Kategori:3 år

1000 djur

Det kom en faktabok om djur i brevlådan. En fin bok, med kartongblad och inte mindre än 1000 djur presenterade på de olika uppslagen. Djuren är uppdelade i en mängd olika kategorier, allt från “Arktiska djur” och “I bergen” till “Prickar och ränder” och “Nattdjur”. Djuren presenteras med en liten bild och sitt namn under och jag gillar bokens grundupplägg. För barn som fascineras av djur är detta myller en skatt att gräva ner sig i och boken ger en försmak för världens faunas artrikedom. Illustrationerna är fina och detaljerade i naturtrogna färger.

Men något stör mig när jag tittar i boken. Först kunde jag inte sätta fingret på vad, men sen blev det uppenbart: alla djur har fått likadana ögon och många har leende munnar. Till och med den lilla silverfisken har fått ett öga att glo med. Varför det undrar jag? Det här hade kunnat vara en seriös faktabok som ingång till vidare läsning om djur, men blir istället en gullig tolkning av hur någon tror att barn vill se på djur. Barns intresse för naturen blir inte större för att djuren ges drag som bara människan har (ögonvita och leende), jag tror vi kan våga ta barnens nyfikenhet på sin omvärld på större allvar än så. 

 

 

1000 djur är illustrerad av Nikki Dyson och ges ut av Rabén&Sjögren

Årets bilderboksskräll!

 

Kanske den finaste bilderboken jag har läst i år (vågar jag skriva redan i juni). Sara Lundbergs illustrationer och Joar Tibergs text blir tillsammans till ett bestående intryck. Två barn som springer bort från husen där de bor och bort från allt det som är det vanliga. De passerar Island, Grönland, Grötland, Kamomilla stad, Villa Villerkulla och så vidare. Och allt är så in i bomben vackert. Den enkla texten flyter så lätt men orden fastnar och stannar i barnens huvud. Efter en första läsning tillsammans med en grupp om tjugo femåringar bubblar barnen: “Grötland finns det?” Vilka är de där tre som smyger i Kamomilla stad?” “Båtar som blöder?” “Vinka med cigaretter?” “Åke satt först till vänster, sen bytte han plats och satt till höger om han som berättar!”

Detta är en bok som är sin egen men samtidigt en slags metabilderbok där inte bara verkliga miljöer passeras utan även miljöer från böckernas värld. Pippis veranda, Kamomilla stad, Mumindalen. Ett relativt oprövat grepp i bilderboksvärlden – men så lyckat! Barnen älskar det. Så nu är både Pippi Långstrump, några av Muminböckerna och Folk och Rövare i Kamomilla stad utlånade. Coolt.

Vi springer! är skriven av Joar Tiberg och illustrerad av Sara Lundberg och ges ut av Rabén&Sjögren

Söt trio

Det här är en väldigt fin och inkännande berättelse om tre förskolebarn (Idde, Ester och Valle). Det är dags för vila och barnen samlar ihop sina saker, filt, kudde och gosedjur. Ester får ha tre gosedjur. Men det gör inget för det är tre likadana som heter Muskot, Muskot och Muskot. Idde och Valle är trötta och somnar snabbt, men inte Ester och Muskotarna trasslar under filten och rymmer. Snart är vilan slut! Varför är alla andra så bra på att sova utom Ester?

Maria Nilsson Thore är en mästare på att fånga det lilla barnets kropp och rörelser i bildens helhet och i de små detaljerna. Valle (med pärlat armband) sover nästan redan när han hämtar sina sovs

aker, med tunga ögonlock, medan Ester (i kattdiadem och ballerinakjol över de vanliga kläderna) spritter och klättrar på väggarna. Det är lätt att skapa sig en känsla för barnens personligheter och det är lätt att tycka om dem och berättelsen.

Alla tre vilar är skriven och illustrerad av Maria Nilsson Thore och ges ut av Bonnier Carlsen. Läs också Alla tre gräver en grop.

Hästfesten vinnare i årets Bokjury

Hästfesten av Grethe Rottböll och Lisen Adbåge vann kategorin Bilderböcker i årets upplaga av Bokjuryn. Trumpetfanfar och hurra! Det är en jättecharmig bok.
Vinnarna presenterades idag på Världsbokdagen under bokfestivalen LitteraLund i Lund. Bokjuryn är inte hästskit – 35 000 barn hade röstat i år! Smått otroligt och ett väldigt gott betyg till de böcker som vinner.

Läs mer om de andra vinnarna i Bokjuryn 2013 på Bokjuryn.se.

Hemlisar.

