Inlägg av: Bokunge

Julklappstips: Högläsning

Just det, nu är julen här! Årets julklapp är som alla andra år, en bok. Bokunge tipsar om julklappsböcker, idag kapitelböcker för högläsning.

 

Till mysläsaren:

Pappa och jag av Ulf Nilsson och Lisen Adbåge

Vanliga dagar tillsammans med pappa och 4-åriga Maja. Om att gå på bibblan, hitta julpynt i mörka källaren och gråtsuggor. Nilssons betraktelser och Adbåges illustrationer är urfina, en klar favorit från 2014.

Till fotbollstoken:

Sätt straffen, Charlotte! Jennifer Wegerup och Bettina Johansson

Fotbollspepp som utmanar normer, hurra! Inspirerande berättelse om vinnarskallen Charlotte och livet i fotbollslaget IF Ekby. Då böcker om idrottsutövande flickor inte är speciellt vanligt så är det en viktig bok, dessutom är den riktigt bra! Berättelsen bygger på landslagsspelaren Charlotte Rohlins barndom.

Till spänningssökaren:

Harry potter och de vises sten av JK Rowling

Det ska böjas i tid, osv. För den som vill ha spänning utan slut (nästan), börja med första boken om Harry Potter. Ibland krävs det 400 sidor magi för att mätta en 7-årings spänningsönskan.

Till klassikern:

Trollvinter av Tove Jansson

I år har vi firat Tove Jansson 100 år, fortsätt ända in i kaklet med att avsluta året medelst mumintroll. I Trollvinter vaknar Mumintrollet, som vanligtvis sover hela vintern, upp och kan inte somna om. Tillsammans med bland annat Lilla My upptäcker han den hemlighetsfulla vintervärlden. Trollvinter är den sjätte boken i serien om muminfamiljen. Boken finns i nyutgåva (2014).

God jul!

Farfars mammas soffa

Måste bara snabbt tipsa om en ny bok om förr i tiden, Farfars mammas soffa av Anna Bengtsson. Det här är en typ av bok jag slukade som barn, böcker om “förritin”. Redan som barn var jag nämligen djupt drabbad av nostalgi. Drömde om att få hoppa fram i en Madickenklänning på dammiga gator, kanske köpa bröstsocker åt nån farfar. Nåväl, vad är väl en bal på slottet?

En gång var jag ny, så tänker farfars mammas soffa och berättelsen börjar. Det blir både en skildring av familjen och av Sveriges historia, från 1915 till idag. Familjen flyttar och förändras, nya saker kommer till och andra försvinner. Men soffan finns kvar. Anna Bengtsson arbetar detaljrikt, både i text och bild. En bok som med fördel kan läsas av eller för lite äldre barn, som har börjat fundera på tiden och sin plats i världen. Eller för den som vill veta mer om Sveriges 1900-talshistoria.

Och den andra boken? Jo, det är Barbro Sedvalls Glass och lite jazz. Sedvall är en lite bortglömd barnboksförfattare idag, men har skrivit flera böcker om sin uppväxt som “bagarbarn” i Söderhamn. Bland annat Bagarbarn (1977) och Vinter i kakhuset (1997). I just den här boken är Barbro tonåring och vill mest bara lyssna på jazz, men farbror Nisse har varit på Stockholmsutställningen 1930 och fått smak för nymodigheten “glasspinnar” – vilket familjen bestämmer sig för att börja tillverka i sitt eget bageri. Precis som i Farfars mammas soffa skildras samhällets förändring genom en familj, så det får bli ett bonustips för oss nostalgiker historieintresserade.

Lite oväntat kanske är Glass och lite jazz en riktigt flitigt lånad bok på bibblan där jag jobbar.

Farfars mammas soffa (2014) är skriven av Anna Bengtsson och ges ut av Alfabeta. Glass och lite jazz (2003) är skriven av Barbro Sedvall och verkar vara slut på förlaget Bonnier Carlsen, så den får du leta efter på biblioteket.

Prinsessan Victoria

“En dag finns hon bara där. Hon sitter på bänken utanför vårt hus.” Hon heter Victoria och har trasiga tänder fast världens snällaste ögon. När kylan kommer sitter hon kvar där och fryser. Då bestämmer barnet sig för att hjälpa: först vantar, sen mössa och långkalsonger och till sist en liten sten i dörren till huset så Victoria kan smyga upp till vinden och sova som en prinsessa. Dessutom kanske Victoria vill lyssna på lite kompisproblem under tiden? Trots att hon mest säger “Du lilla” hela tiden.

