Kategori:5 år

Dom som är kvar

I Dom som är kvar får vi följa pappa, lillebror och storebror tiden efter att mamman har gått bort. Det är en stillsam och enkel med väldigt gripande berättelse om hur svårt det är att fortsätta att leva med en förlamande sorg. Vi får se dem i vardagliga situationer som helt plötsligt blivit absurda och vi får se hur de handskas med sin sorg på olika sätt. Så här tyckte Emelie Ljungberg och Lisa Hamfors i en chattrecension:

Lisa: Boken är så gripande att det nästan är nervöst att skriva om den. Första gången läste jag till sidan där pappan slagit sönder en tallrik, sen var jag tvungen att sluta för att det blev för känslosamt.

Emelie: Jag läste den högt för förberedelseklassen, 4-9. Det var nog tyst i fem minuter efteråt. Den går djupt in. Jag älskar hur boken bygger på en slags korta understatements. Om man tänker på dimensioner och hur oändlig deras sorg måste vara.

Lisa: Ja, det är fantastiskt att få med alla personers smärta på så få sidor, med så enkla illustrationer och så kort text. Pappa som stannar upp och gråter, storebror som pratar, pratar, pratar maniskt och lillebror som bara bråkar tills pappa får nog och dänger tallriken i bordet.

Emelie: Barn följer inte de vuxnas beteende oavsett var de kommer ifrån. De har sina egna uttryck.

Lisa: Ja, och så blir det extra sorgligt med pappan som inte alltid orkar med barnen utan blir rasande. Bilden när storebror ringer mormor är helt otrolig, man kan ta på tystnaden och det känns som att en sorgematta vilar över hela uppslaget. Det var där jag fick en klump i halsen: pappans blick, hans känsla av otillräcklighet och sonen som ringer mormor. Tänk en förälders känsla av att kämpa hela tiden, men så kommer man ändå alltid till det där ögonblicket när allt brister. Det dåliga samvetet efter det … hur mycket värre blir det när en tung sorg dessutom vilar över familjen och man VET varför ungen gör som den gör?

Emelie: Ja, den bilden är faktiskt en bok i sig. “Brister”, det är nog det ord som är mest slående här. Inte alls bra. Jag tänker på den där Pluralåten “Nånting måste gå sönder”. Hoppas verkligen att vuxna läser den här boken för barn. Om vuxna tycker att ämnet är svårt så undviker de kanske den här boken. Det är en bok som behöver läsas, inte bara hamna på temalistor om döden och sorg.

Emelie: Vad tycker du om slutet?

Lisa: Jag gillar slutet enormt, igen: med bara två uppslag får vi en långsam avslutning på berättelsen. Eller, avslutning är kanske fel ord. Det är snarare en långsam fortsättning in i livet utan mamman.

Emelie: Och SÅ himla viktigt. Att inte glömma bort att de som lever – faktiskt lever

Lisa: Ja, kolla insidan av pärmarna, på första får vi se en fotovägg med bilder på mamman, på sista pärminsidan är det samma bilder, men också nya och positiva foton på familjen efter mammans död. Så himla fint det också.

Emelie: Åh! Hade inte sett det. Bara: Den lilla noten som kommer ur fågelns näbb där på sista uppslaget. Ljus i sikte. Med tanke på hur världen ser ut just nu idag så måste något av allt detta mörka ju avspeglas i bilderböckerna. Även om det är på en annan nivå. Men jag ÄLSKAR hur bilderböckerna och faktiskt alla böcker även för de äldre barnen följer den där heliga oskrivna regeln att inte lämna barn i sticket i en berättelse. Att aldrig lämna dem med något mörkt.

Lisa: Verkligen. Några kloka människor sa någon gång (bla Gunna Grähs) att när text och bild i en bilderbok samspelar lyfter berättelsen och blir något mer, ett stycke konst. Så är det med Dom som är kvar tycker jag.

Emelie: Faktiskt. Och vad jag förstår så är det Karin Salers debut! Hon och Siri Ahmed Backström verkar vara bra människor. Såna som besitter förmågan att skapa magi.

Dom som är kvar är skriven av Karin Saler och illustrerad av Siri Ahmed Backström. Den ges ut av Urax förlag.

När kriget flyttade in

Nu har kriget flyttat in hemma, allting blir till taggtråd. Ingas mamma och pappa bråkar, hemmet knakar och skälver. Skilsmässa. Inga och småbrorsorna flyttar mellan två hem och Inga känner sig som spion och flykting, den fasta marken under hennes fötter försvinner.

