Oändligt är vårt stora äventyr

I berättelsen om Alice i underlandet sitter Alice uttråkad under ett träd när en vit kanin dyker upp, plockar upp sin klocka ur västfickan och utbrister ”Kära nån, jag är sen!”. Precis lika bedrövligt tråkigt har barnet i Beatrice Alemagnas nya bilderbok Dagen när inget hände under sitt träd då fyra talande sniglar glider förbi. Likt Alice skapar barnet därifrån sitt eget äventyr där allting, bokstavligen, kan hamna på ända.

Det regnar. Och regnar. Och… regnar. Ett barn berättar om en dag i sommarhuset. Mamman sitter och skriver på datorn, barnet ligger på soffan och dödar digitala marsmänniskor. Irriterad över mammans tjat om att ”sluta spela” går barnet ut i regnet (med spelet i fickan), genom ”världens tråkigaste trädgård” och ner till en damm med stora runda stenar i. Stenar som påminner om marsmänniskornas huvuden. Just när barnet ska till att krossa en marsmänniska med ett jättehopp så ramlar det älskade spelet ut ur jackfickan och ner i det kalla vattnet. Vi ser hur barnet sjunker gråtande ner mot ett träd.

Bedrövad. ”Jag kände mig som ett träd i stormen” berättar barnet, se hur det berättas i bilden – benen blir till två stockar!

Genom bilderna doftar och känns hela boken av blöt skog, tätt regn, lera. Berättelsens färger är jordiga och dova, som sedda genom en oväderslins. Barnets neonfärgade regnjacka fångar ögats uppmärksamhet. Naturen är ett lekparadis som barnet inte upptäckt, eller kanske glömt bort. I sysslolösheten som blir när spelkonsolen försvinner öppnas dörren dit (igen). Doften av ett hav blöta svampar öppnar fantasins skattkista, barnet trycker sina händer genom jorden ner i en underjordisk värld som glittrar.

Det är verkligen ett äventyr in i det magiska som finns till och med i den vanligaste av skogsdungar. På ett uppslag tumlar barnet plötsligt ner för en backe, när hen landar har världen vänts upp och ner. Förvånad klättrar barnet upp i ett träd för att spana på sin nya värld. ”Varför har jag aldrig gjort det här tidigare?” frågar sig barnet. Det är med nya ögon barnet på klassiskt barnboksvis återvänder hem till mamma.

I Dagen när inget hände fångar Alemagna upp ett barndomsideal där barnet står nära naturen, det okonstlade och fria. Datorer fångar barn (och vuxna, minns att mamman satt fast vid sin dator) i ett okreativt tillstånd, naturen gör det motsatta. Den relaterar också till debatten om dataspelandets nytta eller onytta, och inte minst till alla föräldrars dåliga skärmtidssamvete. Helt enkelt en magiskt vanlig berättelse som säger något om vår tid och hur vi ser på den goda barndomen.

Det är en bilderbok som passar även för de lite äldre barnen skulle jag säga. Den är för det första otroligt vacker att dyka ner i men jag tror också att många 7-9 åringar kan känna igen sig i ”sluta spela”-tjatet, och kanske också längtan ut.

 

Dagen när inget hände (2017) är skriven av Beatrice Alemagna och ges ut av Rabén & Sjögren. Bokunge har tidigare skrivit om Den fantastiska Rufsitufsen (2015).

Dela detta:

Lämna en kommentar