Inlägg av: Bokunge

På pappajakt med Mormors lilla kråka.

 

Mormors lilla kråka har börjat fundera över sitt ursprung. För en dag när mormor börjar visa bilder på sin familj tycker kråkan att det inte är mer än rätt att hon också får veta något om var hon kommer ifrån. Allt hon vet är nämligen att hennes mamma är död men att hennes kråkpappa antagligen lever och finns nånstans. Mormor tycker lite synd om kråkan så snart ger de sig ut för att hitta honom. De letar mest utomhus men för säkerhets skull kollar mormor också i en djuraffär. Ingenstans finns kråkans pappa. Men så under en parkbänk stöter kråkan på motsvarigheten till en parkbänksalkis i fåglarnas värld – så klart en kaja. Kajan, som pratar nån slags söderslang och känns lite som Mods-Kenta, råkar faktiskt veta vem kråkans pappa är. “En sorglig typ. Som brukar bråka” säger han. På det viset får kråkan veta att hennes förmodade far bor på tippen. Och så klart vill kråkan utforska saken. Så vips bär det av till stadens soptipp..

Vad som händer sen tänker jag inte avslöja. För boken måste läsas. Det är en helt underbar bilderbok som håller måttet både i text och bild.  Det här är trejde boken om Mormor och kråkan och det blir bara bättre och bättre. Jag ÄLSKAR att texten är på vers och att man faktiskt skrattar sig igenom rimmen (som för övrigt inte alls är krystade eller tillrättalagda som rim i bilderböcker ofta kan vara). Dessutom är det fina med boken att den lätt kan fungera om man ska prata med barn om varför vissa är adopterade eller varför andra bor i fosterhem. Ett smygtema som kan tolkas fritt. Bläddra lite i boken här och stick sen och skaffa den. Läs den högt för dig själv eller för någon fining du känner. Jag garanterar att du blir lika frälst som jag!

Mormors lilla kråka och pappan är skriven och illustrerad av Björn Bergenholz. Den ges ut av Raben&Sjögren.

Boktitel efterlyses!

Det kom ett mail från Bristol i England. Om det är någon av er därute som känner igen det här så gör gärna en kommentar och upplys oss!

“Jag söker en bok som handlar om en pojke som hittade en krita (kanske röd?). Pojken började dekorera sitt hus med kritan, han ritade solar och diverse glada ting. Jag minns tyvärr inte själva plotten, men det slutade i alla fall med att alla i hela staden målade sina hus med allsköns regnbågar och blommor och sen tror jag att alla levde lyckliga i alla sina dagar. När jag promenerar runt här i färglada och dekorerade Bristol tänker jag alltid på den här boken.” 

Boktitel efterlyses!

Det kom ett mail från Bristol i England. Om det är någon av er därute som känner igen det här så gör gärna en kommentar och upplys oss!

“Jag söker en bok som handlar om en pojke som hittade en krita (kanske röd?). Pojken började dekorera sitt hus med kritan, han ritade solar och diverse glada ting. Jag minns tyvärr inte själva plotten, men det slutade i alla fall med att alla i hela staden målade sina hus med allsköns regnbågar och blommor och sen tror jag att alla levde lyckliga i alla sina dagar. När jag promenerar runt här i färglada och dekorerade Bristol tänker jag alltid på den här boken.” 

Smakprov

Helena från Barnboksprat tipsade i en kommentar om sidan Smakprov. Istället för att gå ner till bokhandeln (kanske man inte alltid orkar, trots att det är trevligt) så kan man gå in på smakprov.se och tjyvläsa lite i den där boken man kanske tänkt köpa. Varför inte spana in de läckra bilderna i Kompisen är för liten? Ganska bra idé om man tänkt handla på nätet och vill se vad det är man klickar hem, framförallt när det gäller bilderböcker tycker jag.

Här är smakprov på några andra titlar som vi recenserat på Bokunge.

Amos och Soma

Siv sover vilse

Nejlika och gosankan

När vi var ensamma i världen

Dagens lästips

Idag kan man läsa en intervju med Pija Lindenbaum i Svenska Dagbladet, och det tycker jag absolut att man ska! Då får man nämligen i sig massor av smaskig information om vad som händer bakom kulisserna i Lindenbaums senaste bilderbok Siv sover vilse (som vi skrev om här). Till exempel avslöjas det att Cerisias pappa är lite alkoholiserad, att Sivs pappa och Cerisias mamma kommer att få ihop det i framtiden, och att Gittan (hon med älgbrorsorna, vargbröderna och fårskallarna) faktiskt är med på ett hörn i boken.

Läs, läs, läs!

