Åse och snart

image

Åse hittar en överkörd groda alldeles bakom bildäcket. Den är platt som asfalt och hård som knäckebröd. Såklart måste Åse visa den för bästisen Malte. Men mamma säger nej och sen och snart och fixar med middagen och mobilen istället för att hjälpa Åse. Och Åses frustration växer, hon kan inte gå till Malte själv och ”snart” vill hon sparka på, riva på, klippa sönder med stor sax! Så det gör hon, i mammas syrum finns det både sax och vackra glansiga tyger och snart ligger ett grönt tyg i småbitar på golvet. Det slutar med försoning och ombytta roller: nu vill mamman se grodan och Åse säger nej.

Det är så hög igenkänningsfaktor i hela den här berättelsen. Femåringen som är helt inne i något superviktigt och har svårt att lämna det utan avslut. Den vuxne som inte lyssnar, för det kan man ju inte göra jämt, mat ska lagas, mobilen tar tid och det går helt enkelt inte att alltid vara en närvarande förälder. Inte sällan går det som för Åse och hennes mamma, det måste ske en smärre katastrof och barn och vuxen kan förhoppningsvis närma sig varandra igen. Ofta hör man barn utropa ”jag är hon!” när det ser någon de identifierar sig med i film eller böcker. Här är det jag som utropar ”jag är hon!” (mamman)

Åse och grodan är skriven av Ingrid Olsson, illustrerad av Charlotte Ramel och ges ut av Lilla Piratförlaget.

Dela detta:

Lämna en kommentar