Inlägg av: Bokunge

Respekt!

Det säljs en ohygglig massa föräldrahandböcker nu för tiden, om jag förstått det hela rätt. Behovet av att läsa handböcker om föräldraskap verkar ha blivit större än förr, och jag vet inte, betyder det att dagens föräldrar (hej hatuttryck!) inte vågar lita på vår egna förmåga längre, eller vad? Jag har ingen aning, men själv har jag i alla fall insett att jag mår mycket bättre av att INTE läsa föräldrahandböcker. Alls. Jag får bara dåligt samvete av dem, och så springer jag in till sonen som sover lugnt och bara: Förlåt! Jag har visst gjort det här och det här fel inser jag nu, shit, tänk om du är förstörd! Ungefär.

Men med det sagt – så gillar jag faktiskt ändå den här föräldrahandboken. Helena Harrysson (sexbarnsmamma och pedagog) delar på ett personligt och (bäst av allt) inte ett dugg dömande sätt med sig av sina erfarenheter när det gäller att leva med barn. Väldigt kort går boken ut på att man måste försöka se varje barn som en individ, ge det massor av tid och närvaro, respektera det, lyssna på det och behandla det som en medmänniska. Samtidigt måste man själv våga vara vuxen, ta ansvar och sätta rimliga gränser. Jag köper hennes resonemang rakt av. Hon verkar klok! Och boken är varm och lätt att ta till sig, och absolut värd att läsas.

(Fast det dåliga samvetet slipper jag ändå inte undan. SÅ KLART! För det förstår man ju, att det säkert kommer att komma dagar då sonen kommer klivandes i tyllkjol och silversandaler mitt i vinterstormen och istället för att jag SER att det är viktigt för honom att ha de där kläderna på sig just då och kommer på ett klyftigt sätt att KOMPROMISSA, kommer jag givetvis bara otåligt be honom att gå och byta om. Buhu!)

Våga vara vuxen – bli en bättre förälder, är skriven av Helena Harrysson, och ges ut av Alfabeta.

Hallå, Emma Adbåge!

    

 

 

 

 

 

 

När Emma Adbåges senaste bilderbok Vi hittar Smulbert recenserades i DN hopade sig frågorna. Varför åker barnen hem från stranden i en helt annan bil än den de kom i? Och vem är mannen med de svarta badbyxorna? Det är ju inte utan att man blir lite nyfiken…

Hej Emma! Hur är det egentligen – VARFÖR åker barnen i Vi hittar Smulbert hem i en annan bil än den de åkte till stranden med?
– Jag har så roligt åt det här, men jag måste tyvärr erkänna att det är en stor, skämsig miss från mitt illustratörs-jag. Jag glömde nack-kuddarna på den ena bilden – det finns inga medvetna försök till mystiska undertoner, det är tänkt att vara samma bil.

Och VEM är mannen i de svarta badkallingarna?
– Jag tror att mannen blir med ens mindre intressant när jag avslöjat den tråkiga missen med bilens interiör. Men jag älskar verkligen att Ulla Rhedin (som skrev recensionen i DN) tolkar in mer än väntat i de små misstagen och det säger verkligen allt om hur viktig bilden är – och hur många dimensioner den faktiskt kan lägga till en text, beroende på vem som är betraktaren.

Kan du berätta om hur det var att skriva Vi hittar Smulbert?
– Smulbert är sprungen ur en helt annan idé från början, men som jag sedan transformerade under kalla & tidiga novemberpromenader. Vissa texter minns man exakt hur de kom till, Smulbert är en sådan. När ursprungsidén plötsligt förvandlades till “Vi hittar Smulbert” gick arbetet fort och intensivt. Jag tyckte om att skriva den och förflyttades helt till en av min barndoms stränder vid Vättern. Att jobba fram illustrationerna var som att plocka filmcellerna från en film – Smulbertfilmen i mitt huvud.

Varför skriver/illustrerar du böcker?
– Det har alltid varit mitt bästa sätt att uttrycka mej på. Så kan jag forma både frågor och svar. Jag var inte så pratig som barn, -vilket ju inte betyder att man har mindre uttrycksbehov – man hittar  bara sin egen form. Själva tecknandet bygger från början också bara på en stor lust att just teckna.

Vad är det viktigaste att tänka på när man både illustrerar och skriver en bok?
– För mig är det viktigaste att jag själv har roligt, det är en bra sak att gå efter. Har jag roligt när jag arbetar, då blir det oftast bra och vice versa. Jag kan titta på en del arbeten som jag tyckte var tråkiga eller jobbiga, och såhär i efterhand se att det blev skrutt.

 Vad är det svåraste med att skriva för barn?
– Att man själv är vuxen och att man därför tänker och vet för mycket om allt. Att inte tänka ÅT barnen, fast man ibland råkar inbilla sej att man måste det.

