Kategori:6 år

En speciell vän

Vuxna kan också ha låtsasvänner. Det är kanske inget man pratar om, men så är det. Kornelia har i alla fall en, han heter Bengtsson och han har varit hennes vän ända sedan hon var liten. Han har följt henne genom åren, från skolålder till den första kyssen och vuxenlivet med böcker och arbete. Bengtsson är genom hela livet en drömvän. När Kornelia passades av en sur barnflicka lekte hon istället med Bengtsson, när mamma inte kunde kom han istället och lyssnade när hon läste dikt på julfesten och nu när hon är vuxen håller han henne sällskap i allt hon gör. De äter frukost, går på bio och ibland träffar de Kornelias väninnor (fast då är Bengtsson rätt sur). Kornelia kunde ibland önska att han kunde laga saker som andra karlar, eller att han kunde kyssas, men på det stora hela är hon nöjd.

Mitt emot Kornelias hus har det flyttat in en man som heter Konrad. Han har bott i ett jättefint litet hus ute på landet, men så skadade han benet och fick flytta till en praktisk lägenhet inne i stan. Konrad är ensam och ledsen och känner sig vilsen. Han saknar sin hund Hubbe och livet ute på landet. De stora livsmedelsaffärerna skrämmer honom med sina stora utbud och maxiförpackningar så han slutar handla där helt och håller. Istället äter han pizza varje dag från pizzerian runt hörnet. Ibland ser han Kornelia ute på gatan när hon går och lappar bilar och han tycker att hon har så glada steg. Så en dag råkar Konrad och Kornelia vara på pizzerian samtidigt, och deras ögon möts:

Hon tittar ut över restaurangen, och möter plötsligt en vänlig och lite sorgsen blå blick. Förvirrad ser hon ner i pizzan, som stirrar tillbaka med sina svarta olivögon.

Det är så mycket som inte skrivs rakt ut i texten, men som man kan ana sig till mellan raderna eller i de detaljrika illustrationerna. Ibland tänker jag på Roy Anderssons filmer när jag läser. Det är någonting med alla ensamma vuxna och den gemensamma längtan efter vänskap och kärlek. Det är fint!

Konrad och Kornelia är skriven av Katarina von Numers-Ekman och illustrerad av Christel Rönns. Den ges ut av Schildts förlag.

Livet!

Pernilla Stalfelt har skrivit en massa böcker som berör saker barn är väldigt intresserade av. Kärlekboken, Dödenboken, Hårboken, Våldboken och inte minst Bajsboken, omåttligt populär bland alla barn såvitt jag vet. Nu kommer hennes senaste i serien: Livetboken. Och den håller samma stil och nivå som de tidigare böckerna. Det kryllar av bilder och hänger inte ihop på något vettigare sätt än att allt handlar om livet. Det närmsta boken kommer något som liknar en röd tråd är när livet jämställs med tid. Då får vi se människan genom ett liv, först

Man föds = 0 år. | Man börjar gå = 1 år. Man dricker välling.| Man börjar skolan. 6 år och dricker mjölk. | Man blir större och längre. 14 år. Man dricker läsk. | Man får bröst och handväska och börjar jobba. 25 år. Man dricker kaffe latte.

Och så fortsätter det. Man blir äldre och dryckesvanorna förändras. Sen kanske man föds igen? Men förutom den här livsbetraktelsen i boken så finns det ingen början eller slut, precis som i de tidigare böckerna. Man kan helt enkelt läsa dem hur man vill. Bakifrån, från mitten, från sidan ett. Och det tycker jag är trevligt. Kanske är det också en förutsättning för att man ens ska kunna skriva en bok en ett så stort ämne som livet (eller om bajs för den delen)?

Stalfelt associerar fritt kring ämnet. Inget är för stort eller för litet för att få vara med. Vi lever för att vi andas, känner lukten av en jordgubbe eller kan ta i sniglar om man törs. Och man simmar, dansar, skuttar, bajsar eller skalar kottar (om man är en ekorre). Under ett liv kan man spela dataspel, måla hjärtan, suga på en napp eller pussas med luciakronor. Jag gillar som ni kanske förstår de här böckerna väldigt mycket. Av en massa anledningar. Framförallt för att jag tycker att ämnena, sätten att illustrera och att berätta alltid passar så klockrent ihop. Det är liksom skissartat nedslängt på pappret som för att fånga det stora snabbt, snabbt innan det smiter iväg. Så blev det visst en bok. Vilken tur!

HÄR kan du få ett smakprov ur boken.

Livetboken är skriven och illustrerad av Pernilla Stalfelt. Den ges ut av Rabén&Sjögren.

Livet!

