Kategori:4 år

Vem är kär i Abel Svensson?

Abel vet vilka han är kär i, Mina, Sixten och Lilly. Men det som får honom att fundera tills han blir yr är frågan: VEM är egentligen kär i honom? Hur ska han i så fall få veta det? Storasyster Sonja har inga svar, mamma ger bara mammasvar och när han ropar så högt han kan från balkongen “VEM ÄR KÄR I ABEL SVENSSON?” är det bara en hund som hörs skälla till svar.

Till sist kommer han på det. Han ska skriva lappar och lägga i alla klasskompisars jackfickor. “Är du kär i Abel Svensson” ska det stå, med två rutor för JA eller NEJ längst ner.

Hur kan man egentligen ta reda på om någon är kär i en? Det är ju en otroligt intressant fråga, både när man är liten och stor. Kan man vara kär i flera samtidigt? Eller kanske till och med i någon som bara är på en affisch på väggen i ens rum? Vem är kär i Abels Svensson ställer de rätta frågorna på ett öppet och fördomsfritt sätt och öppnar för nya spännande diskussioner efter varje sida. En bok som fungerar lika bra till högläsning som till den som vill träna på att läsa själv. Läs den!
(Har läst den högt för f-klass och åk 1 och det var otroligt kul och givande, barnen älskade den.)

Vem är kär i Abel Svensson? är skriven av Ebba Berg och illustrerad av Carl Flint. Den ges ut av Olika förlag.

Julklappstips: 3-6 år

Ok, här kommer några julklappstips i bilderboksformat till 3-6 åringen. Håll till godo!

Prinsessan Victoria av Kristina Murray Brodin och Kajsa Lind.

“En dag finns hon bara där. Hon sitter på bänken utanför vårt hus”. Hur ser vi egentligen på de hemlösa runtomkring oss? En svår fråga. I Prinsessan Victoria får vi ett enkelt och självklart svar genom det lilla barnets generositet och självklarhet. En passande bok i juletider som ju faktiskt handlar mer om att ge än att få.

Sam och David gräver grop ihop av Mac Barnett och Jon Klassen.

Sam och David börjar gräva en grop för att hitta något häftigt. De gräver och gräver men hittar ingenting. Men vi som tittar på bilderna ser att de hela tiden missar superhäftiga grejer. Frustrerande och väldigt underhållande. Och snyggt.

Alla tittar på Alfred av Johan Unenge och Maria Nilsson Thore.

En fin berättelse om hur läskigt det kan vara när alla tittar på en. Alfred tycker inte om det och krymper lite varje gång. Ända tills den gången han råkar rapa på en släktträff och alla skrattar. Då börjar Alfred växa istället.

Bockarna Bruse kommer igen av Gry Moursund och Bjørn F. Rørvik

Böckerna om Bockarna Bruse är hysteriskt roliga. Har du inte dem så se till att läs dem. Köp dem i julklapp eller låna på bibblan, bara läs! Det är den klassiska sagan med supertwist på fler än ett ställe och uppföljaren twistar så mycket så att till och med trollet protesterar!

Nya småbarnsböcker om Flingan

Här kommer en ny bekantskap från Frankrike, Flingan. Enligt förlaget är Flingan en populär fransk barnboksfigur, som nu alltså finns på svenska. Böckerna är i småbarnsboksformat, den lilla fyrkantiga boken ni vet, och vänder sig till de yngsta. Jag har läst Flingan väntar på tomten där Flingan…. ja, väntar på tomten. Tillsammans med vännerna Mira och Krax försöker han förgäves hålla sig vaken. Det är en kort och rar berättelse i vilken barn med tomtefunderingar kan känna igen sig i. Även om det här med att vänta på tomten om natten inte är på samma vis som traditionellt svenskt julfirande.

Flingan vänder sig till de yngsta läsarna, men bokens ändå rätt avancerade text gör att 3-4 åringar kanske uppskattar den mest. Sen behöver givetvis alla barn utmaningar i läsningen, men det kräver att den vuxna stannar upp och förklarar ord som “uppspelta” och “kubb”, eller förenklar texten. (Att sen min 6-åring inte alls visste vad kubb var kanske säger mer om min aversion mot sommarlekar än någonting annat.)