Strax efter Tilly som trodde att… kommer boken Prinsessan Victoria som ytterligare en kommentar till samtidens alltfler hemlösa. Med alla diskussioner i vuxenvärlden och hårresande berättelser om tält som sätts i brand och människor som får vatten slängt över sig – känns barnperspektivet som det enda vettiga och självklara. Författaren Kristina Murray Brodin berättar i ett pressutskick att idén till boken kom när hon såg ett barn lämna över sin godisklubba till en av de hemlösa i Stockholm. Kanske är det så enkelt i all sin komplexitet, medan vi vuxna bråkar om vad som borde göras eller inte göras, ser ett barn ett akut behov och ger bort sina vantar eller sitt godis. Prinsessan Victoria är berättelsen om ett ytterst angeläget mänskligt möte, enkel och fördomsfri, varm och fin. Precis som det borde vara.

Prinsessan Victoria är skriven av Kristina Murray Brodin och illustrerad av Kajsa Lind. Den ges ut av Olika förlag.

Kära döden och Mammas liv

Vi får ibland frågor om böcker som handlar om svårare ämnen, som döden eller sjukdom. Här kommer två nyare tips:

Mammas liv av Mi Tyler och Malin Ahlin

Mammas liv skildrar ur ett barnperspektiv hur det blir och känns när en förälder får cancer. Det är en ömsint berättelse om barnets upplevelse, om hur det känns när mamma inte längre orkar sitta med och äta middag vid bordet. Om längtan och rädsla, men också lek och fantasi. Illustrationerna fångar på ett pricksäkert vis barnets oro, och texten lyckas vara både enkel och tydlig utan att bli pedagogiskt tråkig.

Här kan du läsa mer om boken.

Kära döden av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak

När en pappa plötsligt går bort blir tre systrar och en mamma ensamma kvar. Sorgen bedövar, mellansystern berättar: “Oroliga fiskar simmar runt, runt inuti mig och det känns som om någon satt en stor fiskskål på mitt huvud.”

Familjemedlemmarna går som in i sin egen sorg och det blir svårt att se varandra. Men berättelsen lämnar oss med hopp, för även dimma kan lätta. Mamman börjar höra och se igen. Det tunga finns kvar, kanske alltid, men det blir lite lättare att andas emellanåt.

Här kan du läsa mer om Kära döden

Direktsändning av Augustgalan!

 

Ikväll är det dags för 2014 års Augustgala. Bokunge har tidigare skrivit om årets nomineringar inom kategorin barn- och ungdomsböcker här. Och vill du läsa vad vi tyckt om de olika nominerade titlarna, klicka på respektive titel: Tilly som trodde att av Eva Staaf och Emma Adbåge; Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson och Klara Persson; Nu leker vi den fula ankungen av Barbro Lindgren och Eva Lindström; Vi är vänner av Eva Lindström; Vi springer av Joar Tiberg och Sara Lundberg.

För att följa prisutdelningen live, klicka läs mer!

– See more at: http://www.augustpriset.se/pressrum#sthash.LtE4zhmT.dpuf

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn

”- Den är genial, men den kräver några genomläsningar.” Så sa en kollega som jag har stort förtroende för när det gäller barnlitteratur angående Augustprisnominerade Jag blir en bubbla av Malin Axelsson och Klara Persson. Det var tur att hon sa det, för annars är det mycket möjligt att jag inte hade gett den en chans. Det är nåt med det pastellfärgat spretiga och knepiga som jag har sett lite för mycket av nu.

För knepigt, spretigt och pastellfärgat är det. Inga versaler i början av meningarna och mycket annat som vän av ordning kan värja sig mot. Men när man börjar läsa högt för sig själv, eller någon annan, så fastnar man. Det är en oemotståndlig lekfullhet och flamsighet i texten, som dessutom är rytmisk och språkligt skön. Här finns ett driv som gör att man flyger lätt över sidorna och de liksom utspridda och till synes osammanhängande illustrationerna får ett sammanhang. Gorillor, tårtor, bebisar, monster och doktorer som blir sjuka. Man gillar sin egen röst när man läser den här boken högt. Man får lust att dramatisera och frasera och göra konstpauser. Man fattar inte riktigt vad man läser, eller vem det är som säger vad, eller när och var saker händer, men det är på nåt sätt i sin ordning. Det är lite som att prata med barn.