Genom krigsmetaforer ger Gro Dahle Ingas upplevelser ett språk. “Pappa blir trettio soldater” som packar och bär, flyttar hemifrån. Kriget tar sig in i Ingas kropp, klampar och trampar över hennes hjärta. Inga bryts ner, drar sig undan i ett självdestruktivt mörker. Berättelsen speglas i Kaia Dahle Nyhus naivistiska bilder, effektfulla genom sina kontraster i gult, orange och blått. Genom barnets perspektiv ser vi föräldrarnas bråk, ibland blickar Inga ut mot oss – med trötta, panikslagna ögon.

Såhär är det: Kriget är en av de bästa böckerna jag läst i år, så enkelt är det. Framför allt är det en bok som måste få finnas, även om vissa vuxna säkert kommer skaka på huvudet (fast vi egentligen borde skaka på huvudet åt idén att vissa ämnen inte hör hemma i barnlitteraturen). Gro Dahles tar sig ofta an svåra ämnen i sina böcker, belyser barndomens mörka rum. I en essä i tidningen 10-tal skriver hon – “Det behövs skön­lit­te­ra­tur för barn om dessa mörka rum. Någon behö­ver belysa dessa teman, öppna dessa rum, gå ned i käl­la­ren och vara vittne, vara den som ser, vara den som berät­tar och visar och skriver fram det som erfa­ren­he­ter.”

Läsaren lämnas inte i kriget, för även ett hundraårskrig tar slut – men det kan ta tid. Det är ett trösterikt slut. Berättelsen om Inga är givetvis inte berättelsen om alla skilsmässor, inte alla skilsmässobarn. Men i alla separationer finns det spår av krig, oavsett hur snällt och smidigt det går.

 

Kriget är skriven av Gro Dahle och illustrerad av Kaia Dahle Nyhus, boken ges ut av Daidalos.

Back in business!

Hur liten kan man bli egentligen? Alfred verkar kunna bli hur liten som helst, och mindre blir han för varje gång någon tittar på honom. “Titta inte på mig” säger han och krymper. På en släktträff råkar Alfred rapa högt och alla tittar på honom, hur ska det gå nu? Men så börjar alla skratta och Alfred växer! På dagis pruttar han och växer ännu mer. När han tjongar till hyllan och får småbarnen att gråta så blir han ännu större. Till slut är han så stor att han inte får plats i sin egen säng och när mörkret kommer är det inte så kul.

Boken handlar såklart om känslan och skräcken inför att stå i centrum. Många barn kan säkert känna igen sig i Alfred som helst vill vara i fred och lika många kan relatera till clownen Alfred som växer när han får andra att skratta eller gråta. För hur ska man förhålla sig till andras blickar? Johan Unenges text tar temat på allvar utan att det blir tungt och Maria Nilsson Thore lyfter berättelsen ytterligare ett snäpp med färgstarka och vardagsnära bilder. Det är nästan som att hon fotograferat en riktig Alfred i olika situationer och sen teckat av det med ett Thore-filter. Med ett strålande resultat!

Alla tittar på Alfred är skriven av Johan Unenge och illustrerad av Maria Nilsson Thore. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

1000 djur

Det kom en faktabok om djur i brevlådan. En fin bok, med kartongblad och inte mindre än 1000 djur presenterade på de olika uppslagen. Djuren är uppdelade i en mängd olika kategorier, allt från “Arktiska djur” och “I bergen” till “Prickar och ränder” och “Nattdjur”. Djuren presenteras med en liten bild och sitt namn under och jag gillar bokens grundupplägg. För barn som fascineras av djur är detta myller en skatt att gräva ner sig i och boken ger en försmak för världens faunas artrikedom. Illustrationerna är fina och detaljerade i naturtrogna färger.

Men något stör mig när jag tittar i boken. Först kunde jag inte sätta fingret på vad, men sen blev det uppenbart: alla djur har fått likadana ögon och många har leende munnar. Till och med den lilla silverfisken har fått ett öga att glo med. Varför det undrar jag? Det här hade kunnat vara en seriös faktabok som ingång till vidare läsning om djur, men blir istället en gullig tolkning av hur någon tror att barn vill se på djur. Barns intresse för naturen blir inte större för att djuren ges drag som bara människan har (ögonvita och leende), jag tror vi kan våga ta barnens nyfikenhet på sin omvärld på större allvar än så. 

 

 

1000 djur är illustrerad av Nikki Dyson och ges ut av Rabén&Sjögren

Årets bilderboksskräll!

 

Kanske den finaste bilderboken jag har läst i år (vågar jag skriva redan i juni). Sara Lundbergs illustrationer och Joar Tibergs text blir tillsammans till ett bestående intryck. Två barn som springer bort från husen där de bor och bort från allt det som är det vanliga. De passerar Island, Grönland, Grötland, Kamomilla stad, Villa Villerkulla och så vidare. Och allt är så in i bomben vackert. Den enkla texten flyter så lätt men orden fastnar och stannar i barnens huvud. Efter en första läsning tillsammans med en grupp om tjugo femåringar bubblar barnen: “Grötland finns det?” Vilka är de där tre som smyger i Kamomilla stad?” “Båtar som blöder?” “Vinka med cigaretter?” “Åke satt först till vänster, sen bytte han plats och satt till höger om han som berättar!”

