Kategori:1 år

Havet och bondgården

Nu har fortsättningen på berättaserien äntligen kommit. Den här gången är det Berätta om havet och Berätta om bondgårdens tur. Och jag tycker lika mycket om det den här gången. Särskilt Berätta om havet kanske, men de är verkligen fina båda böckerna. Klara färger och bra illustrerat. Det bästa är att bakgrundsfärgerna på varje bild är så färgstarka samtidigt som figurerna också är det. Det är ögongodis minsann! Och vanligen är jag skeptisk till böcker med flikar (det är en arbetsskada, de böckerna går alltid sönder på en dag på bibblan), men här funkar det så bra så jag är beredd att göra ett undantag! Prima vara helt enkelt för de yngsta läsarna.

 

Berätta om havet och Berätta om bondgården är skrivna av Justine Smith, illustrerade av Belinda Worsley och översatta av Susanna Hellsing. De ges ut av Rabén & Sjögren.

Lycke och Lage lagom för de minsta

Idag har jag stiftat bekantskap med två nya bilderbokskaraktärer för små barn: Lycke och Lage. Lycke är liten, Lage är stor, och de bor tillsammans. I den första boken handlar det just om hur olika stora de är, och vilka fördelar de kan dra av sin storlek. Ibland (när man ska gömma sig i ihåliga trädet eller leka i bollhavet) är det till exempel MYCKET bättre att vara liten, som Lycke. Andra gånger (när man vill nå till äpplena i träden eller köpa biljett på bussen) är det bättre att vara stor, som Lage.  Fast vissa saker (mata fåglarna och äta glass) går lika bra att göra oavsett hur stor man är. Det är bra! I den andra boken Ibland är det bra att det är mörkt ska Lycke och Lage egentligen sova. Men det går inte så bra, för Lage vill ha lampan släckt och Lycke vill ha den tänd. Det tänds och släcks och tänds och släcks och tänds igen – och sedan är det lika bra att gå upp och leka en stund istället. Fast när man leker kurragömma, och vill gömma sig riktigt megasvårt, DÅ är det faktiskt bra om det är mörkt. För då ser inte den som letar lika bra…

Det är charmiga böcker, det här! Precis lagom nivå på vardagsäventyren för någon liten som tröttnat på de enklaste pekböckerna och behöver lite, lite mer att bita i. Roligt verkar de ha tillsammans också, Lycke och Lage. Klättra i träd, mata fåglar, åka på bussutflykt, käka glass, och leka kurragömma jättelänge fast man egentligen borde sova, liksom. Man blir ju avundsjuk!

Ibland är det bra att vara liten och Ibland är det bra att det är mörkt är skrivna av Lena Arro och illustrerade av Sara Gimbergsson. De ges ut av Opal.

Mjau

Bonnier har kommit med en ny serie som handlar om katten Mjau. Det här är böcker som kanske kan funka om man gillar att bygga egna leksaker och hitta grejer i hemmet till barnen innan man ger sig iväg till närmsta leksaksaffär. De uppmuntrar barnen att uppfinna själva med enkla medel: Mjau visar på ett mycket pedagogiskt sätt hur man med några stolar och kompisar gör ett eget tåg, eller hur man med en kartong, blå mugg och lite färg fixar en alldeles egen brandbil. Böckerna är väldigt enkelt tecknade med klara färger och stor svart text. Inte jättesnygga direkt men tydliga. Och kanske kan de gå hem hos en eller annan kattälskare och hos barn som är svaga för figurer med stora ögon.

Mjau och den stora lådan och Mjau och de små stolarna är skrivna och illustrerade av Sebastien Braun och översatta av Lotta Olsson. De ges ut av Bonnier Carlsen.

Berätta om…

Fina pekböcker var det här! Jag har precis fått hem Berätta om djurungar och Berätta om bygget och Siri och jag har bara tittat i dem några gånger än så länge. Men vi gillar dem! Böckerna är uppbyggda med en sorts bilder på varje uppslag. Husdjursungar på en sida och djungeldjurungar på en annan. På varje sida finns dessutom en flik med text bakom som uppmuntrar den som tittar i boken (barnet med en vuxen såklart) att räkna och prata om djuren eller verktygen. Trevligt tycker jag, även om min personliga testpanels förmåga bara sträcker sig till att titta och försöka äta upp böckerna.

