Farfars mammas soffa

Måste bara snabbt tipsa om en ny bok om förr i tiden, Farfars mammas soffa av Anna Bengtsson. Det här är en typ av bok jag slukade som barn, böcker om “förritin”. Redan som barn var jag nämligen djupt drabbad av nostalgi. Drömde om att få hoppa fram i en Madickenklänning på dammiga gator, kanske köpa bröstsocker åt nån farfar. Nåväl, vad är väl en bal på slottet?

En gång var jag ny, så tänker farfars mammas soffa och berättelsen börjar. Det blir både en skildring av familjen och av Sveriges historia, från 1915 till idag. Familjen flyttar och förändras, nya saker kommer till och andra försvinner. Men soffan finns kvar. Anna Bengtsson arbetar detaljrikt, både i text och bild. En bok som med fördel kan läsas av eller för lite äldre barn, som har börjat fundera på tiden och sin plats i världen. Eller för den som vill veta mer om Sveriges 1900-talshistoria.

Och den andra boken? Jo, det är Barbro Sedvalls Glass och lite jazz. Sedvall är en lite bortglömd barnboksförfattare idag, men har skrivit flera böcker om sin uppväxt som “bagarbarn” i Söderhamn. Bland annat Bagarbarn (1977) och Vinter i kakhuset (1997). I just den här boken är Barbro tonåring och vill mest bara lyssna på jazz, men farbror Nisse har varit på Stockholmsutställningen 1930 och fått smak för nymodigheten “glasspinnar” – vilket familjen bestämmer sig för att börja tillverka i sitt eget bageri. Precis som i Farfars mammas soffa skildras samhällets förändring genom en familj, så det får bli ett bonustips för oss nostalgiker historieintresserade.

Lite oväntat kanske är Glass och lite jazz en riktigt flitigt lånad bok på bibblan där jag jobbar.

Farfars mammas soffa (2014) är skriven av Anna Bengtsson och ges ut av Alfabeta. Glass och lite jazz (2003) är skriven av Barbro Sedvall och verkar vara slut på förlaget Bonnier Carlsen, så den får du leta efter på biblioteket.

Prinsessan Victoria

“En dag finns hon bara där. Hon sitter på bänken utanför vårt hus.” Hon heter Victoria och har trasiga tänder fast världens snällaste ögon. När kylan kommer sitter hon kvar där och fryser. Då bestämmer barnet sig för att hjälpa: först vantar, sen mössa och långkalsonger och till sist en liten sten i dörren till huset så Victoria kan smyga upp till vinden och sova som en prinsessa. Dessutom kanske Victoria vill lyssna på lite kompisproblem under tiden? Trots att hon mest säger “Du lilla” hela tiden.

Strax efter Tilly som trodde att… kommer boken Prinsessan Victoria som ytterligare en kommentar till samtidens alltfler hemlösa. Med alla diskussioner i vuxenvärlden och hårresande berättelser om tält som sätts i brand och människor som får vatten slängt över sig – känns barnperspektivet som det enda vettiga och självklara. Författaren Kristina Murray Brodin berättar i ett pressutskick att idén till boken kom när hon såg ett barn lämna över sin godisklubba till en av de hemlösa i Stockholm. Kanske är det så enkelt i all sin komplexitet, medan vi vuxna bråkar om vad som borde göras eller inte göras, ser ett barn ett akut behov och ger bort sina vantar eller sitt godis. Prinsessan Victoria är berättelsen om ett ytterst angeläget mänskligt möte, enkel och fördomsfri, varm och fin. Precis som det borde vara.

Prinsessan Victoria är skriven av Kristina Murray Brodin och illustrerad av Kajsa Lind. Den ges ut av Olika förlag.

Kära döden och Mammas liv

Vi får ibland frågor om böcker som handlar om svårare ämnen, som döden eller sjukdom. Här kommer två nyare tips:

Mammas liv av Mi Tyler och Malin Ahlin

Mammas liv skildrar ur ett barnperspektiv hur det blir och känns när en förälder får cancer. Det är en ömsint berättelse om barnets upplevelse, om hur det känns när mamma inte längre orkar sitta med och äta middag vid bordet. Om längtan och rädsla, men också lek och fantasi. Illustrationerna fångar på ett pricksäkert vis barnets oro, och texten lyckas vara både enkel och tydlig utan att bli pedagogiskt tråkig.

Här kan du läsa mer om boken.

Kära döden av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak

När en pappa plötsligt går bort blir tre systrar och en mamma ensamma kvar. Sorgen bedövar, mellansystern berättar: “Oroliga fiskar simmar runt, runt inuti mig och det känns som om någon satt en stor fiskskål på mitt huvud.”

Familjemedlemmarna går som in i sin egen sorg och det blir svårt att se varandra. Men berättelsen lämnar oss med hopp, för även dimma kan lätta. Mamman börjar höra och se igen. Det tunga finns kvar, kanske alltid, men det blir lite lättare att andas emellanåt.

Här kan du läsa mer om Kära döden

Direktsändning av Augustgalan!

 

Ikväll är det dags för 2014 års Augustgala. Bokunge har tidigare skrivit om årets nomineringar inom kategorin barn- och ungdomsböcker här. Och vill du läsa vad vi tyckt om de olika nominerade titlarna, klicka på respektive titel: Tilly som trodde att av Eva Staaf och Emma Adbåge; Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson och Klara Persson; Nu leker vi den fula ankungen av Barbro Lindgren och Eva Lindström; Vi är vänner av Eva Lindström; Vi springer av Joar Tiberg och Sara Lundberg.

För att följa prisutdelningen live, klicka läs mer!

