Kategori:1 år

Söthet som snart släpps

 Fick syn på de här två när jag tittade igenom listor över kommande böcker, och alltså: Å! Ser det inte sjukt lovande ut ändå? På 1,5-årsnivå sådär, med randiga barn i blöjrumpor som leker tittut och ska somna. Jag tror bara genom att titta på omslagen att jag kommer gilla. Släpps i mars!

Prisbelönt barnmatsbok

Jag har hunnit kolla igenom både en och annan barnmatsbok sedan jag blev förälder, och den här – Josses barnmat – är definitivt min favorit hittills. Delvis för att den är sjukt snygg (INUTI! Omslaget ger jag inte jättemycket för) och har spiralrygg (mkt praktiskt when it comes to kokböcker). Men också för att innehållet är väldigt bra. Jag pallade visserligen inte laga min egen barnmat ens hälften av måltiderna som bebisförälder, men NÄR jag orkade så var den här boken perfekt som guide.

Den riktar sig främst till föräldrar med riktigt små barn, och innehåller recept och tips kring de första smakportionerna, den mosade första maten och hur man kan göra “vuxnare” smak på recepten så att de passar flera i familjen. Ett axplock bland recepten: Potatis & Purjogratäng, Krämig risotto, Laxfilé med koriander och ingefära, Indisk kycklinggryta… Jag tycker det mesta låter gott, och det tycker jag sannerligen inte alltid när det kommer till bebismat. Gillar dessutom att det finns gott om vegetariska recept, ett ekotänk (som inte blir jobbigt präktigt) och goda efterrättstips.

Författaren har tidigare skrivit “Annas och Hugos barnmatsbok” och hållit barnmatskurser för nyblivna föräldrar runt om i landet. Jag tycker det märks att det ligger väldigt mycket erfarenhet bakom tipsen i den här boken, och köper det mesta hon tipsar om rakt av. Läste också precis att den fått pris: Årets Svenska Måltidslitteratur 2010 för bästa bok i kategorin “Barn och mat”. Yej för det, säger jag! Det här är en riktigt bra barnmatsbok.

Josses barnmat är skriven av Josefine Haamer von Hofsten och ges ut av Jure förlag.

Prisbelönt barnmatsbok

Jag har hunnit kolla igenom både en och annan barnmatsbok sedan jag blev förälder, och den här – Josses barnmat – är definitivt min favorit hittills. Delvis för att den är sjukt snygg (INUTI! Omslaget ger jag inte jättemycket för) och har spiralrygg (mkt praktiskt when it comes to kokböcker). Men också för att innehållet är väldigt bra. Jag pallade visserligen inte laga min egen barnmat ens hälften av måltiderna som bebisförälder, men NÄR jag orkade så var den här boken perfekt som guide.

Den riktar sig främst till föräldrar med riktigt små barn, och innehåller recept och tips kring de första smakportionerna, den mosade första maten och hur man kan göra “vuxnare” smak på recepten så att de passar flera i familjen. Ett axplock bland recepten: Potatis & Purjogratäng, Krämig risotto, Laxfilé med koriander och ingefära, Indisk kycklinggryta… Jag tycker det mesta låter gott, och det tycker jag sannerligen inte alltid när det kommer till bebismat. Gillar dessutom att det finns gott om vegetariska recept, ett ekotänk (som inte blir jobbigt präktigt) och goda efterrättstips.

Författaren har tidigare skrivit “Annas och Hugos barnmatsbok” och hållit barnmatskurser för nyblivna föräldrar runt om i landet. Jag tycker det märks att det ligger väldigt mycket erfarenhet bakom tipsen i den här boken, och köper det mesta hon tipsar om rakt av. Läste också precis att den fått pris: Årets Svenska Måltidslitteratur 2010 för bästa bok i kategorin “Barn och mat”. Yej för det, säger jag! Det här är en riktigt bra barnmatsbok.

Josses barnmat är skriven av Josefine Haamer von Hofsten och ges ut av Jure förlag.

Vilma säger titta och hejdå.