Böckerna är stora, snygga och med klara färger. De är i hederligt pekbokskartongformat och tyvärr med vassa kanter (ledsen Emelie). Djuren och sakerna i böckerna är också fina. Men jag vet inte om endel kanske irriterar sig på tecknade djur som ler? Eller som beskrivs som busiga, snälla eller spralliga? Jag tycker det hela är ganska sött, men hur är det, kan det vara störigt med sådana förmänskligande  detaljer tycker ni? Vill bara tillägga att djuren här är lika mycket galopperande och hoppande vilket är mer djurlikt. En rolig grej i Berätta om bygget: på en bild med en massa byggarbetare (varav en är kvinna) så ska man försöka lista ut vem som är chef. Jag kan tänka att det kan starta en massa intressanta diskussioner med kidsen!

Än så länge är det bara Berätta om djurungar och Berätta om bygget som kommit ut, de två andra kommer i januari 2010. Böckerna är skrivna av Justine Smith, illustrerade av Belinda Worsley och översatta av Susanna Hellsing. De ges ut av Rabén & Sjögren.

Böckerna om Nell.

 

Joanna Rubin Dranger, numera professor i illustration på Konstfack i Stockholm har ju skrivit finfina böcker som många känner till. För att ta några exempel har hon skrivit böckerna om Fröken Livrädd och Fröken Märkvärdig för oss äldre och för de yngre bland annat Farbror Dag Drömlund och Arg – Tvåtusentalets argaste bok. I september kom hon ut med två bilderböcker om flickan Nell som riktar sig till de yngre barnen. Nell leker inne och Räkna med Nell. I vår och sommar kommer ytterligare två böcker. Nell på våren och Nell på sommaren. Jag har läst de två första böckerna och konstigt nog blev jag inte helt övertygad. Trots att det är fantastiska teckningar (färgsprakande och estetiskt tilltalande), och smart upplägg (som när Nell ska lära sig att räkna) så uteblev wow-känslan. Däremot kan jag berätta att testpanelen bestående av en bebis på fem månader och en tvååring var desto mer övertygade. För den minste var det rentav braksuccé. Jag tror att det beror på just färgerna och detaljrikedomen. Det liksom sjuder på sidorna. Nu undrar jag om någon av er har läst? Är verkligen spänd på att höra vad ni tycker..

Böckerna om Nell är skrivna och illustrerade av Joanna Rubin Dranger och ges ut av Rabén&Sjögren

Populär pekbok

Den lilla människan (9 månader) i hushållet har fått en ny pekboksfavorit på sistone. Tripp trapp – Vem är det? är så omåttligt populär att han flinar så fort han ser omslaget. Idén är enkel: På ena sidan ser man ett par fötter, och när man bläddrar (och här bläddrar man på höjden) framgår det på nästa uppslag vem fötterna tillhör. Mamma, farmor, pappa, morfar, katten eller storebror? Ohyggligt spännande och roligt, tycker testpanelen.

Sick sack – Vad är det? i samma serie är däremot inte samma succé. Här syns ett sick-sackmönster på ena sidan, och bläddrar man framgår det var mönstret egentligen hör hemma. På trumman, aborren, tumstocken eller huggormen? Det är alldeles för svåra ord för att det ska gå hem här (tumstockar göra sig icke besvär ännu, vi har fullt upp med lampor och annat basic), men kanske kan den funka för lite äldre barn?

Tripp trapp – vem är det och Sick sack – vad är det är skrivna av Linda Fridh och illustrerade av Pernilla Lonhage. De ges ut av B Wahlströms.

Känn rytmen!

Förra året kom Eva Susso och Benjamin Chauds första gemensamma bok, Binta dansar, ut i handeln. I det första mötet med den mångkulturella familjen står Binta i huvudrollen, och hon är på danshumör. Trots att månen redan lyser lyckas hon locka med sig hela familjen ut i natten med trummorna i högsta hugg och fötter som vill dansa.

Pappas trumma POM POM POM. Lalos trumma PAM PAM PAM. Babos trumma PIM PIM PIM. Mammas fötter TAM TAM TAM. Aishas fötter TACK TACK TACK. Bintas fötter TIN TIN TIN.

Nu är uppföljaren, Lalo trummar, här, och när den börjar ligger hela familjen och sover. Alla utom Lalo, som smugit ut i trädgården för att trumma för regnet och gräset och grodorna.

