Våga lita på barnet och på böckerna!

yeskron

Alltför ofta hamnar jag i diskussion både privat och professionellt med trevliga människor med en annorlunda syn på läsning än min egen. Inte helt sällan är de pedagoger av något slag. Välmenande förskole- eller grundskolepedagoger eller rentav bara pedagogiska föräldrar. Oftast föranleds diskussionen av att den vuxne önskar en bok som ska hjälpa dem att lösa något slags problem. Skilsmässa, datorspelsberoende, löss. Det finns en stark tro på att litteraturen kan läka och lösa. Det kan den säkert göra på sina håll men är det verkligen litteraturens uppgift? Jag har lärt mig under åren att barn klarar och ofta vill ha långt mer utmanande böcker än de deras föräldrar och pedagoger väljer åt dem. Men ändå är det beklämmande så lika och så icke-utmanande böcker vuxna väljer åt sina nära barn. Och även om barnen själva väljer böcker ibland så görs det ofta ett andra urval i klassrummen eller i hemmen. Kanske finns det en rädsla att stöta på något som man själv inte kan förklara, att man för en sekund inte ska ha kontroll över barnets sätt att förstå?

Så vad händer då när den där konstiga boken ändå dyker upp? Den där boken som den vuxne inte vet hur han eller hon ska angripa, boken som kräver något tillbaka? Jo, alldeles för ofta händer detta. Den vuxne  börjar läsa pedagogiskt, gör avbrott för att se om barnen hänger med, byter ut ord eller hela meningar för att liksom dämpa läsningen. Och ibland händer det faktiskt att den vuxne helt sonika slutar läsa och lite lätt forcerat börjar småprata om bilderna istället. Just där och då skulle jag vilja vända mig till den vuxne läsaren som en slags bibliotekarie från ovan och fråga: Vad hade du hade tänkt om någon hade bytt ut ord, eller hela meningar eller rent av RYCKT UT SIDOR i den där deckaren som du lånade i förra veckan? Och sedan efter en kort minuts eftertanke skulle jag vilja säga lite lätt syrligt: Barn läser visst mindre nuförtiden, undrar vad det beror på?

Dela detta:

Lämna en kommentar