– See more at: http://www.augustpriset.se/pressrum#sthash.LtE4zhmT.dpuf

Bokunge frågar: Stian Hole

Den norske illustratören och författaren Stian Hole är ständigt aktuell i biblioteket. Holes illustrationer i collageteknik, bearbetade i photoshop fängslar oerhört många. Annas himmel var den senaste boken av Stian Hole som kom ut på svenska; vi hoppas klart att det kommer fler. Medan vi väntar skickade vi några frågor till Stian för att få veta lite om hur han arbetar och vad han jobbar med just nu. Han svarade nästan direkt.

Här i Sverige är din senast utgivna bok Annas himmel. Har du fler bilderböcker på gång? Exempelvis Nattevakt, diktboken som du illustrerade för Synne Lea kommer den på svenska? 

Ja, jeg arbeider med en ny bok som kommer ut i Norge i mars. Den heter “Morkels alfabet”. Den handler om fugler, og å lengte etter en venn.
Synne Lea er en av mine favorittforfattere, jeg ble veldig glad for å få lage bildene til de fine diktene hennes i Nattevakt. Den har ikke kommet på svensk, men jeg håper noen oversetter den.

Hur hittar du de foton som du använder i dina böcker? Och hur gör du rent copyrightmässigt med de bilder som föreställer människor, som till exempel bröderna i Den gamle mannen och valen eller Herman och tvillingflickorna i Hermans hemlighet.

Illustrasjonene er digitale montasjer, satt sammen av mange biter fra en hel rekke forskjellige kilder, ofte digitalfoto som jeg tar selv eller fra gamle bøker og databaser på internett. Ansiktene til karakterne er også klippet og diktet sammen, så det er ikke virkelige mennesker, men avatarer.

Beskriv hur arbetar och tänker när du när du planerar dina verk? Tänker du uppslag i förväg, scen för scen redan från början eller bygger du upp efter hand?

Hver bok er som er som en lang reise som jeg ikke riktig vet hvor ender. Hittil har alle bøkene mine startet med et bilde: Ei jente som henger opp-ned i en huske, en papirlapp på et jorde, noe metallskrot i en skog som lignet en romkapsel … Et glimt som minnet meg om noe, og som jeg deretter blir nysgjerrig på om kan romme en hel fortelling? Om tanken spirer og vokser, så er det sannsynligvis en fortelling der. Da kommer flere puslespillbiter til, som jeg forsøker passe sammen. Eller, om du vil, flere koordinater i et kart som jeg forsøker å finne en sti mellom. 

Vilken ålder tror du din genomsnittlige läsare har? 

Jeg vet ikke. Jeg håper det er flest barn, små og store barn. Noen kaller disse fortellingene for “allalder-bøker”. For meg er ikke alderen på leseren så viktig, jeg er mer nysgjerrig på det som leseren bringer med seg inn i historien. Alle fortellingene trenger leseren som meddikter.

Stian Holes böcker ges ut på svenska av Alfabeta.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn

”- Den är genial, men den kräver några genomläsningar.” Så sa en kollega som jag har stort förtroende för när det gäller barnlitteratur angående Augustprisnominerade Jag blir en bubbla av Malin Axelsson och Klara Persson. Det var tur att hon sa det, för annars är det mycket möjligt att jag inte hade gett den en chans. Det är nåt med det pastellfärgat spretiga och knepiga som jag har sett lite för mycket av nu.

För knepigt, spretigt och pastellfärgat är det. Inga versaler i början av meningarna och mycket annat som vän av ordning kan värja sig mot. Men när man börjar läsa högt för sig själv, eller någon annan, så fastnar man. Det är en oemotståndlig lekfullhet och flamsighet i texten, som dessutom är rytmisk och språkligt skön. Här finns ett driv som gör att man flyger lätt över sidorna och de liksom utspridda och till synes osammanhängande illustrationerna får ett sammanhang. Gorillor, tårtor, bebisar, monster och doktorer som blir sjuka. Man gillar sin egen röst när man läser den här boken högt. Man får lust att dramatisera och frasera och göra konstpauser. Man fattar inte riktigt vad man läser, eller vem det är som säger vad, eller när och var saker händer, men det är på nåt sätt i sin ordning. Det är lite som att prata med barn.

Man blir glad. 

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson och Klara Persson ges ut av Urax förlag.

En bok i lekvärlden

Karin Cyrén är precis aktuell med en av årets roligaste läsupplevelser, Vem hämtar vem?, tillsammans med Siri Ahmed Backström. Men Cyrén är även aktuell med den här boken, Strandstaden, som kom ut tidigare i år på Alfabeta.

Strandstaden är ett barns lekvärld. Ett barn springer glatt ner mot stranden, bygger en stad i sanden för alla fantasifigurer som dyker upp. Alla vill ha hus! Det blir mycket att göra…

Berättelsen berättas i jag-form, vilket ger ett bra driv och fin känsla för lekens alla röster. Jag gillar skildringen av ensamleken, den ohämmade fantasin som blir när ingen annan är med. Illustrationerna är detaljerade, färgerna klara. Bokens sista uppslag är nog min favorit, stranden i lila skymning.

En bit in i berättelsen får barnet, tyngd av alla figurers byggkrav, dock ett ilsket utbrott och förstör staden. Tyvärr, tycker jag. Berättelsens styrka är den finurliga skildringen och förståelsen av ensamleken, och då känns vredesutbrottet onödigt. Berättelsen behöver inte det. Inte för att jag har något emot starka känslor i barnböcker (tvärtom), men just här bryts magin.

Slutet gott allting gott när staden byggs upp igen, och strandfigurerna hälsar (hotar?) – “Vi kommer hem till dig nån dag” när barnet åker hem från stranden. 

Strandstaden (2014) är skriven och illustrerad av Karin Cyrén, boken ges ut av Alfabeta.