Kattegatt där hon (i och för sig) försöker fånga nåt ätbart för att stilla sin kurrande mage. Genast blir jag irriterad för att man har bemödat sig med att sätta en helt överflödig baksidestext på boken. Lotta Geffenblad är en fantastisk illustratör det är det inget tvivel om. Jag älskar retrokänslan i hennes böcker och de trolska, lite dimmiga bilderna. Så jag läser boken en gång till. Men det händer inget nu heller. Kanske är det bara så att den här historien inte tilltalar mig? För enligt mitt tycke har Betty inte tillnärmelsevis samma karisma som varken Aston eller Prick&Fläck. Så nu undrar jag: var det bara mina förväntningar som förstörde eller var boken helt enkelt inte lika tilltalande som de tidigare?

Betty mitt i natten är skriven och illustrerad av Lotta Geffenblad och ges ut av Bonnier Carlsen.

Rimmade godingar

Sugen på finurliga rim och färgsprakande, serieliknande och finfina bilder? Missa för allt i världen inte bilderböckerna av Julia Donaldson och Axel Scheffler. De har gjort en hel del tillsammans (Donaldson skriver och Scheffler tecknar, och allt som oftast är det självaste Lennart Hellsing som översätter texterna till svenska. Det blir bra!) Gruffalon är min favorit. Den rimmade berättelsen om den lilla musen som överlistar alla djuren i skogen (inklusive den ruskiga Gruffalon) har med all rätt gjort stor succé i massor av länder. Näst mest gillar jag Lilla Spigg – berättelsen om den kroniskt försenade fisken som med MYCKET livlig fantasi kommer på undanflykt efter undanflykt inför sin fröken. Eller kanske gillar jag Herr Pinnemans äventyr lika mycket? Eller den senaste, Kurre kommer bort? Oklart. Tror hur som helst att de skulle kunna falla många tre, fyra, femåringar på läppen. Allihop.

Gruffalon, Herr Pinnemans äventyr, Kurre kommer bort och Lilla Spigg är skrivna av Julia Donaldson, illustrerade av Axel Scheffler och översatta av Lennart Hellsing. De ges ut av Alfabeta.

Annorlunda och roligt

Från Vilda förlag (numera sammanslaget med Olika förlag) kommer boken Mormor & Morfar – Älgfångardagen och andra busigheter. Det är en bok som verkligen passar in i Vildas KRAMtanke, att man ska få vara som man vill oavsett hur man ser ut eller hur gammal man är. Mormor och morfar är helt galna, de gör vad som helst som de tycker är kul. Till exempel leker de cowboys med en kossa och en ilsken älg, de sticker till förskolan med snabbaste rutschkanebrallorna på och de drar till stranden för att mormor ska få peta i gamla brasor och bli så skitig av aska så hon måste rengöras med tandborste mellan tårna. Deras dagar verkar helt enkelt kunna innehålla precis vad som helst. Boken är uppdelad i tre kapitel, och varje kapitel är en dag i mormors och morfars liv. Det börjar med att de vaknar och slutar med att de går och lägger sig (att de vaknar i sängen innebär inte att de somnar i den, grävskopans skopa, under ett träd eller i ladan verkar mycket roligare). Äventyren är fint illustrerade av Pia Niemi, i bilderna hittar man hela tiden nya detaljer som bygger på berättelsen och som man kan prata om med barnen.

Och förresten: att vuxna leker så lite beror ju på att de måste arbeta. Så vad skulle ett par pensionärer utan jobb göra hela dagarna annat än att leka och busa? Helt logiskt.

Mormor & Morfar – Älgfångardagen och andra busigheter är skriven av Cecilia Rihs och illustrerad av Pia Niemi. Den ges ut av Olika förlag.

Vem ska trösta bråkstaken?

Jaha. Så sitter jag här och känner mig lite mjuk i hjärtat efter att ha läst Lo Fridlyst – en bilderbok som faller utanför ramarna åtminstone från det som jag är van vid. Den är rätt svår vid en första anblick: Handlingen hoppar lite hit och dit och språket är poetiskt, men ändå: Så himla fin!

Huvudpersonen Lo är den vildaste lokatten på hela Gittan Ugglas nattodagis. Han smyger omkring med hela kroppen på spänn. Alla barnen vet: Snart ska han störta fram och sluka någon av dem. Det gör han alltid. Och PANG! Plötsligt har han slukat lille Edvin med hull och hår. ”Spotta ut. Genast!” säger Gittan Uggla. ”Sådär gör man inte.”

Det är inte lätt att vara Lo. Alla är rädda för honom. När de andra barnen leker får han inte vara med, och när han försöker kramas blir det bara fel: alldeles för hårt och läskigt, hårda tag och vassa klor och plötsligt måste Lo sitta på bänken med Gittan Uggla tills han har lugnat ner sig igen. Då är det tur att Gittan Uggla förstår. Förstår att man kan vara både vild och arg och mjuk och snäll på samma gång…

I den här bilderboken ryms det så mycket känslor att man nästan blir gråtfärdig. Stora, bråkiga, stökiga Lo i sin rosa kapuschong är så ful och fel hela tiden att man vill krypa in till honom och trösta. Men det behöver man inte, för han får sin revansch. I slutet, när det är natt och alla andra är rädda, är det Lo som talar lugnande med dem. 

“Sov bara lugnt, jag ska skydda er”, säger Lo, och vaktar elden. För det kan han. Det har han gjort förut.

Då barnen somnat smyger Lo omkring. Han lägger sin stjärnsten i Edvins hand. Den ska Edvin hitta då han vaknar och är rädd och liten. Långt borta i städerna tänds gatubelysningen, men i mörkret över skogen lyser stjärnorna.

Lo Fridlyst är skriven av Minna Lindberg och illustrerad av Linda Bondestam. Den ges ut av Söderströms.