Pernilla Stalfelt har skrivit en massa böcker som berör saker barn är väldigt intresserade av. Kärlekboken, Dödenboken, Hårboken, Våldboken och inte minst Bajsboken, omåttligt populär bland alla barn såvitt jag vet. Nu kommer hennes senaste i serien: Livetboken. Och den håller samma stil och nivå som de tidigare böckerna. Det kryllar av bilder och hänger inte ihop på något vettigare sätt än att allt handlar om livet. Det närmsta boken kommer något som liknar en röd tråd är när livet jämställs med tid. Då får vi se människan genom ett liv, först

Man föds = 0 år. | Man börjar gå = 1 år. Man dricker välling.| Man börjar skolan. 6 år och dricker mjölk. | Man blir större och längre. 14 år. Man dricker läsk. | Man får bröst och handväska och börjar jobba. 25 år. Man dricker kaffe latte.

Och så fortsätter det. Man blir äldre och dryckesvanorna förändras. Sen kanske man föds igen? Men förutom den här livsbetraktelsen i boken så finns det ingen början eller slut, precis som i de tidigare böckerna. Man kan helt enkelt läsa dem hur man vill. Bakifrån, från mitten, från sidan ett. Och det tycker jag är trevligt. Kanske är det också en förutsättning för att man ens ska kunna skriva en bok en ett så stort ämne som livet (eller om bajs för den delen)?

Stalfelt associerar fritt kring ämnet. Inget är för stort eller för litet för att få vara med. Vi lever för att vi andas, känner lukten av en jordgubbe eller kan ta i sniglar om man törs. Och man simmar, dansar, skuttar, bajsar eller skalar kottar (om man är en ekorre). Under ett liv kan man spela dataspel, måla hjärtan, suga på en napp eller pussas med luciakronor. Jag gillar som ni kanske förstår de här böckerna väldigt mycket. Av en massa anledningar. Framförallt för att jag tycker att ämnena, sätten att illustrera och att berätta alltid passar så klockrent ihop. Det är liksom skissartat nedslängt på pappret som för att fånga det stora snabbt, snabbt innan det smiter iväg. Så blev det visst en bok. Vilken tur!

HÄR kan du få ett smakprov ur boken.

Livetboken är skriven och illustrerad av Pernilla Stalfelt. Den ges ut av Rabén&Sjögren.

När månen blev utbränd.

Joar Tiberg är kanske mest känd som poet. I sommar kommer han till exempel med en ny bok för vuxna på Bonniers. Men Tiberg gör också bilderböcker för barn tillsammans med andra. Nyligen skrev Lisa H om bilderboken Vårsång som är skriven av Tiberg och illustrerad av Anna Bengtsson. Och nu kommer bilderboken Månen blev rädd som är ett samarbete mellan Tiberg och illustratören Anna Höglund. Jag läste den och fick en släng av hjärtsnörp.

Månen tycker ingenting är värt längre. Han har ont i benen, han är rädd morgon som kväll och han drömmer mardrömmar mitt på blanka dagen.

“Barnen såg det där, när de la ner skedarna, när middagen var färdig, gick de fram till fönstret med sina pappor. Och de såg att månen var svag. Att det var något som fattades.”

Tom inombords går månen till sin vän solen och ber om råd. Och lite förvånande är det allt när den mäktiga solen säger att hon faktiskt inte vet vad det är som har hänt med månen. Däremot säger hon att hon har hört att något liknande har hänt med vissa stjärnor, att de helt plötsligt har blivit ledsna och inte har velat lysa mer. Det krävs ingen psykolog för att misstänka att månen helt enkelt är utbränd. Så fasligt är det. Och värre blir det för snart känner månen att han vill gråta men helt enkelt inte kan. Så han går tillbaka till solen och ber om hjälp. Denna gången kan solen faktiskt hjälpa honom lite. Hon berättar om en mörk plats dit man kan komma och få hjälp av stjärnorna att lära sig gråta. Så dit beger sig månen.

Jag får associationer till George Johansson och Anna-Clara Tidholms Vad tänker Knodden? och faktiskt också till den fina bilderboken Ibland regnar det.. av Mimmi Tollerup-Grkovic och Malin Anclair. Månen blev rädd är helt enkelt en fantastisk bok med helt magiska svepande illustrationer som verkligen förstärker allt det som månen känner och tänker. En bok att läsa högt och filosofera över tillsammans. Om och om igen.

Månen blev rädd ges ut av Raben och Sjögren och är skriven av Joar Tiberg och illustrerad av Anna Höglund. Vad tänker Knodden? ges ut av Natur och Kultur och är skriven av George Johansson och illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Ibland regnar det.. ges ut av Opal och är skriven av Malin Anclair och illustrerad av Mimmi Tollerup-Grkovic.

 

Årets kulturgärning!

