Vi är vänner.

Eva Lindströms böcker är inget för den glättige. Jag har märkt en tydlig uppdelning mellan de barn som gärna lånar hennes böcker och de som inte gör det. Barn som vill ha en snabb kick lånar nämligen något i stil med Jag vill hellre äta ett barn av Sylviane Donnio eller kanske När Leo blev uppäten av John Fardell medan andra barn visar ren och skär igenkänningsglädje när de ser Eva Lindströms karäkteristiska bokomslag i skyltningen. Samma gäller för den vuxne högläsaren, vilket är olyckligt och trist eftersom den vuxne oftast fungerar som länk mellan barnet och boken. 

Det jag försöker säga är att det kräver sin läsare och lyssnare för att fullt bejaka Eva Lindströms bilderboksestetik. För mig personligen klickade det först efter det att jag hade läst hennes bok Sonja Boris och Tjuven, en helt suverän bilderboksthriller. Som många kanske vet är Eva Lindström den författare som har nominerats flest gånger till Augustpriset. Tio gånger. Men endast en gång har hon belönats med det. I år är hon nominerad med två böcker. Vi är vänner är den av dessa två som Lindström både har illusterat och skrivit.

När Lilly en sommardag ger sig ut i skogen möter hon haren och kopparormen. Efter att ha presenterat sig för varandra är de vänner. Ungefär på samma sätt som när barn blir vänner. Snabbt och odramatiskt men icke en desto mindre värd vänskap. De gör saker som “inget särskilt” “låg på rygg och hostade” och “leker husdjur”. Det sistnämnda en lek som enkelt nog utförs genom att sitta still tills någon ropar ens namn och då ska deltagarna bli glada. De äter mat, majrovor när haren bjuder och maskar när ormen får bestämma. När det blir november säger vännerna hejdå, kopparormen försvinner in i ett hål och haren och Lilly går skilda vägar. En till synes stillsam historia, men under ytan händer det mycket. I dialogen skymtar de olika karaktärernas egenheter. Leken påminner på många sätt om de lekar som ett barn i tidig skolålder brukar delta i, likaså relationerna. Inget inlindat utan rakt på sak. Det enda som bryter lite är ormen som “bantar”, det känns som ett uttryck som man tidigast använder som tweenie. Hursomhelst är det en bok helt i stil med Eva Lindströms tidigare, absurd och underfundig humor i ett nära samspel med illustrationer som inte väjer för starka uttryck (syns framförallt i karaktärernas ögon) typiska för hennes senare verk.

Dela detta:

Lämna en kommentar