Detta är en bok som är sin egen men samtidigt en slags metabilderbok där inte bara verkliga miljöer passeras utan även miljöer från böckernas värld. Pippis veranda, Kamomilla stad, Mumindalen. Ett relativt oprövat grepp i bilderboksvärlden – men så lyckat! Barnen älskar det. Så nu är både Pippi Långstrump, några av Muminböckerna och Folk och Rövare i Kamomilla stad utlånade. Coolt.

Vi springer! är skriven av Joar Tiberg och illustrerad av Sara Lundberg och ges ut av Rabén&Sjögren

Böckernas magi!

Djupsjöns hemlighet är ju den fjärde boken om den underbara familjen Kanin som kom ut förra året. Lisa skrev om den här. Precis som med övriga böcker i Jonna Björnstjernas serie känner många barn ovanligt starkt för den här boken. De vill jämt höra just den när det är dags för högläsning. Häromdagen satt en jättegrupp med barn och lyssnade stilla och med gapande munnar (när Lillebror och tomtarna är på väg in i Sjöodjurets grotta) på den magiska berättelsen. Vid en längre konstpaus i läsningen – spänningsmoment – ser jag hur det droppar saliv ur munnarna på några av mina åhörare. Helt fantastiskt, kände jag då! Att barn kan bli så fascinerade av en bok att de helt glömmer tid och rum!

Jonna Björnstjernas illustrationer samspelar fantastiskt bra med texten. Eftersom illustrationerna är så detaljrika dyker det upp nya historier i historien när man läst boken några gånger. Jag älskar hur hon visualiserar de femton gastarna på en död mans kista. Ett slitet begrepp i piratkretsar som jag personligen aldrig riktigt har förstått mig på.  Om ni är sugna så se avsnittet av Lässugen när den enastående Ulla Skoog läser Sagan om den underbara familjen Kanin och Fru Skräck för Amanda. En berättarröst att avundas!

En juvel till högläsningsbok.

Författaren Annika Thor är kanske mest känd för sin serie om de två krigsbarnen Steffi och Nelli från Österrike (En ö i havet). Nu är hon aktuell med den eminenta bilderboken Flickan från långt borta som hon har gjort tillsammans med Maria Jönsson (Spyflugan Astrid).  

Vem är den lilla flickan som knackar på dörren till den ensliga stugan en mörk vinterkväll? Hon som bor i huset benämns som Den gråa och hon vill helst av allt bli lämnad ensam. Motvilligt släpper hon ändå in flickan. Och kanske anar hon redan när hon gläntar på dörren att hennes ensamhet tar slut där. Flickan får stanna över natten men nästa morgon säger Den gråa att hon måste ge sig av. Gråtande försvinner flickan ut i snön. Redan efter en liten stund känner Den gråa att ensamheten inte längre känns behaglig. Någonstans inom henne är det nu något som gnager. Hon hittar ett hårband som flickan glömt kvar och när hon kokar sitt sedvanliga kaffe känner hon lukten från den mjölk hon värmt till flickan. Först då förstår hon att hon måste skynda sig ut för att hitta flickan innan det blir mörkt.
Det här är en suggestiv bok som går rakt in i barnens hjärta. Vissa tycker den är sorglig andra tycker bara den är spännande eftersom den lämnar en hel del frågor obesvarade. Jag har läst den högt för olika barngrupper i en veckas tid och i samtliga grupper har boken gjort omedelbar succé. Maria Jönssons finstämda bilder i dov färgskala gör lika mycket för berättelsen som Annika Thors avskalade och samtidigt berikande språk. Det här en bok som fängslar högt upp i åldrarna. Här nedan ser ni några teckningar som illustrerar hur ett antal sjuåringar på Sofielundsskolan i Malmö tolkar bokens öppna slut. De svarar på frågan: Var går flickan och den Gråa egentligen?

Flickan från långt borta är skriven av Annika Thor och illustrerad av Maria Jönsson och ges ut av Bonnier Carlsen.

Hästfesten vinnare i årets Bokjury

Hästfesten av Grethe Rottböll och Lisen Adbåge vann kategorin Bilderböcker i årets upplaga av Bokjuryn. Trumpetfanfar och hurra! Det är en jättecharmig bok.
Vinnarna presenterades idag på Världsbokdagen under bokfestivalen LitteraLund i Lund. Bokjuryn är inte hästskit – 35 000 barn hade röstat i år! Smått otroligt och ett väldigt gott betyg till de böcker som vinner.

Läs mer om de andra vinnarna i Bokjuryn 2013 på Bokjuryn.se.