Man blir glad. 

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson och Klara Persson ges ut av Urax förlag.

En bok i lekvärlden

Karin Cyrén är precis aktuell med en av årets roligaste läsupplevelser, Vem hämtar vem?, tillsammans med Siri Ahmed Backström. Men Cyrén är även aktuell med den här boken, Strandstaden, som kom ut tidigare i år på Alfabeta.

Strandstaden är ett barns lekvärld. Ett barn springer glatt ner mot stranden, bygger en stad i sanden för alla fantasifigurer som dyker upp. Alla vill ha hus! Det blir mycket att göra…

Berättelsen berättas i jag-form, vilket ger ett bra driv och fin känsla för lekens alla röster. Jag gillar skildringen av ensamleken, den ohämmade fantasin som blir när ingen annan är med. Illustrationerna är detaljerade, färgerna klara. Bokens sista uppslag är nog min favorit, stranden i lila skymning.

En bit in i berättelsen får barnet, tyngd av alla figurers byggkrav, dock ett ilsket utbrott och förstör staden. Tyvärr, tycker jag. Berättelsens styrka är den finurliga skildringen och förståelsen av ensamleken, och då känns vredesutbrottet onödigt. Berättelsen behöver inte det. Inte för att jag har något emot starka känslor i barnböcker (tvärtom), men just här bryts magin.

Slutet gott allting gott när staden byggs upp igen, och strandfigurerna hälsar (hotar?) – “Vi kommer hem till dig nån dag” när barnet åker hem från stranden. 

Strandstaden (2014) är skriven och illustrerad av Karin Cyrén, boken ges ut av Alfabeta.

Blubbla tänker

Egentligen är jag lite trött på barnböcker som handlar om att tänka, dagdrömma, fantisera och filosofera. Vad är det som får oss vuxna att romantisera barns inre liv något så kopiöst? Vår egen brist på detsamma?

Just nu letar jag egentligen efter väldigt konkreta böcker, böcker som är fulla av bilder på lagom nya saker och lagom bekanta situationer som kan matcha en ett och ett halvtårings raketsnabba ordförrådsutveckling.

Med detta sagt är det kanske lite konstigt att jag väljer att skriva om en bok som heter Blubbla tänker. Men boken har en massa kvalitéer och sticker ut lite i höstens utgivning, så den är värd lite uppmärksamhet. Författaren heter E A Johansson och boken är en fotobok. Vi får möta Blubbla, som är en apa, typ monchichi, fast inte lika söt. Blubbla ser rätt gammal och använd ut, samt har ett permanent grubblande och lätt bekymrat uttryck i ansiktet. Det ser verkligen ut som om Blubbla tänker.

Kanske är det dockan och nattmössan i kombination, men något för tankarna till Bebbes godnattstund. Blubbla ligger till sängs och funderar, låter tankarna vandra i olika miljöer. Hen åker ut i rymden, besöker en popcornfabrik och funderar lite på döden. Det kommer till och med en liten tår på den skrovliga kinden när “tankarna tänker” på den döda mamman.

Det som gör att Blubbla tänker inte blir pretto, vilket många andra böcker med uttrycket “tankarna tänker” nog hade blivit, är de fantastiska bilderna. Här finns massor av humor. Och bilderna är så kärleksfullt, finurligt och noggrannt arrangerade. Det är riktig fotokonst och man ser hur roligt författaren måste ha haft. Här finns en mängd detaljer som jag bara älskar att upptäcka. Allt i miniatyr. Blubbla har en liten kobratelefon, små pryttlar och kastruller på sin lilla järnspis, en liten klocka och en liten blommig byrå vid sin säng. Han käkar popcorn och dricker te i minikopp. Allt är slitet och fotograferat i varmt ljus. Popcornfabriken är ett litet mästerverk i sin detaljrikedom.

Det faktum att Blubbla sitter i rullstol, även när han är ute och flyger i rymden eller hoppar fallskärm, är också något helt fantastiskt. Det är nämligen inget som på något sätt nämns eller görs en poäng av. Detta råkar bara vara en gosedjursapa som sitter i rullstol.

Blubbla tänker är skriven av E A Johansson och ges ut av Natur och Kultur.