Kategori:5 år

En bok i lekvärlden

Karin Cyrén är precis aktuell med en av årets roligaste läsupplevelser, Vem hämtar vem?, tillsammans med Siri Ahmed Backström. Men Cyrén är även aktuell med den här boken, Strandstaden, som kom ut tidigare i år på Alfabeta.

Strandstaden är ett barns lekvärld. Ett barn springer glatt ner mot stranden, bygger en stad i sanden för alla fantasifigurer som dyker upp. Alla vill ha hus! Det blir mycket att göra…

Berättelsen berättas i jag-form, vilket ger ett bra driv och fin känsla för lekens alla röster. Jag gillar skildringen av ensamleken, den ohämmade fantasin som blir när ingen annan är med. Illustrationerna är detaljerade, färgerna klara. Bokens sista uppslag är nog min favorit, stranden i lila skymning.

En bit in i berättelsen får barnet, tyngd av alla figurers byggkrav, dock ett ilsket utbrott och förstör staden. Tyvärr, tycker jag. Berättelsens styrka är den finurliga skildringen och förståelsen av ensamleken, och då känns vredesutbrottet onödigt. Berättelsen behöver inte det. Inte för att jag har något emot starka känslor i barnböcker (tvärtom), men just här bryts magin.

Slutet gott allting gott när staden byggs upp igen, och strandfigurerna hälsar (hotar?) – “Vi kommer hem till dig nån dag” när barnet åker hem från stranden. 

Strandstaden (2014) är skriven och illustrerad av Karin Cyrén, boken ges ut av Alfabeta.

Blubbla tänker

Egentligen är jag lite trött på barnböcker som handlar om att tänka, dagdrömma, fantisera och filosofera. Vad är det som får oss vuxna att romantisera barns inre liv något så kopiöst? Vår egen brist på detsamma?

Just nu letar jag egentligen efter väldigt konkreta böcker, böcker som är fulla av bilder på lagom nya saker och lagom bekanta situationer som kan matcha en ett och ett halvtårings raketsnabba ordförrådsutveckling.

Med detta sagt är det kanske lite konstigt att jag väljer att skriva om en bok som heter Blubbla tänker. Men boken har en massa kvalitéer och sticker ut lite i höstens utgivning, så den är värd lite uppmärksamhet. Författaren heter E A Johansson och boken är en fotobok. Vi får möta Blubbla, som är en apa, typ monchichi, fast inte lika söt. Blubbla ser rätt gammal och använd ut, samt har ett permanent grubblande och lätt bekymrat uttryck i ansiktet. Det ser verkligen ut som om Blubbla tänker.

Kanske är det dockan och nattmössan i kombination, men något för tankarna till Bebbes godnattstund. Blubbla ligger till sängs och funderar, låter tankarna vandra i olika miljöer. Hen åker ut i rymden, besöker en popcornfabrik och funderar lite på döden. Det kommer till och med en liten tår på den skrovliga kinden när “tankarna tänker” på den döda mamman.

Det som gör att Blubbla tänker inte blir pretto, vilket många andra böcker med uttrycket “tankarna tänker” nog hade blivit, är de fantastiska bilderna. Här finns massor av humor. Och bilderna är så kärleksfullt, finurligt och noggrannt arrangerade. Det är riktig fotokonst och man ser hur roligt författaren måste ha haft. Här finns en mängd detaljer som jag bara älskar att upptäcka. Allt i miniatyr. Blubbla har en liten kobratelefon, små pryttlar och kastruller på sin lilla järnspis, en liten klocka och en liten blommig byrå vid sin säng. Han käkar popcorn och dricker te i minikopp. Allt är slitet och fotograferat i varmt ljus. Popcornfabriken är ett litet mästerverk i sin detaljrikedom.

Det faktum att Blubbla sitter i rullstol, även när han är ute och flyger i rymden eller hoppar fallskärm, är också något helt fantastiskt. Det är nämligen inget som på något sätt nämns eller görs en poäng av. Detta råkar bara vara en gosedjursapa som sitter i rullstol.

Blubbla tänker är skriven av E A Johansson och ges ut av Natur och Kultur. 

Vi är vänner.

Eva Lindströms böcker är inget för den glättige. Jag har märkt en tydlig uppdelning mellan de barn som gärna lånar hennes böcker och de som inte gör det. Barn som vill ha en snabb kick lånar nämligen något i stil med Jag vill hellre äta ett barn av Sylviane Donnio eller kanske När Leo blev uppäten av John Fardell medan andra barn visar ren och skär igenkänningsglädje när de ser Eva Lindströms karäkteristiska bokomslag i skyltningen. Samma gäller för den vuxne högläsaren, vilket är olyckligt och trist eftersom den vuxne oftast fungerar som länk mellan barnet och boken. 