För några år sedan kom jag över det danska författarparet Oscar K (Ole Dalgaard) och Dorte Karrebæks bok Carlos och c:o. Jag blev hänförd, helsåld och undrade varför i hela friden denna bok inte fanns översatt till svenska. Berusad av ett slags barnkulturrus vågade jag mig på en egen översättning och skrev brev till det äkta paret och erbjöd mina tjänster. Ole och Dorte blev eld och lågor och översättningen hamnade så småningom hos Raben&Sjögren. Där den stannade. Vad det berodde på är  alldeles glasklart. Ett. Jag var ingen professionell översättare. Två. Boken var alldeles för vågad för den svenska bilderboksmarknaden. Så i vintras fick jag höra att det svenska förlaget Daidalos hade med en av Ole och Dortes böcker i sin kommande utgivning. Återigen blev jag helt till mig i trasorna.

I de recensioner jag läst hittills (boken kom ut i början av mars) är det oväntat positiva omdömen. Men en fråga som återkommer om och om igen är: Vem vänder sig boken till? Ulla Rhedin på DN recenserade, för ganska exakt ett år sedan, den danska utgåvan: “Djärvt och vackert, poetiskt, ömsint, tänkvärt och väldigt långt från samtida svensk bilderbok. Det ska bli ett sant nöje att se hur svenska förlag tänker hantera denna utmaning”. Så nu kanske ni undrar, vad är det som gör boken så himla speciell och svårhanterad?

Idiot! handlar om den utvecklingsstörde August som vandrar genom en stad (och på samma gång genom livet) tillsammans med den spöklika gestalt som är hans mamma. August blir allt äldre men i sinnet förblir han ett litet barn. I handen håller han en plastpåse i ett snöre som han kallar Odjuret. Augusts mamma blir under promenaden också äldre och hon oroar hon sig för hur hennes son ska klara sig utan henne i livet. I slutet av boken är hon gammal och tärd och beslutsamt ger hon August några piller och tar med sig honom till andra sidan. Illustrationerna är grå och till en början ganska återhållsamma men ju mer tiden går och ju mer döden närmar sig desto mer utbredda och livliga blir de. Dorte Karrebæk är för mig en av de allra bästa barnboksillustratörerna i världen idag och det bekräftas ännu en gång i denna bok.

Boken chockar säkert många, precis som tidigare böcker av författarparet har gjort, eftersom de innehåller ord och händelser som är så tabu att man knappt vågar tänka dem. Men det är min övertygelse att det inte alls handlar om att kränka någon eller för den delen att provocera. Det handlar om att man vill berätta något som betyder något. Exakt vad det betyder är egentligen heller inte så viktigt utan det viktiga är att böcker som Idiot öppnar upp och bidrar till att barn och vuxna vill förstå. Därför är böcker som Idiot och för den delen också Den Arge av Gro Dahle och Svein Nyhus (också Daidalos) SÅ viktiga. Så TACK Daidalos för att ni bryter mark med två starka och viktiga bidrag till den svenska bilderboksutgivningen.

Idiot är skriven av Oscar K. och illustrerad av Dorte Karrebæk och ges ut av Daidalos.

Jag ♥ Första maj

I boken Måns och Mari om våren (som nyss kom i nyutgåva hos EBFA!) finns ett kapitel där Matti, Måns och Mari går och demonstrerar på Första maj. När jag var liten och bodde på vischan så var det något av det absolut bästa jag visste att läsa det där kapitlet. Jag fantiserade i timmar om hur jag minsann skulle gå i tåget som Matti, Måns och Mari (när jag blev äldre och bodde i stan där det fanns ett tåg att gå i) och demonstrera “mot krig och svält och allt annat som inte är bra i världen.” Tyvärr blev det inte riktigt så och majtågen har mest lyst med sin frånvaro. Men känslan som boken väckte – upproriskheten och kämparglöden – den kommer jag alltid ha kvar. För det tackar jag författarinnan och illustratören Kaj Beckman ödmjukast.

Böckerna om Måns och Mari är skrivna och illustrerade av Kaj Beckman ges nu ut på nytt av En Bok För Alla.

Små gyllene böcker

Känner ni igen de här böckerna? De gavs ut för första gången på 1940-talet eller 1950-talet, och omslagen är gjorda i hård kartong, med platta gyllene ryggar. Hela serien kallas “En liten gyllene bok”, och det fanns en hel drös av dem när det begav sig. Och nu! Nu satsar Bonnier Carlsen på att ge ut några av titlarna igen. I början av maj finns åtta av de gamla godbitarna att få tag på igen (förutom de på bilden finns också Sudd & Kludd och Brandkåren rycker ut), och jag förutspår en nostalgichock hos mången svensk i och med släppet.