När barn börjar närma sig skolåldern dyker det upp en massa konstiga sociala koder som de förväntas lära sig. Exempel på en sådan social kod är förmågan att kunna bevara en hemlighet. En förmåga som många vuxna inte ens behärskar. I Olivia får veta en hemlis av Tor Freeman möter vi Olivia som vet att man inte ska avslöja en hemlighet. Så när hennes kompis berättar något i förtroende är Olivias första tanke är att hon ska hålla tyst. Men det går bara inte. Så istället bubblar hon till en kompis som i sin tur berättar för en kompis. Och snart har hemligheten avslöjats för den som först delade den.

Det här är en rolig liten moralkaka i den bästa av förpackningar. För en fyra-femåring tror jag bokens innehåll kan ge upphov till en hel del tankar och även ganska givande samtal.

Olivia får veta en hemlis är skriven och illustrerad av Tor Freeman och ges ut av Berghs förlag.

Chattrecension: Den lilla sjöjungfrun

Lisa finner ett danskt mörker och Johanna lackar ur på en vacker sjöjungfru. En helt vanlig chattrecension på Bokunge med andra ord, idag om illustratören Charlotte Gastauts tolkning av Den lilla sjöjungfrun.

Lisa: Vad tyckte du då?

Johanna: Jag avskydde den.

Lisa: Oo! Spännande! Varför?

Johanna: Började med “finaste vita hyn” på första sidan, INTE EN GÅNG TILL kände jag då.

Lisa: Du får tänka på att H.C. Andersen inte kände till så många med annan hy…

Johanna: Historiska typer är så historiska.

Lisa: Väldigt kontextbundna!

 

Johanna: Mm, bara så trött på det heteronormativa och utseende som tävling mellan tjejer (“den yngsta prinsessan var den vackraste”). Varför inte förhålla sig friare till grundberättelsen? Det går ju att göra en fantastiskt fint illustrerad bok utan gammalt mög. 

Lisa: Alltså, jag gillar ju sagor väldigt mycket, men jag blir otroligt trött på temat svag och vacker flicka behöver bli älskad för att bli något. Därför tyckte jag att det var en bra version där hon inte får prinsen i slutet utan istället ska knivhugga honom! Men såklart väljer hon inte det utan blir en ande istället…

Johanna: Ja, slutet gillade jag. Att hon dog. HAHA.

Lisa: Hahaha, mean! Jag gillade att hennes systrar visade en omänsklig sida och uppmuntrade systern att ha ihjäl prinsen. De blev lite “fiskigare” av det.

Johanna: Vad tyckte du om slutet? Olyckligt? 

Lisa: Inte att det var olyckligt egentligen, bara inte lyckligt i egentlig mening. Jag tyckte det var lyckligt, min snart femåriga dotter tyckte det var fruktansvärt.

Johanna: Precis, sjöjungfrun fick ju som hon ville, men rätt deppigt för läsaren kanske.

Lisa: Inte ens allt silver fick henne på fall. 

 

Johanna: Ja, jag tänker att det är svårare för ett barn att omfamna slutet, “men lilla vän, nu fick hon ju sin odödliga själ…”

Lisa: “Själ? Vad är det?”

Johanna: Evig själ = att bli älskad av en man. Så deppigt.

Lisa: Oh, the joy! Men slutet gav i alla fall berättelsen en sorgsenhet och tyngd den inte fått om allt slutat “bra”, som i Disneys version. H.C. Andersen är väl inte känd för muntra berättelser med lyckliga slut? Tänk svavelflickan, död och elände.

Johanna: Ja, inte så danskt. För lite öl och korv.

Lisa: Haha, och tänk en bok som Idiot – den är ju rätt lik en saga av Andersen nåt vis. Kanske finns en Andersen-tradition i Danmark ändå?

Johanna: Ja, sant! I barnboken får danskarna utlopp för sitt mörker.

 

Johanna: Varför tror du Rabén ger ut den här boken? 

Lisa: Jag tror de är förälskade i Charlotte Gastaut! Jag gillar också henne, även om det kan bli lite mycket presentbok över det hela med för mycket lek med grafik och tryck. Och det är ett kulturarv som ska förvaltas antar jag, men förlaget skulle kunna ge ut parallellböcker till de klassiska där de twistar temat!

Johanna: Bra idé! Göra berättelsen samtida, annars kanske risken är att den upplevs som irrelevant? Jag vill exempelvis inte läsa den för min dotter…

 

Lisa: Vad tycker du om Gastauts grafiska formgivning?

Johanna: Det var ett stort härligt format på boken, och silvret var fint. Skrev “slemmig” om sjöjungfrun, men hon kanske var mer som du skrev – “fiskig”. Hon kommer från havet, helt grå. Och supersmal, som ett barn.