Det gömmer sig någonting under en filt, vi får syn på en fot och sen kommer hela Vilma fram. Sen ser vi ett tryne, det är en gris! Vilma säger titta är ganska spännande, men bara en liten stund. Vilma säger hejdå är roligare. Här ska Vilma till dagis på morgonen och säger hejdå till allt och alla hon går förbi: apan, grisen, huset, bussen, mamma och vagnen. Och till sist får vi som läser säga hejdå till Vilma på förskolan. Fast vi har såklart hjälpt Vilma att säga hejdå under hela boken. Inte det mest spännande vi läst på sista tiden men liksom trevligt ändå, vardagligt och inbjudande. Skön slöläsning helt enkelt.

Vilma säger titta och Vilma säger hejdå är skriven av Anna Ribbing och illustrerad av Lisa Gunnarsson. De ges ut av Rabén&Sjögren.

Vilma säger titta och hejdå.

Det gömmer sig någonting under en filt, vi får syn på en fot och sen kommer hela Vilma fram. Sen ser vi ett tryne, det är en gris! Vilma säger titta är ganska spännande, men bara en liten stund. Vilma säger hejdå är roligare. Här ska Vilma till dagis på morgonen och säger hejdå till allt och alla hon går förbi: apan, grisen, huset, bussen, mamma och vagnen. Och till sist får vi som läser säga hejdå till Vilma på förskolan. Fast vi har såklart hjälpt Vilma att säga hejdå under hela boken. Inte det mest spännande vi läst på sista tiden men liksom trevligt ändå, vardagligt och inbjudande. Skön slöläsning helt enkelt.

Vilma säger titta och Vilma säger hejdå är skriven av Anna Ribbing och illustrerad av Lisa Gunnarsson. De ges ut av Rabén&Sjögren.

Snygga monster

En pekbok som verkligen gått hem både hos de vuxna och hos barnet i det här hemmet på sistone är Kenneth Anderssons Lilla Monsterboken. Snygg som tusan (tycker de vuxna, som verkligen gillar de grafiska monstrena till utseendet) och extremt rolig (tycker barnet). På sida efter sida får man se olika slags monster: Kramismonstret, Tittutmonstret, Pussmonstret, Minimonstret, Glassmonstret, Vrålmonstret, Blygismonstret, Sprattelmonstret och Kladdmonstret. Inte särskilt skräckinjagande, som ni hör.

Pussmonstret, Sprattelmonstret och Vrålmonstret är klart roligast, för de är så lätta att demonstrera och härma. Mon dieu, vad vrålmonstret vrålar, alltså! Och gosse, vad mycket pussar det delas ut av det där pussmonstret! Glassmonstret däremot – mycket svårare. Och Blygismonstret också, hur visar man att man är blyg så att en ettochetthalvtåring inte tolkar det som rädd? Vet inte, men det gör heller ingenting. De andra monstrena väger liksom upp.

Lilla monsterboken är gjord av Kenneth Andersson, och ges ut av Alfabeta. Den är i hård kartong.

Filmtajm.

Nyligen var jag med sonen på hans första biobesök. Besöket varade i trettio minuter. Trettio långa men ändå inte alls tråkiga minuter. Filmen vi såg var Vem? (efter de populära böckerna) illustrerad av Stina Wirsén och i regi av Jessica Laurén. Filmen bestod av åtta små, söta kortfilmer anpassade till de yngre barnen. Trots superskickliga övergångar mellan bilderna (alltså ingen dötid alls!) och stora känslor och hög igenkänningsfaktor började det liksom rycka i publiken (som ändå bestod av blandade åldrar) efter tre filmer. Efter fem filmer fick jag och några andra föräldrar börja valla våra barn i gångarna. Mest poppis av alla var den dramatiska Vem blöder? och även Vem bestämmer?. Båda dessa orsakade gurgel och jubel hos publiken. Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att fundera över vilken ålder som vore den mest lämpliga för en film som denna. För klart är att min iver att släpa med sonen på ett år och fyra månader inte riktigt gav valuta för pengarna..