PIM PIM POM. PIM PIM POM. Lalo trummar. DRIPP DRIPP DROPP. DRIPP DRIPP DROPP. Regnet droppar.

Båda de här böckerna bygger på uppräkningar, rytmer och ljudeffekter och slår man på stort och läser dem med massor av inlevelse (vilket man gör, det är i stort sett omöjligt att låta bli) blir de sjukt populära hos ganska små lyssnare. Åtminstone hos de tre jag testat…

Kolla in ett smakprov på de fantastiska bilderna här! Visst blir man lite glad i hjärtat?

Lalo trummar och Binta dansar är skrivna av Eva Susso och illustrerade av franska Benjamin Chaud. De ges ut av Rabén & Sjögren.

ramsorna och ångesten

Dagens bekännelse: Jag har ramsångest. Tycker man hör hela tiden om hur fantastiskt viktigt det är att rimma och ramsa för sin bebis, hur mycket det stimulerar och utvecklar barnets språkförmåga, hur effektivt ramsorna lär barnet att känna igen språkrytmen, och gör så att det så småningom kommer att få det lättare med läsinlärningen, yada, yada, yada. Tror jag säkert, säger jag. MEN HUR GÖÖÖR MAN? Jag kan kanske en ramsa, och den börjar bli oerhört tjatig så här efter åtta månader. Plus att jag känner mig ganska fånig när jag står där vid skötbordet och gullar om lilla vickevire och fan och hans moster. Stackars min bebis! Han kommer väl lära sig läsa i tjugoårsåldern…

Anyhow, det finns givetvis hjälp att få även för ramsrookies som jag. Den senaste rim & ramsboken som jag känner till (och den absolut snyggaste) heter Bebisens roliga rim och ramsor och är illustrerad av Camilla Lundsten. Men det finns fler – Den vita barnkammarboken och Min skattkammare – Rida, rida ranka till exempel. Borde medfölja en kvällskurs också bara. Så kommer du över att du låter som en tönt när du ramsar för din bebis – grundkurs, 5 poäng. Kunde den till exempel heta.

Bebisens roliga rim och ramsor är en antologi, illustrerad av Camilla Lundsten. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Stora stökiga känslor

Två nya titlar i Stina Wirséns Vem-serie är här, och som den sucker jag nu en gång är för de här böckena studsar jag i stort sett på stället av förväntningar redan innan jag fått dem i min hand. Men jag blir faktiskt liiiite, liiiite besviken den här gången.

Inte på Vem är bäst?, den köper jag rakt av. Jag smälter redan när Nallen snörar på sig sina snabbaste skor och utmanar Katten på springtävling. Nallen är supersnabb. Bäst på springning! Katten är inte alls lika vass. Han är dålig, tycker Nallen. “På springning, kanske…” säger Katten. Men vilka kullerbyttor han kan göra! På några få sidor hinner sedan de båda kompisarna glänsa, bråka, fuska, försonas och slutligen förnedras en smula när Fågeln kommer och tar över showen för att stila med sina flygkunskaper. Älskart! Det är Vem sover inte? jag har lite invändningar mot. “En bok för de minsta små” står det på baksidan, och så handlar det om att Kanin ska sova över hos Nallen, men inte riktigt vågar. Sover man verkligen över hos sina kompisar när man faller in i kategorin “de minsta små”? Jag gjorde inte det i alla fall.

Stina Wirséns Vem-böcker tar hur som helst ut svängarna en del om man jämför med andra småbarnsböcker. Den här gången gissar jag att både en och annan vuxen läsare kommer att reagera på uppslaget i Vem sover inte? där Kanin och Nallen går in till Nallens föräldrar på natten när de inte kan sova. För vad GÖR Nallens mamma och pappa där inne i sängen egentligen? Det kan väl inte vara så att de… LIGGER med varandra, mitt i blanka barnboken? Jo, ta mig tusan! Jag tror det! (Svårt att säga helt säkert, Wirséns nallar är ganska diffusa i kroppsformen.) Rätt roligt, tycker jag (efter att ha svalt förvånat några gånger), att Stina Wirsén vågar utmana en smula…

Vem sover inte? och Vem är bäst? är skrivna och illustrerade av Stina Wirsén. De ges ut av Bonnier Carlsen.