Själv, däremot = inte så nostalgichockad. Inte så väldigt köpsugen heller faktiskt, vilket är oerhört underligt med tanke på att jag gillar nästan allt annat som är från 50-talet. (Kaffekoppar. Möbler. Mönster. Mina föräldrar. Sådana grejer.) Det finns liksom för mycket nya böcker för att jag ska gå igång helhjärtat på det här. Men fina är de ju! Det går inte att komma ifrån. Bara inte så… nödvändiga i min bokhylla?

De åtta titlarna i serien En liten gyllene bok ges ut av Bonnier Carlsen och släpps den 3 maj.

Kraken i mitt hjärta!

Tänk om man hade en krake! Författaren Boel Werner hade det en gång när hon var liten. En tvättäkta krake med långa öron, rosa mule och vingar. Det är lätt att låta sig luras av krakens snälla yttre, men man ska veta att kraken egentligen är en eldsprutande, kallblodig allätare som älskar kakor och som är en hejare på att rymma.

Till en början går det jättebra för Boel och kraken. De äter kakor, larvar sig och går långa promenader i skogen. Boel låter ibland kraken få gå utan koppel, trots att hon vet att krakar måste hållas kopplade. Det är blir liksom roligare att leka då. Men så en dag blir kraken och Boel osams. Boel vill hem och äta men kraken vill till varje pris stanna ute i det fria. Och så blir det. Kraken sliter sig och försvinner till skogs ett par dagar. När de två återförenas finner sig kraken i att vara kopplad ett tag till innan frihetslängtan tar över och det bär av till skogs igen. Den här gången för gott. Men med det inte sagt att Boel är glömd. Hon får nämligen gärna komma och hälsa på. Så länge hon lämnar kopplet hemma.

Detta är en jättefin bok om att få släppa loss fantasin. Bläddra här och kolla!  Men det är också en bok om att bli stor och växa ifrån sina älskade fantastifoster. Och kanske mest av allt – en bok som får en att längta ut i det fria! Boel Werner har helt och hållet sin egen stil och hon försöker inte förföra sina läsare med sockersöta bilder eller tråkiga moralkakor. Kraken är en upprorisk bok gjord med mycket kärlek.

Vårens (årets? världens?) finaste bok

Hörni, hörni, hörni, lyssna nu, för det här är viktigt. Nu ges Barbro Lindgrens gamla berättelse Sagan om den lilla farbrorn ut med helt nya bilder av Eva Eriksson, och jag skojar inte, det är det finaste, finaste, finaste jag kanske någonsin sett, ni MÅSTE läsa den! MÅSTE!

“Det var en gång en liten farbror”, börjar den. “Det var en mycket ensam liten farbror. Ingen brydde sig om honom fast han var snäll. De tyckte han var för liten. Och så tyckte de han såg för dum ut.”

 En dag går den lilla farbrorn ut och sätter upp lappar på träden. LITEN ENSAM FARBROR SÖKER EN VÄN, skriver han. Och så sätter han sig på trappan och väntar. I tio dagar och tio nätter väntar han, men ingen vill bli hans vän. Ingen ser honom ens. Men så, den tionde natten, känner plötsligt den lilla farbrorn en kall nos i handen. När han tittar upp ser han en stor hund vid sin sida.

Den lilla farbrorn blir så lycklig att han ramlar i backen. En vän! Han har fått en vän! Han behöver inte vara ensam mer! Och runt omkring honom slår blommorna ut och fåglarna sjunger sitt högsta.

De blir ett oslagbart par, den lilla farbrorn och hunden. För varje dag blir gräset grönare och grönare och farbrorn och hunden blir lyckligare och lyckligare. Tills det en dag kommer en flicka och sätter sig på trappen bredvid dem, och hunden flyttar sin kalla nos från farbrorns hand till flickans… Då kniper det till i den lilla farbrorn och världen blir suddig omkring honom. Ska han bli ensam nu igen?

Ja, herregud alltså! Jag kan inte ens titta i den här boken utan att få en klump i halsen. Det finns INGEN som skildrar ensamhet bättre än Eva Eriksson, och det finns INGEN som får till en text som Barbro Lindgren! Och visst, det är en outsägligt sorglig berättelse till stora delar, och visst, man behöver nog några år på nacken för att klara av den, men alltså… så fin den är! Och så OERHÖRT lycklig man blir av slutet!

Skulle kunna strössla världen med tusen och ett adjektiv till, men slutar här. Läs den bara. Okej?

Sagan om den lilla farbrorn är skriven av Barbro Lindgren, illustrerad av Eva Eriksson och ges ut av Karneval förlag. Alla illustrationer i inlägget är fotade från boken (färgerna kan säkert avvika lite från verkligheten).