
Lisa finner ett danskt mörker och Johanna lackar ur på en vacker sjöjungfru. En helt vanlig chattrecension på Bokunge med andra ord, idag om illustratören Charlotte Gastauts tolkning av Den lilla sjöjungfrun.

Lisa: Vad tyckte du då?
Johanna: Jag avskydde den.
Lisa: Oo! Spännande! Varför?
Johanna: Började med “finaste vita hyn” på första sidan, INTE EN GÅNG TILL kände jag då.
Lisa: Du får tänka på att H.C. Andersen inte kände till så många med annan hy…
Johanna: Historiska typer är så historiska.
Lisa: Väldigt kontextbundna!
Johanna: Mm, bara så trött på det heteronormativa och utseende som tävling mellan tjejer (“den yngsta prinsessan var den vackraste”). Varför inte förhålla sig friare till grundberättelsen? Det går ju att göra en fantastiskt fint illustrerad bok utan gammalt mög.
Lisa: Alltså, jag gillar ju sagor väldigt mycket, men jag blir otroligt trött på temat svag och vacker flicka behöver bli älskad för att bli något. Därför tyckte jag att det var en bra version där hon inte får prinsen i slutet utan istället ska knivhugga honom! Men såklart väljer hon inte det utan blir en ande istället…
Johanna: Ja, slutet gillade jag. Att hon dog. HAHA.
Lisa: Hahaha, mean! Jag gillade att hennes systrar visade en omänsklig sida och uppmuntrade systern att ha ihjäl prinsen. De blev lite “fiskigare” av det.
Johanna: Vad tyckte du om slutet? Olyckligt?
Lisa: Inte att det var olyckligt egentligen, bara inte lyckligt i egentlig mening. Jag tyckte det var lyckligt, min snart femåriga dotter tyckte det var fruktansvärt.
Johanna: Precis, sjöjungfrun fick ju som hon ville, men rätt deppigt för läsaren kanske.
Lisa: Inte ens allt silver fick henne på fall.
Johanna: Ja, jag tänker att det är svårare för ett barn att omfamna slutet, “men lilla vän, nu fick hon ju sin odödliga själ…”
Lisa: “Själ? Vad är det?”
Johanna: Evig själ = att bli älskad av en man. Så deppigt.
Lisa: Oh, the joy! Men slutet gav i alla fall berättelsen en sorgsenhet och tyngd den inte fått om allt slutat “bra”, som i Disneys version. H.C. Andersen är väl inte känd för muntra berättelser med lyckliga slut? Tänk svavelflickan, död och elände.
Johanna: Ja, inte så danskt. För lite öl och korv.
Lisa: Haha, och tänk en bok som Idiot – den är ju rätt lik en saga av Andersen nåt vis. Kanske finns en Andersen-tradition i Danmark ändå?
Johanna: Ja, sant! I barnboken får danskarna utlopp för sitt mörker.
Johanna: Varför tror du Rabén ger ut den här boken?
Lisa: Jag tror de är förälskade i Charlotte Gastaut! Jag gillar också henne, även om det kan bli lite mycket presentbok över det hela med för mycket lek med grafik och tryck. Och det är ett kulturarv som ska förvaltas antar jag, men förlaget skulle kunna ge ut parallellböcker till de klassiska där de twistar temat!
Johanna: Bra idé! Göra berättelsen samtida, annars kanske risken är att den upplevs som irrelevant? Jag vill exempelvis inte läsa den för min dotter…
Lisa: Vad tycker du om Gastauts grafiska formgivning?
Johanna: Det var ett stort härligt format på boken, och silvret var fint. Skrev “slemmig” om sjöjungfrun, men hon kanske var mer som du skrev – “fiskig”. Hon kommer från havet, helt grå. Och supersmal, som ett barn.
Lisa: Hon är ju ett barn, 15 bast.
Johanna: Haha, ett läbbigt fiskbarn.
Johanna: Som du märker så var jag i ett mörkt tillstånd när jag läste den här boken, likt H.C. Andersen.
Lisa: Haha! Jag hade Ariel och Sebastian i huvudet, och de var ju inte ens med!
Johanna: Ariel har redan offrat sig för en annan prins.
Lisa: Nähe, ska vi ta och knyta ihop påsen? Annars blir det här väldigt svårredigerat.
Johanna: Det gör vi, god natt!
Lisa: God natt!
Charlotte Gastauts tolkning av Den lilla sjöjungfrun (2014) ges ut av Rabén & Sjögren.