Vilken ålder är roligast att skriva för?
– Jag tänker aldrig på vilken ålder jag skriver för, så det är något som förlaget i efterhand får sätta. Jag skriver det jag själv tycker är roligt och jag skule hellre vara utan kategorier som “6-8 år”, för att slippa
skrämma bort någon läs-sugen 9-åring som inte vill verka daddig.

Vilken bok minns du själv bäst från när du var barn?
– Många är dom, men det fanns en bok som hette Äppelfesten (Apple Pigs) som jag minns tydligt. Av Ruth Orbach (text+bild). Efterlyses härmed! Och så förstås “Det underbara dagishemmet” av Gun-Britt Sundström. Både texten och illustrationerna (Gunna Grähs) där, har nog lite att göra med mitt nuvarande yrke!

Läs vad vi på Bokunge skrev om Vi hittar Smulbert här!

Om det här med mat

Upptäckte häromdagen att jag samlat på mig inte mindre än tre olika böcker om mat för barn, och tänkte: 1. Rätt onödigt gjort av mig och 2. Fast då kan man ju göra en jämförelse, och det är ju kul! Så, håll i hatten – här kommer den!

Matlust är den mest heltäckande boken av de tre. På de 250 sidorna hinner författaren avhandla en hel del – här finns kapitel om amning, om smakens utveckling, om att laga egen barnmat, om allergier, om  runda barn, om matmyter och om näringslära. Det finns recept också – men tonvikten i den här boken ligger på faktadelen. Med jämna mellanrum finns också inslag av “röster från verkligheten” eller vad man nu ska kalla dem – föräldrar som berättar i korta stycken hur det ser ut kring matsituationen i deras hem. Boken riktar sig till föräldrar med barn i åldern 0-6 år, och den känns ambitiös, vettig och väldigt späckad med information. Om man letar efter en heltäckande faktabaserad bok om mat för barn känns den här som det bästa alternativet.

Mat för barn och deras föräldrar är också ambitiös och vettig, och dessutom praktisk på ett ganska roligt sätt. Faktadelen är mycket kortare än den i Matlust, istället har man lagt vikten vid recept och guider som ska ge inspiration i köket. Här finns till exempel ett schema med råvaror ordnade i tre staplar, där tanken är att man ska plocka en råvara från varje stapel och på så sätt få ihop nya näringsriktiga kombinationer till middagen. Jag gillar den mycket för att den är förhållandevis fri från pekpinnar – här står inte saker i stil med UNDVIK SALTET ELLER DÖ! eller SPÄDBARN SKA AMMAS!, tonen här är mer förlåtande och lockar till egna experiment snarare än att tala om exakt hur man ska göra. Av de här tre böckerna tycker jag den här är den mest inspirerande (och minst irriterande). 

Smakstart i sin tur är, till skillnad från de andra två, mer lustläsning än något man läser för att hämta information. Den bygger mycket på intervjuer, dels med experter, men främst med vanliga familjer. I “Hemma hos”-texter får man möta olika familjer och läsa om hur de tänker kring maten. Dessutom finns en “dagbok” som återkommande inslag, där en mamma skriver om sin sons utveckling från första smakportionen fram till första förskolemåltiden. Smakstart är väldigt trevlig och snygg – men i jämförelse med de andra två känns den mer som ett tidsfördriv än en bok man har speciellt mycket nytta av.  

Och förresten! Om man (som jag) råkar vara extra mycket på jakt efter fakta om vegetarisk kost för små barn – då är Matlust det bästa valet. Men ingen av böckerna är egentligen så väldigt bra i det avseendet, det finns några pliktskyldiga sidor bara, och så är resten kött, kött, kött. Alltså: Sitter ni inne på tips om böcker där det finns bra info om vegomat för barn – kommentera por favor!

Matlust är skriven av Mia Coull i samarbete med barndietisten Sara Ask, och ges ut av Prisma. Mat för barn och deras föräldrar är skriven av Latifa Lindberg, och ges ut av Prisma. Smakstart är skriven av Lena Jordebo och Karin Alfredsson, och ges ut av Alfabeta.

Om det här med mat

Upptäckte häromdagen att jag samlat på mig inte mindre än tre olika böcker om mat för barn, och tänkte: 1. Rätt onödigt gjort av mig och 2. Fast då kan man ju göra en jämförelse, och det är ju kul! Så, håll i hatten – här kommer den!

Matlust är den mest heltäckande boken av de tre. På de 250 sidorna hinner författaren avhandla en hel del – här finns kapitel om amning, om smakens utveckling, om att laga egen barnmat, om allergier, om  runda barn, om matmyter och om näringslära. Det finns recept också – men tonvikten i den här boken ligger på faktadelen. Med jämna mellanrum finns också inslag av “röster från verkligheten” eller vad man nu ska kalla dem – föräldrar som berättar i korta stycken hur det ser ut kring matsituationen i deras hem. Boken riktar sig till föräldrar med barn i åldern 0-6 år, och den känns ambitiös, vettig och väldigt späckad med information. Om man letar efter en heltäckande faktabaserad bok om mat för barn känns den här som det bästa alternativet.