Det jag försöker säga är att det kräver sin läsare och lyssnare för att fullt bejaka Eva Lindströms bilderboksestetik. För mig personligen klickade det först efter det att jag hade läst hennes bok Sonja Boris och Tjuven, en helt suverän bilderboksthriller. Som många kanske vet är Eva Lindström den författare som har nominerats flest gånger till Augustpriset. Tio gånger. Men endast en gång har hon belönats med det. I år är hon nominerad med två böcker. Vi är vänner är den av dessa två som Lindström både har illusterat och skrivit.

När Lilly en sommardag ger sig ut i skogen möter hon haren och kopparormen. Efter att ha presenterat sig för varandra är de vänner. Ungefär på samma sätt som när barn blir vänner. Snabbt och odramatiskt men icke en desto mindre värd vänskap. De gör saker som “inget särskilt” “låg på rygg och hostade” och “leker husdjur”. Det sistnämnda en lek som enkelt nog utförs genom att sitta still tills någon ropar ens namn och då ska deltagarna bli glada. De äter mat, majrovor när haren bjuder och maskar när ormen får bestämma. När det blir november säger vännerna hejdå, kopparormen försvinner in i ett hål och haren och Lilly går skilda vägar. En till synes stillsam historia, men under ytan händer det mycket. I dialogen skymtar de olika karaktärernas egenheter. Leken påminner på många sätt om de lekar som ett barn i tidig skolålder brukar delta i, likaså relationerna. Inget inlindat utan rakt på sak. Det enda som bryter lite är ormen som “bantar”, det känns som ett uttryck som man tidigast använder som tweenie. Hursomhelst är det en bok helt i stil med Eva Lindströms tidigare, absurd och underfundig humor i ett nära samspel med illustrationer som inte väjer för starka uttryck (syns framförallt i karaktärernas ögon) typiska för hennes senare verk.

Blompojken

Barndomens romantiska skimmer är förljuget, det vet alla som varit barn. Speciellt om du uppfattas avvika ifrån trånga normer.

Blompojkens text är fåordig, rytmiskt. 

 

“Liten pojke

Gillar blommor

Gillar fina

Fina saker”.

 

Orden påminner om en bön, en vädjan om att få vara sig själv. Berättelsen står helt på blompojkens sida. Plågoandarna illustreras i mörka färger, arga ansikten. Bara blompojken strålar i färg. Kanske kan det upplevas som förenklat, men å andra sidan ger det läsaren möjlighet att helt liera sig med blompojken.

Ibland tränger röster från världen utanför in, frökens “säg ifrån” eller killgängets “mespojken, fjollpojken”. Det låter mörkt, men samtidigt är berättelsen hoppfull. Blompojken illustrerar det ljusa, trots hårda ord så blir han kvar i det som är sant och riktigt för just honom.

Att boken ens finns inger också hopp, och den kan säkert fungera som tröst och styrka. För att inte tala om tankeställare och samtal för världens alla killgäng, av alla åldrar och kön.

En bilderbok för lite äldre barn, 5 år och uppåt. Och vuxna!

Blompojken är skriven och illustrerad av Elias S. Ericson. Boken ges ut av Kabusa.

Vad säger räven?

Ni har hört låten va? Den där hysteriska låten som jag trodde var alla barns ursäkt att få svära lite (se videon på youtube). Nu har Svein Nyhus gjort illustrationer till “The Fox (What Does The Fox Say?”) och resultatet är en psykedelisk, fantasifull och väldigt vacker bilderbok. Nyhus är en fantastisk konstnär och det är hans illustrationer som bär den här boken. För att texten ska fungera får den som läser högt vara beredd på att ge järnet, det funkar liskom inte att läsa “Hati-hati-hati-ho! Hati-hati-hati-ho! Hati-hati-hati-ho! Eller kanske … Joff-tjoff-tjoff-tjoff-tjoffo-tjoffo-tjoff!” hur som helst. För bästa resultat krävs en högläsare med mod och riktigt höga toner. Det kan bli hur kul som helst! Känns det inte helt bekvämt (vilket är fullt förståeligt) kan en ju alltid lyssna på låten tillsammans med barnen och sno ljuden därifrån. Eller varför inte lyssna samtidigt som ni läser? Jag lovar, snart vet ALLA hur räven låter.

Bild lånad av Svein Nyhus.

Vad säger räven? är skriven av Bård Ylvisåker, Vegard Ylvisåker och Christian Löchstöer. Den är illustrerad av Svein Nyhus och ges ut av Notfabriken.

Bockarna Bruse kommer igen

”- Har ni varit på TV? frågade hermelinerna.

– Vi har varit med i sagan, sa bockarna.

– Vad är det för nåt? sa hermelinerna.

Vilken kanal är det?”

Nja, hermelinerna på fjället kanske inte känner till bockarna Bruse, men vi gör det! Genom Bockarna Bruse på badhuset (2012) fick den välkända sagan ett helt nytt och inte minst fantasifullt skruvat liv. Boken blev väldigt populär och röstades fram till 2012 års bästa bilderbok av Bokjuryn.

I uppföljaren är det semestertid för bockarna, vilket betyder en tur till fjället (vi pratar trots allt om norska bockar här). Men våffelstugan är stängd och trollet under bron har flyttat ner till byn och in på äldreboende, där han tillbringar dagarna med att skrämma livet ur gamlingar.