Det låter bra!

Det är himla kul med böcker där man uppmuntras göra ljud till bilderna och texten. Pernilla Geséns Det låter bra! är en riktig toppenbok inom kategorin. Den handlar om Lova (en tvååring skulle jag gissa) en morgon från att hon går upp till att pappa lämnar henne på dagis. Och Lova upptäcker en massa spännande ljud allt som morgonen fortskrider. Min favorit: “Snaar puh snaar puh Vad är det som låter? Pappa snarkar. Munnen blåser. Det låter bra!” Vissa ljud är lite svåra att härma, som till exempel pyyyyrlll som är en kaffekokare, eller Phuuää som är en bussdörr som öppnas. Men vad gör det? Lite utmaning bara. Desto lättare är det att härma pappapussljudet och katten som spinner.

Jag tycker väldigt mycket om Det låter bra! Bilderna är fina och enkla och det är få detaljer på sidorna, men de som finns där passar perfekt: en klocka, ett flygplan, djur, skor och en sol. Väldigt enkelt att hitta och känna igen. Det är också en enkel text (som märks på citatet ovan) och det blir tillsammans med bilderna och ljudningarna roligt att läsa högt.

Och dessutom: det är en pappa som sover, vaknar, gör frukost och går till dagis. Och Lova heter Lova, men kunde lika gärna hetat Love. Det är faktiskt bara i baksidestexten som Lovas namn nämns. Jag älskar när barnböcker blir politiskt korrekta utan att man märker det. Det är en väldigt svår balansakt att både förmedla något och samtidigt inte pekpinna läsaren. Men i Det låter bra! har författaren och illustratören lyckats väldigt bra. Vem som helst kan läsa den här boken och känna igen sig, oavsett var man bor eller vem man är. Det handlar om ljud runtomkring oss och det är så bra! Punkt.

Kolla inuti boken här!

Det låter bra! är skriven av Pernilla Gesén och illustrerad av Sara Gimbergsson. Den ges ut av B. Wahlströms.

Det låter bra!

Det är himla kul med böcker där man uppmuntras göra ljud till bilderna och texten. Pernilla Geséns Det låter bra! är en riktig toppenbok inom kategorin. Den handlar om Lova (en tvååring skulle jag gissa) en morgon från att hon går upp till att pappa lämnar henne på dagis. Och Lova upptäcker en massa spännande ljud allt som morgonen fortskrider. Min favorit: “Snaar puh snaar puh Vad är det som låter? Pappa snarkar. Munnen blåser. Det låter bra!” Vissa ljud är lite svåra att härma, som till exempel pyyyyrlll som är en kaffekokare, eller Phuuää som är en bussdörr som öppnas. Men vad gör det? Lite utmaning bara. Desto lättare är det att härma pappapussljudet och katten som spinner.

Jag tycker väldigt mycket om Det låter bra! Bilderna är fina och enkla och det är få detaljer på sidorna, men de som finns där passar perfekt: en klocka, ett flygplan, djur, skor och en sol. Väldigt enkelt att hitta och känna igen. Det är också en enkel text (som märks på citatet ovan) och det blir tillsammans med bilderna och ljudningarna roligt att läsa högt.

Och dessutom: det är en pappa som sover, vaknar, gör frukost och går till dagis. Och Lova heter Lova, men kunde lika gärna hetat Love. Det är faktiskt bara i baksidestexten som Lovas namn nämns. Jag älskar när barnböcker blir politiskt korrekta utan att man märker det. Det är en väldigt svår balansakt att både förmedla något och samtidigt inte pekpinna läsaren. Men i Det låter bra! har författaren och illustratören lyckats väldigt bra. Vem som helst kan läsa den här boken och känna igen sig, oavsett var man bor eller vem man är. Det handlar om ljud runtomkring oss och det är så bra! Punkt.

Kolla inuti boken här!

Det låter bra! är skriven av Pernilla Gesén och illustrerad av Sara Gimbergsson. Den ges ut av B. Wahlströms.