Vänner till havs

”Det Caio ville helst av allt i hela världen, det var att ha en blåval till vän.”

Caio stå i hallen och dra på sig stövlarna, hon ska ut. Nere på stranden försöker hon bli kompis med en stor val. Caio bestämmer sig för att bege sig ut till valen som inte verkar höra hennes rop, men båten välter och Caio kan inte simma. Dör hon nu?

Augustprisvinnarna Ylva Karlsson och Eva Lindström jobbar tillsammans i Den stora vännen, en berättelse om en ovanlig vänskap. Vi befinner oss i Lindströms omisskännliga bilderboksvärld, som alltid egensinnigt och med full tillit till att barn vill och klarar mer än vi vuxna tror – både gällande bild och innehåll. Karlssons text är ett direkt drama, de korta meningarna är fyllda med spänning och charm. Jag njuter alltid av att läsa en berättelse där orden är få och vackra, det är så sällsynt. Den stora vännen är ljuvligt hoppingivande dramatik, stor konst i både ord och bild.

En tanke som slår mig är att det kanske är havet som är bokens huvudperson? På nästan varje uppslag målas havet på olika vis, från stilla till storm och det oändliga djupet. Akvarellen rinner i blått, grått och grönt. Ja, genom hela berättelsen rör sig färgskalan mellan det blekt gula och sandiga till dessa havets färger. Det är en helt egen naturskildring, där naturen varken är skrämmande eller tillrättalagd. Havet är som vi människor, ibland lugn och ibland råder kaos.

När Caio sjunker och sjunker ner i havet hör hon plötsligt en knarrande sång. Det är valen som kommer för att rädda henne! Bilden där Caio står på valens nos och åker upp mot ytan är min favorit i hela boken, den stora valen som lyfter den lilla, lilla människan.

 

Den stora vännen (2017) är skriven av Ylva Karlsson, bilder av Eva Lindström. Boken ges ut av Urax förlag.

Dela detta:

Lämna en kommentar