Chattrecension av Min älskling

9782226315243

Emelie:
Min älskling av Astrid Desbordes och Pauline Martin. Vad tänker du om den Tove?

Tove:
Jag tänker att jag tycker att den är fin. Och lite konstigt att jag inte läst en liknande bok tidigare.

Emelie:
En arton uppslag lång kärleksförklaring till ett barn.

Tove:
Ja, som en lång dikt nästan!

Emelie:
Faktiskt. Den är inte svår alls tack vare motsatserna. De underlättar läsningen.

Tove:
Ja, på varje uppslag så är det en upprepning, och en motsats. Till exempel: Jag älskar dig när du ser det, och när du inte ser det.

Emelie:
Vilken är din favorit? Jag gillar: Jag älskar när jag tänker på dig och när jag glömmer bort. När mamman får göra annat en stund…och ändå är kärleken där. Något många barn säkert har svårt att förstå.

Tove:
Så jättefina illustrationer som säger så oändligt mycket mer än den korta texten. Min favorit är nog:
Jag älskar dig när du gör som jag, och när du gör på ditt eget sätt. Där är det en söt illustration där mamman och huvudpersonen Charlie målar tavlor, och på den andra sidan i uppslaget så målar Charlie liksom vidare på väggen. Ja, den med ”glömmer bort” är fin.

Emelie:
Jag gillar att den både blandar vardag och fantasi. Det där lite halvförbjudna som att barnet försöker sparka sin mamma på smalbenet när han inte får godis. Eller som då att mamma glömmer bort och tar en kväll för sig själv. Pauline Martin verkar vara en sympatisk illustratör.
*Läser lite om hennes andra böcker*.

Tove:
Ja, och nu kom jag på ett uppslag som jag nästan gillar ännu mer. Det med båtarna, när de sitter på stranden och på den ena sidan så är det mamman som (i vanlig ordning) är den som förklarar och berättar. Det tog ett tag innan jag upptäckte att barnet berättar fantasihistorier, och att bilden visar ett sjörövarskepp. Min dotter uppfann sin första låtsaskompis och döpte den till Charlie efter att vi hade läst boken. Först fattade jag inte vem Charlie var och var hon hade fått det namnet ifrån, men sen när vi läste boken igen så kände jag igen det. Undrar om det var nåt som hade med boken att göra.

Emelie:
Den är fin! Skillnad på det lyssnande, sittande barnet och på det berättande stående (hoppande) barnet..

Tove:
Ja, den bilden är ju inte jättegyttrig, men ändå tog det mig lång tid att se skillnaden!
Vad får du veta om Pauline?

Emelie:
Fint med namnet Charlie på huvudpersonen, jag lusläste och det behöver klart INTE vara en kille. Bra neutralt namn.

Tove:
Mycket bra. Skönt att få lite hjälp med kärleksförklarandet tyckte jag. Boken har en väldigt stämningsskapande effekt sådär på kvällskvisten när man läser den för sin lilla argbigga till treåring. Den är liksom som lite balsam på dagens små konflikter. Kände du igen det nåt?

Emelie:
Om Pauline, hon har illustrerat en bok som jag hört om tidigare, The Bureau of Misplaced Dads. Den verkar också bygga på en kul idé.

Tove:
Å, ja, det låter kul!

Emelie:
Jag måste säga att boken funkade bättre här på det äldre barnet, sjuåringen. Treåringen uppskattade bilderna men var inte särskilt intresserad av texten. Det är väl en av de stora fördelarna med boken att det berättas flera olika historier i både text och bild.

Tove:
Ja, det kan nog vara så att texten delvis susar över huvudet på en treåring som sitter med ögonen på detaljerna i bilderna, med tanke på att INGET i bilderna (rent konkreta saker alltså) kommenteras i texten.

Emelie
Exakt. Befriande på något vis tycker jag. Och imponerande sett till samspelet mellan författare och illustratör.

Tove:
Verkligen. Det är som när någon tonsätter en dikt. Fast här är bilderna musiken. De hade kunnat se ut på tusen olika sätt, med samma text.

Emelie:
Fin liknelse. Fråga, vem skulle du helst ge bort boken till?

Tove:
Mina egna föräldrar när jag var liten tror jag. Om jag hade haft en tidsmaskin.

Emelie:
Ah, listigt.

Tove:
Jag hade älskat att få den här boken läst för mig. Ren kärlek.

Emelie:
Kan bara instämma.

Tove:
Boken är ju översatt från franskan. Tror du att en svensk författare hade kunnat skriva den?

Emelie:
Tveksamt. Det känns väldigt otippat, svenskarna är ju inte fullt så uttrycksfulla utan kör ofta mer på sparsmakat och återhållet, ironiskt.

Tove:
Ja visst! Som att man skulle vara rädd att bli lite kletig om man skrev en bok som den här. Men det tycker jag inte alls att det blir. Snarare rart och varmt och närvarande, innerligt.

Emelie:
Innerligt var ordet. Vi skulle må bra av lite mer innerlighet i barnböckerna och i verkliga livet.

Tove:
Jaaaaa du. Det känner man. Tror du förresten att det är på rim på originalspråk? Jag får eventuellt den känslan lite. Men så tänker jag att det måste i så fall vara ett hästjobb att översätta, med tanke på att det är så kort. Vi får kolla upp.. Eller du kanske vet?

Emelie:
*bildgooglar*

Tove:
Smart. Jag praktiserar lite ”Fråga bibliotekarien” här.

Emelie:
Ser så ut faktiskt! Ser också ut som en slags uppföljare om en lillasyster redan finns ute: Un amour de petite soeur.

Tove:
Den uppföljaren står på min inköpslista! Herregud så passande i denna lilla familj där en liten syster anlände för snart ett år sen. Jag skulle vilja ta ett snack med en översättare av bilderböcker av detta slag. Känner att jag har massor av frågor.

Emelie:
Den kommer på svenska var så säker! Översättaren till Min älskling, Johanna Ringertz på NoK jobbar kanske med den i detta nu. Vem vet?

Tove:
Kanske blir en kommande intervju på bloggen.

Emelie:
Den vill jag läsa!

Tove:
Slutligen, vem skulle du vilja ge boken till?

Emelie:
Jag tycker att det är en sådan bok som alla bibliotek skulle kunna skänka till nya, små låntagare. En bok att växa med.

Tove:
Ja, både för den vuxne och barnet faktiskt.

Emelie:
Japp. Sprid kärleken!

Min älskling är skriven av Astrid Desbordes och illustrerad av Pauline Martin och ges ut av Natur&Kultur.

 

Dela detta:

Lämna en kommentar