Lisa: Hon är ju ett barn, 15 bast.

Johanna: Haha, ett läbbigt fiskbarn.

 

Johanna: Som du märker så var jag i ett mörkt tillstånd när jag läste den här boken, likt H.C. Andersen.

Lisa: Haha! Jag hade Ariel och Sebastian i huvudet, och de var ju inte ens med!

Johanna: Ariel har redan offrat sig för en annan prins.

 

 Lisa: Nähe, ska vi ta och knyta ihop påsen? Annars blir det här väldigt svårredigerat.

Johanna: Det gör vi, god natt!

 Lisa: God natt!

 

Charlotte Gastauts tolkning av Den lilla sjöjungfrun (2014) ges ut av Rabén & Sjögren.

Barnböcker till surfplattan

Jag tror att man kan kalla det en streamingtjänst. Lite som Netflix eller Viaplay på tv. Nu finns det för böcker. Alltså att man betalar en fast avgift per månad och sen får tillgång till en massa digitala böcker i exempelvis sin surfplatta, utan att liksom behöva ladda ner dem eller så. Hur som helst, Readly heter den och de har barnböcker! I sortimentet finns bland annat böcker av Jan Lööf och Stina Wirsén.

(Det kan hända att det inte alls heter streaming när det handlar om böcker. Det kan också hända att det inte alls är nytt, att jag bara är jätte-efter. Men då finns det ju oftast fler som är jätte-efter. Detta tips är till er.)

Isbjörnsungen som blev en pojke.

Isbjörnsungen som blev en pojke av Jackie Morris är inte sådär snygg. Den är väldigt vackert och skickligt illustrerad, men ni vet, det är inte modernt formgivet, coolt, spretigt och retrosnyggt, som många barnböcker är idag, kanske mest för att passa hipsterföräldrarna. Detta är kanske inte en bok som kommer att ligga framme i stringhyllan i barnrummet på bilderna på Hemnet. (Hoppas ni ursäktar mina snäva och inskränkta referenser, som jag skyller helt på ett omåttligt bostadsannonsknarkande.)

Men Isbjörnsungen som blev en pojke är en klassisk och tidlös saga, som följer i gamla inuitsagors tradition. När jag läste den slog det mig hur sällan bilderböcker innehåller sagor och handlar om andra kulturer eller tider än vår egen. Hur många bilderböcker om inuiter har ni läst?

Isbjörnsungen som blev en pojke handlar om en liten isbjörnsunge som blir norpad av en korp. En jägare hittar sedan en liten pojke i snön och tar hem honom till sin fru. Korpen dyker upp igen några år senare och lurar ut pojken på isen. Isbjörnshonan känner där igen honom som sin förlorade unge.

Det är en jättefin berättelse som suger in läsaren i en vacker och långsammare värld där kärleken till naturen och respekten för djuren har en självklar plats. Illustrationerna är mjuka akvareller som gör den gulskiftande isbjörnspälsen och det varma ljuset kring den inbäddade lille pojkens vagga rättvisa.

Isbjörnsungen som blev en pojke är skriven av Jackie Morris, översatt av Ulla Forsén och ges ut av Förlaget Hjulet. Den kom på orginalspråket engelska 2010 och i svensk översättning 2013.

Minimonster i naturen

Är du en sån som jag, som ställer dig lite ängslig till det här med insekter? Då kanske du inte ska fördjupa dig i Minimonster i naturen. Eller så kanske du ska det, i rent terapeutiskt syfte? Här bjuds det nämligen på härligt ludna, antenniga, guldgrönglänsande och mångfacetterade uppförstoringar på spindlar, spyflugor, fjärilar och myror. Det är otroligt vackert och lite läskigt på samma gång, bilderna suger en fast och det är svårt att sluta glo på maskens klor (ja, den har klor! vem visste?).

I boken ryms tio insekter och de har fått ett uppslag var. På ena sidan en uppförstoring och på den andra en kort text presenterad utifrån barnet Bruno som utforskar naturen omkring sig. Det är ett bra format och ett bra språk där det ibland smugit sig in svårare ord som tex spankulera och kolossal. Men de orden är få och lättförklarade och de förstärker texten snarare än stjälper den. Minimonster i naturen är en vacker fotobok som fungerar lika bra till högläsning, att bläddra i själv eller använda i skolan (på förlaget är boken klassad som bilderbok, men biblioteket sätter den på faktahyllan, uUgj om någon är intresserad).

Minimonster i naturen är skriven av Hanna Halmén och fotografierna är tagna av John Hallmén (Bruno i boken är såklart deras son). Den ges ut av Rabén & Sjögren.