Mat för barn och deras föräldrar är också ambitiös och vettig, och dessutom praktisk på ett ganska roligt sätt. Faktadelen är mycket kortare än den i Matlust, istället har man lagt vikten vid recept och guider som ska ge inspiration i köket. Här finns till exempel ett schema med råvaror ordnade i tre staplar, där tanken är att man ska plocka en råvara från varje stapel och på så sätt få ihop nya näringsriktiga kombinationer till middagen. Jag gillar den mycket för att den är förhållandevis fri från pekpinnar – här står inte saker i stil med UNDVIK SALTET ELLER DÖ! eller SPÄDBARN SKA AMMAS!, tonen här är mer förlåtande och lockar till egna experiment snarare än att tala om exakt hur man ska göra. Av de här tre böckerna tycker jag den här är den mest inspirerande (och minst irriterande). 

Smakstart i sin tur är, till skillnad från de andra två, mer lustläsning än något man läser för att hämta information. Den bygger mycket på intervjuer, dels med experter, men främst med vanliga familjer. I “Hemma hos”-texter får man möta olika familjer och läsa om hur de tänker kring maten. Dessutom finns en “dagbok” som återkommande inslag, där en mamma skriver om sin sons utveckling från första smakportionen fram till första förskolemåltiden. Smakstart är väldigt trevlig och snygg – men i jämförelse med de andra två känns den mer som ett tidsfördriv än en bok man har speciellt mycket nytta av.  

Och förresten! Om man (som jag) råkar vara extra mycket på jakt efter fakta om vegetarisk kost för små barn – då är Matlust det bästa valet. Men ingen av böckerna är egentligen så väldigt bra i det avseendet, det finns några pliktskyldiga sidor bara, och så är resten kött, kött, kött. Alltså: Sitter ni inne på tips om böcker där det finns bra info om vegomat för barn – kommentera por favor!

Matlust är skriven av Mia Coull i samarbete med barndietisten Sara Ask, och ges ut av Prisma. Mat för barn och deras föräldrar är skriven av Latifa Lindberg, och ges ut av Prisma. Smakstart är skriven av Lena Jordebo och Karin Alfredsson, och ges ut av Alfabeta.

Lova! sa Smulan

På Mässan i år presenterades vinnarna i Natur&Kulturs bilderbokstävling. Vi kommer skriva om alla de tre vinnande bidragen. Först ut är Lova! sa Smulan skriven av Moni Nilsson och illustrerad av Joanna Hellgren.

Smulan är en liten hårding. Bara inte när det kommer till sprutor. Hon vet nämligen att det gör skitont att bli stucken av en nål. För när pappa lovar att det inte alls gör ont så testar Smulan att i smyg sticka honom med en knappnål. Självklart skriker pappa i högan sky. Alltså gör det ont. Så Smulan får pappa att lova några saker innan hon går med på att bli stucken hursomhelst. Han lovar till exempel att hästen som står hos doktorn är Smulans. Sen lovar han att Smulan ska få välja “vad hon vill” i affären om hon klarar att ta sprutan. Som alla vet är det livsfarligt att lova saker. Man måste ju hålla det också.

Lova! sa Smulan är en riktig pärla till bilderbok. Jag blir helförtjust i den lilla barska Smulan som i temperamentet påminner om Lotta på Bråkmakargatan. Smulans pappa är en modern man som bakar bullar och går med mobiltelefonen klistrad mot örat. Så klart passar Smulan på att hitta på diverse hyss när pappa är som mest upptagen i telefon. Det sköna med Smulan är att hon heter just Smulan och är tuff som bara den. Hon spottar på storebrorsan och hon siktar med vattenpistol på pensionärer. Bäst är nog ändå när Smulan väl ska ta sin spruta och ångrar sig i samma ögonblick, men så märker hon att den lille skraje killen Leo tittar på henne. Då blir hon stursk och bara: “Jag är inte rädd för nåt!”

Joanna Hellgrens bilder är helt underbara! Det är så fantastiskt när hon förstärker exmpelvis den lite äldre doktorns ansikte genom att låta penseldragen synas. Likaså talar siluetterna av den lilla folkskaran runt Smulan (som just ska få en spruta) för sig själva. Temat är ju dessutom mycket passande såhär i vaccinationstider. Jag hoppas verkligen att vi får se mer av kombinationen Hellgren/Nilsson i framtiden!

Lova! sa Smulan är skriven av Moni Nilsson och illustrerad av Joanna Hellgren.