Däremot tror jag att bokens illustrationer passar perfekt för alla åldrar, även de yngsta. Björnen är nämligen mjuk att känna på (flossat pälstyg), vilket alltid uppskattas. En mysig liten bok inför jul.

 

Flingan väntar på julafton är skriven av Elsa Devernois och illustrerad av Frédéric Stehr. Boken ges ut av Busfrö förlag.

Farfars mammas soffa

Måste bara snabbt tipsa om en ny bok om förr i tiden, Farfars mammas soffa av Anna Bengtsson. Det här är en typ av bok jag slukade som barn, böcker om “förritin”. Redan som barn var jag nämligen djupt drabbad av nostalgi. Drömde om att få hoppa fram i en Madickenklänning på dammiga gator, kanske köpa bröstsocker åt nån farfar. Nåväl, vad är väl en bal på slottet?

En gång var jag ny, så tänker farfars mammas soffa och berättelsen börjar. Det blir både en skildring av familjen och av Sveriges historia, från 1915 till idag. Familjen flyttar och förändras, nya saker kommer till och andra försvinner. Men soffan finns kvar. Anna Bengtsson arbetar detaljrikt, både i text och bild. En bok som med fördel kan läsas av eller för lite äldre barn, som har börjat fundera på tiden och sin plats i världen. Eller för den som vill veta mer om Sveriges 1900-talshistoria.

Och den andra boken? Jo, det är Barbro Sedvalls Glass och lite jazz. Sedvall är en lite bortglömd barnboksförfattare idag, men har skrivit flera böcker om sin uppväxt som “bagarbarn” i Söderhamn. Bland annat Bagarbarn (1977) och Vinter i kakhuset (1997). I just den här boken är Barbro tonåring och vill mest bara lyssna på jazz, men farbror Nisse har varit på Stockholmsutställningen 1930 och fått smak för nymodigheten “glasspinnar” – vilket familjen bestämmer sig för att börja tillverka i sitt eget bageri. Precis som i Farfars mammas soffa skildras samhällets förändring genom en familj, så det får bli ett bonustips för oss nostalgiker historieintresserade.

Lite oväntat kanske är Glass och lite jazz en riktigt flitigt lånad bok på bibblan där jag jobbar.

Farfars mammas soffa (2014) är skriven av Anna Bengtsson och ges ut av Alfabeta. Glass och lite jazz (2003) är skriven av Barbro Sedvall och verkar vara slut på förlaget Bonnier Carlsen, så den får du leta efter på biblioteket.

Prinsessan Victoria

“En dag finns hon bara där. Hon sitter på bänken utanför vårt hus.” Hon heter Victoria och har trasiga tänder fast världens snällaste ögon. När kylan kommer sitter hon kvar där och fryser. Då bestämmer barnet sig för att hjälpa: först vantar, sen mössa och långkalsonger och till sist en liten sten i dörren till huset så Victoria kan smyga upp till vinden och sova som en prinsessa. Dessutom kanske Victoria vill lyssna på lite kompisproblem under tiden? Trots att hon mest säger “Du lilla” hela tiden.

Strax efter Tilly som trodde att… kommer boken Prinsessan Victoria som ytterligare en kommentar till samtidens alltfler hemlösa. Med alla diskussioner i vuxenvärlden och hårresande berättelser om tält som sätts i brand och människor som får vatten slängt över sig – känns barnperspektivet som det enda vettiga och självklara. Författaren Kristina Murray Brodin berättar i ett pressutskick att idén till boken kom när hon såg ett barn lämna över sin godisklubba till en av de hemlösa i Stockholm. Kanske är det så enkelt i all sin komplexitet, medan vi vuxna bråkar om vad som borde göras eller inte göras, ser ett barn ett akut behov och ger bort sina vantar eller sitt godis. Prinsessan Victoria är berättelsen om ett ytterst angeläget mänskligt möte, enkel och fördomsfri, varm och fin. Precis som det borde vara.

