Kategori:2 år

Efterlysning

Frågan gällde böcker för rätt små barn, 2-3 år sådär. Finns det bilderböcker om skilsmässa för så små barn? Jag gissar: Ja. Men jag kan faktiskt inte komma på en enda. Kan ni?

Obehagligt hög igenkänningsnivå

Ni vet hur man brukar säga att en bok är “på pricken”? Jag ångrar alla gånger jag använt det uttrycket tidigare i livet. Jag grämer mig, till och med. För jag skulle ha sparat det till Vem städar inte?, det skulle jag verkligen. Högre igenkänningsfaktor än så här kan det nämligen inte bli.

Liten lista över grejer i senaste Stina Wirsen-boken som överensstämmer EXAKT med mitt liv:

1. Det är helg hos Nallefamiljen – check! Det är det här också.

2. Då måste man städa – check! Måste man här också.

3. Det är tråkigt – check! Tycker vi här också.

4. Så alla är rätt sura – check! Låter rimligt.

5. Efter ett tag blir det således bråk med rätt låg nivå på anklagelserna (MEN Å! Måste du damma så dåligt?) – check! (Gör jag ju inte! Och förresten slängde du smutstvätten i en ful hög på golvet nyss.)

6. Sedan tar alla sig samman – check!

7. Och hjälps åt istället – check!

8. Och så får lilla nallen (som lätt glömmer att städa) följa med pappa till återvinningen och hjälpa till att sortera och slänga burkar – CHECK! CHECK! CHECK!

Min första tanke när jag premiärläste Vem städar inte?: Eh… har Stina Wirsén varit hemma hos oss och gjort research? Utan att säga något? OTÄCKT! Sedan ägnade jag mig en stund åt att ömsom kallsvettas, ömsom skratta åt den obehagligt höga igenkänningsfaktorn. Mycket roligt! Och lite jobbigt. Men mest roligt!

Det är en twist på slutet också, förresten. Som involverar mamman. Och en påse chips. Jag tänker inte avslöja om jag känner igen mig i den också, för där går ändå gränsen. Herregud, lite värdighet vill man ju helst ha kvar.

Vem städar inte är skriven och illustrerad av Stina Wirsén. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Bästa bion för barnet

Nu finns åtta nya av Stina Wirséns Vem-böcker filmatiserade och samlade i biofilmen “Vem är var?” som hade filmpremiär nu i helgen. Så himla fin bioupplevelse för ett barn i typ… 2-4-årsåldern! Och för barnets föräldrar! (Fast de vuxna fnissar inte på samma ställen som barnen. Märker man tydligt.) 

Sticker ut hakan och korar den här till perfekt som första film om man vill göra biopremiär med sitt barn. Jag var med sonen på förra vändan Vem-filmer när han var knappt två år. Då var han på gränsen till för liten, tycker jag. Nu, som knapp tre-åring: Storögt såld och lyrisk.

Vi gillar Kicka!

En storfavorit hemma hos oss just nu är böckerna om Kicka. Först läste vi Kicka hälsar tusen gånger och nu har vi Kicka och djuren som återkommande kvällsläsning. Historien är väldigt enkel. Kicka vill ha ett husdjur och försöker genom en promenad där hon bor ta reda på vilket djur hon vill ha. En iller? En kossa? Definitivt inte en lus. Gärna mormors mysiga katter, men dem får hon inte. Till slut visar det sig vilket djur det blir. 

Den största andledningen till att böckerna om Kicka blir så himla populära hemma hos oss handlar framför allt om illustrationerna. Det myllrar om sidorna, precis som i böckerna om Pettson och Findus. Böckerna är små i formatet, men ändå kan man sitta och titta länge på varje sida och hela tiden upptäcka nya detaljer som fascinerar. En papperskorg med ögon och tänder till exempel, eller ett gäng djur som har picknick hos grannen, eller en kossa som ligger sönder Kickas säng. “Den är tokig” helt enkelt, som Siri säger.

Kicka och djuren är skriven av Annika Devert & Jessika Devert och illusterad av Jenny Karlsson. Utges av B Wahlströms.

Längtan efter en apa.

Jag är helsåld på Eva Lindströms nya bok Apan och jag för de lite yngre barnen! Om en apa som har en människovän att skoja och leka med. Apan gömmer sig för sin vän och vännen letar. Den som läser boken ligger hela tiden steget före och kan följa och se var apan har gömt sig, detta medan vännen inte har en aning. De korta textraderna är skickligt rimmade och det gör att berättelsen flyger fram över sidorna. Illustrationerna är naiva och glada. Samtidigt är det ändå hela tiden vännens längtan som är i fokus och det gör att ovissheten om var apan har tagit vägen lägger sig som ett sorgligt skimmer över sidorna. Detta är en perfekt bok att läsa för två-treåringen. Lagom dramatiskt och samtidigt mycket fiffigt eftersom den lille läsaren hela tiden har koll på var apan finns. 

Apan och jag är skriven och illustrerad av Eva Lindström och ges ut av Alfabeta.

Pekisar.

