För sockersött om rädsla?

humla

En dag framåt vårkanten hittar de förmänskligade igelkottarna Bodil och Siv en avsvimmad humla på fönsterbrädan. Upptäckten blir början till en faktabetonad saga om humlors liv och nytta, och om rädsla. Siv fascineras av humlornas liv, men Bodil känner sig mer tveksam. En närmast fobisk rädsla håller Bodil inomhus, långt ifrån humlor som vill nosa på en. Rädslan bryts när Siv, förkrossad över en humlas plötsliga död, behöver tröstas. Begravning och kalas ordnas. Rädslan försvunnen, slutet gott. Samtidigt har läsaren lärt sig en del om humlors liv, exempelvis att bär och frukt tar slut i affären om humlorna försvinner.

På bokens baksida förklaras nyttan och nöjet med boken både energiskt och säljande. Boken är en ”Läs och gör-bok”, vilket ska vara en bok som fortsätter när sagan tar slut. Berättelse, faktadel och recept, ”en bok i tre delar”. Jag tror att många vuxna gillar att köpa eller låna den här typen av nyttobetonade böcker till sina barn. Lite saga, lite pedagogisk fakta och lite nytta.

Berättelsen är genomgående tecknad i glada färger och med ett tämligen odramatiskt uttryck, trots att den rymmer dramatiska tillstånd som rädsla. Att låta känslorna återspeglas även i färg och uttryck hade kanske varit ett intressantare val. Det sockersöta riskerar att bli ointressant. Bilderboken är en konstform med utrymme för konstnärlig frihet och mod, men fastnar tyvärr lätt i en platt föreställning om vad barn vill ha. Som Aase Berg skriver i en recension om Stian Holes Hermans Hemlighet:

”Barn tror att de måste gilla nalleformen, eftersom de får nallegillarförväntningarna upptryckta i nyllet från dag ett.” (Expressen, 23/5 2011)

Bokens behållning tycker jag är faktadelen. Textens mängd är väl avvägd för yngre barn och här fungerar de detaljerade bilderna bra, det märks att illustratören har studerat humlor och blommor.

Till berättelsen hör också en liten gubbe, en tidningsredaktör. Hans roll är att dokumentera humlornas liv till den fakta- och receptdel som följer längst bak i boken. Om du missar att läsa baksidestexten är det inte självklart att du förstår det. Han är en bifigur som sällan nämns i texten, men som finns med på många uppslag med sin kamera. Det är å andra sidan intressant, eftersom text och bild i övrigt förhåller sig nära varandra, dvs det du läser ser du på bilderna. Nej, redaktören är för mig en onödig förvirring. En god berättelse, som den om rädsla för humlor, och sen en välarbetat faktadel hänger ihop bra ändå, utan skalliga små män. Krama aldrig en humla! är ett ambitiöst arbete, men i min bok hade den tjänat på att skala av – så det som faktiskt är bra syns bättre.

 

Krama aldrig en humla! är skriven av Annabeth Jarl och illustrerad av Anna-Karin Garhamn. Boken ges ut av Idus förlag.

Dela detta:

Lämna en kommentar