Hör upp förläggare!

 

Strunta i lönsamheten för en minut. Den här boken fick jag i min hand idag och holy vad fin, smart och helt magisk den var. Jag önskar mig fler taktila böcker på den svenska marknaden. Okej att biblioteken inte köper in dem – men JAG! lovar dyrt och heligt att köpa dem allihop. Så börja med att ge ut One to ten…and back again av Betty Ann Schwartz, illustrerad av Susie Shakir så kan jag föreslå några titlar till sen.

One to ten…and back again är skriven av Betty Ann Schwartz och illustrerad av Susie Shakir. Den ges ut av Handprint books.

Hör upp förläggare!

 

Strunta i lönsamheten för en minut. Den här boken fick jag i min hand idag och holy vad fin, smart och helt magisk den var. Jag önskar mig fler taktila böcker på den svenska marknaden. Okej att biblioteken inte köper in dem – men JAG! lovar dyrt och heligt att köpa dem allihop. Så börja med att ge ut One to ten…and back again av Betty Ann Schwartz, illustrerad av Susie Shakir så kan jag föreslå några titlar till sen.

One to ten…and back again är skriven av Betty Ann Schwartz och illustrerad av Susie Shakir. Den ges ut av Handprint books.

Känn rytmen!

Förra året kom Eva Susso och Benjamin Chauds första gemensamma bok, Binta dansar, ut i handeln. I det första mötet med den mångkulturella familjen står Binta i huvudrollen, och hon är på danshumör. Trots att månen redan lyser lyckas hon locka med sig hela familjen ut i natten med trummorna i högsta hugg och fötter som vill dansa.

Pappas trumma POM POM POM. Lalos trumma PAM PAM PAM. Babos trumma PIM PIM PIM. Mammas fötter TAM TAM TAM. Aishas fötter TACK TACK TACK. Bintas fötter TIN TIN TIN.

Nu är uppföljaren, Lalo trummar, här, och när den börjar ligger hela familjen och sover. Alla utom Lalo, som smugit ut i trädgården för att trumma för regnet och gräset och grodorna.

PIM PIM POM. PIM PIM POM. Lalo trummar. DRIPP DRIPP DROPP. DRIPP DRIPP DROPP. Regnet droppar.

Båda de här böckerna bygger på uppräkningar, rytmer och ljudeffekter och slår man på stort och läser dem med massor av inlevelse (vilket man gör, det är i stort sett omöjligt att låta bli) blir de sjukt populära hos ganska små lyssnare. Åtminstone hos de tre jag testat…

Kolla in ett smakprov på de fantastiska bilderna här! Visst blir man lite glad i hjärtat?

Lalo trummar och Binta dansar är skrivna av Eva Susso och illustrerade av franska Benjamin Chaud. De ges ut av Rabén & Sjögren.

På pappajakt med Mormors lilla kråka.

 

Mormors lilla kråka har börjat fundera över sitt ursprung. För en dag när mormor börjar visa bilder på sin familj tycker kråkan att det inte är mer än rätt att hon också får veta något om var hon kommer ifrån. Allt hon vet är nämligen att hennes mamma är död men att hennes kråkpappa antagligen lever och finns nånstans. Mormor tycker lite synd om kråkan så snart ger de sig ut för att hitta honom. De letar mest utomhus men för säkerhets skull kollar mormor också i en djuraffär. Ingenstans finns kråkans pappa. Men så under en parkbänk stöter kråkan på motsvarigheten till en parkbänksalkis i fåglarnas värld – så klart en kaja. Kajan, som pratar nån slags söderslang och känns lite som Mods-Kenta, råkar faktiskt veta vem kråkans pappa är. “En sorglig typ. Som brukar bråka” säger han. På det viset får kråkan veta att hennes förmodade far bor på tippen. Och så klart vill kråkan utforska saken. Så vips bär det av till stadens soptipp..

Vad som händer sen tänker jag inte avslöja. För boken måste läsas. Det är en helt underbar bilderbok som håller måttet både i text och bild.  Det här är trejde boken om Mormor och kråkan och det blir bara bättre och bättre. Jag ÄLSKAR att texten är på vers och att man faktiskt skrattar sig igenom rimmen (som för övrigt inte alls är krystade eller tillrättalagda som rim i bilderböcker ofta kan vara). Dessutom är det fina med boken att den lätt kan fungera om man ska prata med barn om varför vissa är adopterade eller varför andra bor i fosterhem. Ett smygtema som kan tolkas fritt. Bläddra lite i boken här och stick sen och skaffa den. Läs den högt för dig själv eller för någon fining du känner. Jag garanterar att du blir lika frälst som jag!

Mormors lilla kråka och pappan är skriven och illustrerad av Björn Bergenholz. Den ges ut av Raben&Sjögren.