Lite fördröjt kommer nu ÄNTLIGEN pekisarna med ljud från Rabén&Sjögren! Och Gilla böcker satsar på två nytänkande och fina pekisar om saker som varenda unge kan relatera till utan att vare sig vara kille eller tjej. Perfekta presenter såhär i tider när det ploppar ut barn till höger och vänster!

Frukt och djur och Kläder och fordon ges ut av Gilla Förlag. De två första böckerna i serien Nyfikna öron heter Fåglar och Husdjur och ges ut av Rabén och Sjögren.

Psykologisk thriller för det nyblivna trotsbarnet

Här har ni höstens mesta psykologiska thriller för det nyblivna trotsbarnet. Fransmannen Benjamin Chaud som står bakom de inlevelsefulla illustrationerna i böckerna om Binta, Lalo och Babo försöker sig nu också på att sätta text till sina illustrationer i nya boken Min kanin Sockan.

Plotten är enkel men ändå ganska otippad. En pojke har bestämt sig för att göra sig av med sin leksakskanin. Antagligen har han fått höra av någon vuxen att han är för gammal för att leka med mjukisdjur för han intalar sig själv: ”… jag måste ha människor som kompisar som alla andra barn.” Så han ska helt enkelt sätta ut kaninen som heter Sockan i skogen och låta den bli en fri kanin medan han själv går vidare. Det går sådär. Varken han eller Sockan är redo för omställningen. Så någonstans där i mitten av boken lyckas Benjamin Chaud genom sina bilder förmedla den där ångesten man har när man tvingas göra något som man absolut inte vill. Ögonblicket när han binder fast Sockan, vänder om och springer (för att snart vända och springa ännu fortare tillbaka).

Det är bilderna som är styrkan i den här boken. Och formatet, de långsmala illustrationerna, förstärker allt det som skulle kunna te sig kusligt i en verklig skog. Framförallt blir träden och fåglarna hotfulla och i alla fall min tvååring upprepar läskigt! läskigt! (i bemärkelsen: läs mer jag vill veta hur det går!). Det är något med texten i boken som skiljer sig från andra bilderböcker. Jag kan inte sätta finget på vad det är. Kanske är det franska sättet att skriva på som går igenom i översättningen, eller så är det bara så att texten helt enkelt inte är så stark som bilderna. Oavsett så gör det faktiskt inte så mycket. Tack vare Benjamin Chauds egensinniga stil är detta en favorit som tål att läsas om och om igen. Och trots läskigheter så slutar allting fantastiskt bra men ändå utan att bli alltför sockersött. Helt i min smak!

Min kanin Sockan är skriven och illustrerad av Benjamin Chaud, översatt av Sofia Hahr och ges ut av Rabén och Sjögren.

Psykologisk thriller för det nyblivna trotsbarnet

Här har ni höstens mesta psykologiska thriller för det nyblivna trotsbarnet. Fransmannen Benjamin Chaud som står bakom de inlevelsefulla illustrationerna i böckerna om Binta, Lalo och Babo försöker sig nu också på att sätta text till sina illustrationer i nya boken Min kanin Sockan.

Plotten är enkel men ändå ganska otippad. En pojke har bestämt sig för att göra sig av med sin leksakskanin. Antagligen har han fått höra av någon vuxen att han är för gammal för att leka med mjukisdjur för han intalar sig själv: ”… jag måste ha människor som kompisar som alla andra barn.” Så han ska helt enkelt sätta ut kaninen som heter Sockan i skogen och låta den bli en fri kanin medan han själv går vidare. Det går sådär. Varken han eller Sockan är redo för omställningen. Så någonstans där i mitten av boken lyckas Benjamin Chaud genom sina bilder förmedla den där ångesten man har när man tvingas göra något som man absolut inte vill. Ögonblicket när han binder fast Sockan, vänder om och springer (för att snart vända och springa ännu fortare tillbaka).

Det är bilderna som är styrkan i den här boken. Och formatet, de långsmala illustrationerna, förstärker allt det som skulle kunna te sig kusligt i en verklig skog. Framförallt blir träden och fåglarna hotfulla och i alla fall min tvååring upprepar läskigt! läskigt! (i bemärkelsen: läs mer jag vill veta hur det går!). Det är något med texten i boken som skiljer sig från andra bilderböcker. Jag kan inte sätta finget på vad det är. Kanske är det franska sättet att skriva på som går igenom i översättningen, eller så är det bara så att texten helt enkelt inte är så stark som bilderna. Oavsett så gör det faktiskt inte så mycket. Tack vare Benjamin Chauds egensinniga stil är detta en favorit som tål att läsas om och om igen. Och trots läskigheter så slutar allting fantastiskt bra men ändå utan att bli alltför sockersött. Helt i min smak!

Min kanin Sockan är skriven och illustrerad av Benjamin Chaud, översatt av Sofia Hahr och ges ut av Rabén och Sjögren.

ÄNTLIGEN Vem!

Alltså, som jag har letat, mailat, längtat och undrat NÄR Vem-filmerna skulle komma på DVD. Nu äntligen när jag gjorde en googling utan hopp om resultat fick jag svaret. Den 10 augusti (ja, nu i veckan alltså) kommer filmerna ut. Underbart! Kolla Pan Vision här.