Prinsessan Victoria är skriven av Kristina Murray Brodin och illustrerad av Kajsa Lind. Den ges ut av Olika förlag.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn

”- Den är genial, men den kräver några genomläsningar.” Så sa en kollega som jag har stort förtroende för när det gäller barnlitteratur angående Augustprisnominerade Jag blir en bubbla av Malin Axelsson och Klara Persson. Det var tur att hon sa det, för annars är det mycket möjligt att jag inte hade gett den en chans. Det är nåt med det pastellfärgat spretiga och knepiga som jag har sett lite för mycket av nu.

För knepigt, spretigt och pastellfärgat är det. Inga versaler i början av meningarna och mycket annat som vän av ordning kan värja sig mot. Men när man börjar läsa högt för sig själv, eller någon annan, så fastnar man. Det är en oemotståndlig lekfullhet och flamsighet i texten, som dessutom är rytmisk och språkligt skön. Här finns ett driv som gör att man flyger lätt över sidorna och de liksom utspridda och till synes osammanhängande illustrationerna får ett sammanhang. Gorillor, tårtor, bebisar, monster och doktorer som blir sjuka. Man gillar sin egen röst när man läser den här boken högt. Man får lust att dramatisera och frasera och göra konstpauser. Man fattar inte riktigt vad man läser, eller vem det är som säger vad, eller när och var saker händer, men det är på nåt sätt i sin ordning. Det är lite som att prata med barn.

Man blir glad. 

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson och Klara Persson ges ut av Urax förlag.

En bok i lekvärlden

Karin Cyrén är precis aktuell med en av årets roligaste läsupplevelser, Vem hämtar vem?, tillsammans med Siri Ahmed Backström. Men Cyrén är även aktuell med den här boken, Strandstaden, som kom ut tidigare i år på Alfabeta.

Strandstaden är ett barns lekvärld. Ett barn springer glatt ner mot stranden, bygger en stad i sanden för alla fantasifigurer som dyker upp. Alla vill ha hus! Det blir mycket att göra…

Berättelsen berättas i jag-form, vilket ger ett bra driv och fin känsla för lekens alla röster. Jag gillar skildringen av ensamleken, den ohämmade fantasin som blir när ingen annan är med. Illustrationerna är detaljerade, färgerna klara. Bokens sista uppslag är nog min favorit, stranden i lila skymning.

En bit in i berättelsen får barnet, tyngd av alla figurers byggkrav, dock ett ilsket utbrott och förstör staden. Tyvärr, tycker jag. Berättelsens styrka är den finurliga skildringen och förståelsen av ensamleken, och då känns vredesutbrottet onödigt. Berättelsen behöver inte det. Inte för att jag har något emot starka känslor i barnböcker (tvärtom), men just här bryts magin.

Slutet gott allting gott när staden byggs upp igen, och strandfigurerna hälsar (hotar?) – “Vi kommer hem till dig nån dag” när barnet åker hem från stranden. 

Strandstaden (2014) är skriven och illustrerad av Karin Cyrén, boken ges ut av Alfabeta.

Blubbla tänker

Egentligen är jag lite trött på barnböcker som handlar om att tänka, dagdrömma, fantisera och filosofera. Vad är det som får oss vuxna att romantisera barns inre liv något så kopiöst? Vår egen brist på detsamma?

Just nu letar jag egentligen efter väldigt konkreta böcker, böcker som är fulla av bilder på lagom nya saker och lagom bekanta situationer som kan matcha en ett och ett halvtårings raketsnabba ordförrådsutveckling.

Med detta sagt är det kanske lite konstigt att jag väljer att skriva om en bok som heter Blubbla tänker. Men boken har en massa kvalitéer och sticker ut lite i höstens utgivning, så den är värd lite uppmärksamhet. Författaren heter E A Johansson och boken är en fotobok. Vi får möta Blubbla, som är en apa, typ monchichi, fast inte lika söt. Blubbla ser rätt gammal och använd ut, samt har ett permanent grubblande och lätt bekymrat uttryck i ansiktet. Det ser verkligen ut som om Blubbla tänker.