Säg hej till kaninen Simon

Kaninen Simon är en charmig bilderboksbekantskap som gör lite som han vill. I den senaste boken om honom, Löss!, är han kär i Jenny. Tyvärr för Simon är Jenny kär i Benny, och ser inte alls hur Simon kämpar för att få hennes uppmärksamhet. Men när Jenny får löss och blir retad av de andra kaninerna ser Simon sin chans. “Jag gillar löss!” säger han. Och då, äntligen, får han det han strävat efter. En puss av Jenny! (Och, som bonus, massor av löss…)

Jag har faktiskt aldrig läst någon bok som handlar om det här med löss förut, trots att det väl är ett ganska vanligt problem på både förskolor och skolor runt om i landet lite då och då. Smart, för säkert kan den här boken fungera jättebra som start för en diskussion när problemet blir aktuellt. Annars gillar jag de andra två titlarna ännu mer. I Hjälp en varg! använder sig Simon av det klassiska knepet att skrämmas med vargen så fort han inte vill göra det hans föräldrar säger åt honom. Och i Bajskorv! kan han bara säga en enda sak. Så fort någon tilltalar honom svarar han “Bajskorv!” Till och med när vargen kommer och frågar om han får äta upp honom! Både Hjälp en varg! och Bajskorv! bygger mycket på upprepning, och tycker man inte det är det minsta kul med trotsiga karaktärer med bajshumor så ska man nog hålla sig långt borta från de här böckerna. Men om man tycker att det är kul (och det gör man ju!) så kommer kaninen Simon sannolikt att göra succé i barnkammaren.

Löss!, Hjälp en varg! och Bajskorv! är alla skrivna och illustrerade av Stephanie Blake och översatta av Anna Falk, Nina Östlund och Nils-Olof Östergård. De ges ut av Berghs förlag.

Allting har en orsak.

På årets Bokmässa gick Jan Lööf och fick Seriefrämjandets specialpris Unghunden för främjande av barn- och ungdomsserier i Sverige. Jan Lööf är som de flesta vet en mycket populär illustratör och författare. Han står också bakom dockfilmsserien Skrotnisse och hans vänner och  har illustrerat Carl Johan De Geers Örnis bilar.

Personligen är jag inte alls förtjust. Har aldrig varit. Men jag har länge undrat vad det är som gör Jan Lööfs böcker så populära. För i mina ögon är det, trots detaljrikedomen, mest dämpade färger och figurer som ser ut som de förstelnade djuren i Narnia. Konstant sordin på stämningen liksom.

Jan Lööf har några gånger fått på nöten för att han uteslutande gestaltar pojkar, män och karlar i sina böcker. Det har jag också undrat över. För är det en kvinna/flicka med i berättelsen så nog farao är hon mamma till någon eller så tittar hon på en karl eller vinkar till en karl.  Jan Lööf har en förklaring till det hela. För när han fick frågan om varför det han gör är så uteslutande manligt sägs han ha svarat: “Därför att jag var pojke när jag var liten.”

Att jag inte tänkte på det alltså!

Ps. Så är det inte i Matildas katter (från 2008) kanske ni tänker. Och det har ni rätt i! Huvudpersonen är helt klart en hon. Men katterna är han. Och vem är det som är så bra på att ta hand om de sjukt krävande djuren? Inte är det Skrotnisse, inte! D.s

Matildas katter är skriven och illustrerad av Jan Lööf. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Liten och rädd?

Det känns som att det finns ganska många böcker där barns olika känslor får speglas i en låtsasvän av något slag. Så får barnen vara stora och duktiga och ta hand om sin mindre tuffa kompis. Så är det i Kompisen är för liten. Olivia och kompisen är hos gammelfarmor, och kompisen (som förresten är en gammal hederlig nallebjörn) är rädd för nästan allting. Och inte får han vara med och bestämma heller, för det får man inte när man är liten. Alltså sätter Olivia och kompisen igång att pyssla, fastän kompisen tycker att det är tråkigt. När gammelfarmor har somnat kommer saxen fram. Oooops! så har Olivia klippt av kompisens ena öra, fast han inte vill. Nu hör han bara med ena örat och det blir lite läskigt. Hjärtat pickar. Olivia syr fast kompisens öra igen, fast han tycker att det är otäckt. Örat hamnar dessutom helt fel, mitt i pannan. När kompisen blir ledsen erbjuder sig Olivia att plåstra om honom, men då säger kompisen äntligen nej. Han gråter inte alls och han kan förresten plåstra om sig själv. Så han sätter plåster över ögonen och tårarna slutar att rinna. Och plötsligt händer något: kompisen växer och blir stor och modig! Äntligen är han inte för liten längre. Det är inte svårt att förstå berättelsens budskap. Även små barn behöver bestämma själva ibland, annars är det svårt att känna sig annat än liten och rädd.

Historien är bra i sig, men det jag gillar mest med Kompisen är för liten är de fina illustrationerna. Särskilt den där kompisen hänger ut över en taklampa och gråter så att tårarna är som stora pärlor över hela bilden. Det är enkelt tecknat men Per Gustavsson är grym på att fånga olika känslouttryck så att även en nalle kan se sur, arg, rädd eller stolt ut. Mycket snyggt!

Kompisen är för liten  är skriven av Moni Nilsson illustrerad av Per Gustavsson och ges ut av Rabén & Sjögren.