Ja, ni hör ju. 

I Bockarna Bruse kommer igen är vi långt ifrån den ursprungliga sagan, men samtidigt helt nära. Både en och två gånger får vi klampa tripp-trapp, tripp-trapp, tripp-trapp över bron. Gry Moursunds uttryck, hennes kollage av naivistiska illustrationer, liknar ingenting annat. Vackert, tycker jag! Humor och befriande galenskap löper genom både bild och text, där Pija Lindenbaum står för översättningen till svenska. 

Den galna blicken! Både trollet och bockarnas minspel är pricksäkra och kul att titta på.

 

Bockarna Bruse kommer igen är illustrerad av Gry Moursund och skriven av Bjørn F. Rørvik, det är Pija Lindenbaum som står för översättningen till svenska. Boken ges ut av Lilla Piratförlaget.

Om att komma nästan nära.

Någonting som fascinerar mig är böcker där bilden berättar mycket mer än vad texten låter oss förstå. Särskilt härligt är det att läsa sådana böcker högt för barn. Det är som att ge barn kunskap och samtidigt lyckas med bedriften att få dem att förstå hur ensamt det kan vara att sitta med kunskap när man inte kan förmedla den (läs: till bokens huvudperson). I förra veckan läste jag Sam och David gräver en grop ihop för 6,7,8-åringarna och de blev tokfrustrerade. Samtidigt mynnande frustrationen ut i en abstrakt diskussion, ni vet abstrakt tänkande är svårt för barn, om det här med att det i princip alltid finns minst två möjliga händelseförlopp till allt som görs och sker. Herreminje – vad de tänkte!

Sam och David har helt enkelt lite tråkigt en dag och bestämmer sig då för att gräva en grop. De båda är väldigt flitiga och gräver och gräver för att hitta något häftigt. Men det de inte vet är att varje gång de närmar sig något häftigt (oftast en magnifik diamant) beslutar de sig för att gräva i en annan riktning. Barnen ser hur nära de är men Sam och David vet helt enkelt inte vad de missar och hur nära diamanterna de hela tiden kommer.

Sam och David gräver en grop ihop är illustrerad av Jon Klassen och skriven av Mac Barnett, boken ges ut av Hippo Förlag.

Om drömmar

“Sindre är ingen fotbollsspelare. Ändå står han där. Mitt på planen. Men när de andra spelarna ser en fotboll ser Sindre en … måne.”

Så börjar berättelsen om Sindre och hans dröm om månen. Många är vi som befinner oss i en situation men som samtidigt drömmer om något annat. Inte alla gör något åt saken, men Sindre tänker förverkliga sin dröm, han ska ta sig till månen. Men hur? I vuxenvärlden finns inget stöd att hämta, astronauten förklarar att man måste kunna aerodynamik, fysik, hydraulik, teknik, matematik och en massa andra saker som slutar på ik. Byggmästaren menar att ett torn till månen skulle kräva alldeles för många bultar och stålbalkar. De vuxna svarar och skojar bort. Men ingen dröm är för stor eller svår! Sindre bygger ett eget torn av pinnar och lyckas klättra högre än molnen.

Det är en blåtonad, fin berättelse om att gå sin egen väg och följa sina egna drömmar. Den som försöker hittar alltid något, kanske en ny vän att dela drömmarna med?

Så här skriver Per Gustavsson själv om Måntornet

Måntornet är skriven och illustrerad av Per Gustavsson och ges ut av Natur&Kultur.

Titta en …

Sommaren har varit full av kryp. Det var nyckelpigeinvasion nere vid havet. Nån liten piga blev rädd och kissade sånt där gult illaluktande på Stinas finger. Konstigt och spännande. En annan dag när vi badade vid bryggan så täcktes kroppen snabbt av små svarta rapsvivlar, eller vad de hette. I lägenheten dök det upp vackra spindelnät på lampor och fönster, regerade av snabba, svarta bestar. Det surrar och flyger och bits lite här och var. Kanske är det därför som den fina boken Titta en av Jenny Wik har seglat upp som en av sommarens favoriter hemma hos oss.

I denna bok, som har styva kartongsidor som en pekbok, avbildas sexton olika små kryp på ett naturtroget och vackert sätt. Omslaget pryds av en söt nyckelpiga. Jag skriver pekbok, men den känns lika intressant för lite äldre barn som av någon anledning blivit nyfikna på insekter. Boken påminner om gamla tiders faunor på nåt sätt. Det är ganska avskalat, men ändå varmt och omsorgsfullt illustrerat. Ingen action precis, bara bilder rakt upp och ner. Detaljerat och noggrannt färglagt. Man ser minsta ben och känselspröt. Längst ner på sidan finns en liten skuggbild också, där man ser insekten i naturlig storlek. 

Inga könstigheter, informativt, vackert och ganska tidlöst.

Titta en av Jenny Wik ges ut av Kabusa böcker.