Kanske är det dockan och nattmössan i kombination, men något för tankarna till Bebbes godnattstund. Blubbla ligger till sängs och funderar, låter tankarna vandra i olika miljöer. Hen åker ut i rymden, besöker en popcornfabrik och funderar lite på döden. Det kommer till och med en liten tår på den skrovliga kinden när “tankarna tänker” på den döda mamman.

Det som gör att Blubbla tänker inte blir pretto, vilket många andra böcker med uttrycket “tankarna tänker” nog hade blivit, är de fantastiska bilderna. Här finns massor av humor. Och bilderna är så kärleksfullt, finurligt och noggrannt arrangerade. Det är riktig fotokonst och man ser hur roligt författaren måste ha haft. Här finns en mängd detaljer som jag bara älskar att upptäcka. Allt i miniatyr. Blubbla har en liten kobratelefon, små pryttlar och kastruller på sin lilla järnspis, en liten klocka och en liten blommig byrå vid sin säng. Han käkar popcorn och dricker te i minikopp. Allt är slitet och fotograferat i varmt ljus. Popcornfabriken är ett litet mästerverk i sin detaljrikedom.

Det faktum att Blubbla sitter i rullstol, även när han är ute och flyger i rymden eller hoppar fallskärm, är också något helt fantastiskt. Det är nämligen inget som på något sätt nämns eller görs en poäng av. Detta råkar bara vara en gosedjursapa som sitter i rullstol.

Blubbla tänker är skriven av E A Johansson och ges ut av Natur och Kultur. 

Vi är vänner.

Eva Lindströms böcker är inget för den glättige. Jag har märkt en tydlig uppdelning mellan de barn som gärna lånar hennes böcker och de som inte gör det. Barn som vill ha en snabb kick lånar nämligen något i stil med Jag vill hellre äta ett barn av Sylviane Donnio eller kanske När Leo blev uppäten av John Fardell medan andra barn visar ren och skär igenkänningsglädje när de ser Eva Lindströms karäkteristiska bokomslag i skyltningen. Samma gäller för den vuxne högläsaren, vilket är olyckligt och trist eftersom den vuxne oftast fungerar som länk mellan barnet och boken. 

Det jag försöker säga är att det kräver sin läsare och lyssnare för att fullt bejaka Eva Lindströms bilderboksestetik. För mig personligen klickade det först efter det att jag hade läst hennes bok Sonja Boris och Tjuven, en helt suverän bilderboksthriller. Som många kanske vet är Eva Lindström den författare som har nominerats flest gånger till Augustpriset. Tio gånger. Men endast en gång har hon belönats med det. I år är hon nominerad med två böcker. Vi är vänner är den av dessa två som Lindström både har illusterat och skrivit.

När Lilly en sommardag ger sig ut i skogen möter hon haren och kopparormen. Efter att ha presenterat sig för varandra är de vänner. Ungefär på samma sätt som när barn blir vänner. Snabbt och odramatiskt men icke en desto mindre värd vänskap. De gör saker som “inget särskilt” “låg på rygg och hostade” och “leker husdjur”. Det sistnämnda en lek som enkelt nog utförs genom att sitta still tills någon ropar ens namn och då ska deltagarna bli glada. De äter mat, majrovor när haren bjuder och maskar när ormen får bestämma. När det blir november säger vännerna hejdå, kopparormen försvinner in i ett hål och haren och Lilly går skilda vägar. En till synes stillsam historia, men under ytan händer det mycket. I dialogen skymtar de olika karaktärernas egenheter. Leken påminner på många sätt om de lekar som ett barn i tidig skolålder brukar delta i, likaså relationerna. Inget inlindat utan rakt på sak. Det enda som bryter lite är ormen som “bantar”, det känns som ett uttryck som man tidigast använder som tweenie. Hursomhelst är det en bok helt i stil med Eva Lindströms tidigare, absurd och underfundig humor i ett nära samspel med illustrationer som inte väjer för starka uttryck (syns framförallt i karaktärernas ögon) typiska för hennes senare verk.