Blubbla tänker

Egentligen är jag lite trött på barnböcker som handlar om att tänka, dagdrömma, fantisera och filosofera. Vad är det som får oss vuxna att romantisera barns inre liv något så kopiöst? Vår egen brist på detsamma?

Just nu letar jag egentligen efter väldigt konkreta böcker, böcker som är fulla av bilder på lagom nya saker och lagom bekanta situationer som kan matcha en ett och ett halvtårings raketsnabba ordförrådsutveckling.

Med detta sagt är det kanske lite konstigt att jag väljer att skriva om en bok som heter Blubbla tänker. Men boken har en massa kvalitéer och sticker ut lite i höstens utgivning, så den är värd lite uppmärksamhet. Författaren heter E A Johansson och boken är en fotobok. Vi får möta Blubbla, som är en apa, typ monchichi, fast inte lika söt. Blubbla ser rätt gammal och använd ut, samt har ett permanent grubblande och lätt bekymrat uttryck i ansiktet. Det ser verkligen ut som om Blubbla tänker.

Kanske är det dockan och nattmössan i kombination, men något för tankarna till Bebbes godnattstund. Blubbla ligger till sängs och funderar, låter tankarna vandra i olika miljöer. Hen åker ut i rymden, besöker en popcornfabrik och funderar lite på döden. Det kommer till och med en liten tår på den skrovliga kinden när “tankarna tänker” på den döda mamman.

Det som gör att Blubbla tänker inte blir pretto, vilket många andra böcker med uttrycket “tankarna tänker” nog hade blivit, är de fantastiska bilderna. Här finns massor av humor. Och bilderna är så kärleksfullt, finurligt och noggrannt arrangerade. Det är riktig fotokonst och man ser hur roligt författaren måste ha haft. Här finns en mängd detaljer som jag bara älskar att upptäcka. Allt i miniatyr. Blubbla har en liten kobratelefon, små pryttlar och kastruller på sin lilla järnspis, en liten klocka och en liten blommig byrå vid sin säng. Han käkar popcorn och dricker te i minikopp. Allt är slitet och fotograferat i varmt ljus. Popcornfabriken är ett litet mästerverk i sin detaljrikedom.

Det faktum att Blubbla sitter i rullstol, även när han är ute och flyger i rymden eller hoppar fallskärm, är också något helt fantastiskt. Det är nämligen inget som på något sätt nämns eller görs en poäng av. Detta råkar bara vara en gosedjursapa som sitter i rullstol.

Blubbla tänker är skriven av E A Johansson och ges ut av Natur och Kultur. 

Bokunge möter: Elias S. Ericson

  

Foto: Elis Minborg

Tre snabba frågor till Elias S. Ericson, barnboksdebutanten vars bok Blompojken Bokunge skrev om för några dagar sen.

Hej Elias! Blompojken är din första barnbok, varför vill du skriva och illustrera för barn?

I Blompojken finns budskap om allas lika värde som tyvärr är ovanliga i barnböcker. Förtryck och utfrysning tas sällan upp på allvar då det ses som “vuxna” ämnen, medan det i verkligheten är något som många barn utsätts för varje dag. Blompojken är inte bara en barnbok utan en bok för alla, men jag gjorde den tillgänglig för barn just för att jag vill att fler ska mötas av fiktion som hanterar dessa viktiga ämnen redan tidigt i livet, som en varm kram för de som utsätts och en tankeställare för de som utsätter.

Vad vill du att läsaren ska få med sig när hen läst din bok?

En smak på hur världen hanterar de som är annorlunda och hur det känns att vara den som blir utstött. Jag vill även att folk ska ta till sig budskapet om att en utsatt person inte ska behöva ändra på sitt sätt för att få andra att sluta behandla hen dåligt. 

Har du några fler bilderboksprojekt på gång?

Inte för tillfället! Men jag gör en onlineserie med tonåringar och unga vuxna som främsta målgrupp. Den går att läsa på espacedcomic.tumblr.com!

 

Elias S. Ericson är författare, serietecknare och illustratör, kika här: eliasericson.tumblr.comBlompojken ges ut av Kabusa

Chattrecension: Nu leker vi den fula ankungen

Vi chattar om Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren och Eva Lindströms bok som är nominerad till Augustpriset i år. Berättelsen utspelar sig i två barns fantasi, en lekvärld där barnen spelar alla huvudpersoner i den klassiska sagan – här på ett nytt vis.

Emelie – Jag tänker såhär. Undra om detta är en bok som de fick i uppdrag att skriva, liksom parades ihop… 

Johanna – Mm, det är ju lite av ett “dream team”!

Emelie – Vad tänkte du när du läst den?

Johanna – Att den innehåller mer än den ger sken av vid första anblick. Du?

Emelie – Det språkliga greppet, tänker jag på. Det bidrar med ett direkt och autentisk tilltal till en gammal sliten saga.

Johanna – Att låta två barn berätta historien utan att “ses i bild” tycker jag är väldigt intressant och spännande.

Emelie – Helt klart nytänkande. Hur tar barnen det?

Johanna – Jag har bara läst för dottern och hon undrade först vilka som pratade, men då sa jag bara att det är barn som leker och vi ser deras fantasi, vilket hon helt köpte.

Emelie – Samma här, har bara läst för sonen som tyckte hela historien var “lite trist” eftersom man kallar någon ful. Men jag börjar genast analysera maktförhållandet mellan de två barnen som pratar… “Nu kommer du simmande med alla dina fina barn säjer vi”, det är nog en del maktlekar i en viss ålder.

Johanna – Mm, håller med. Vi pratar ofta om vem som bestämmer vad och hur i lekar, det är ju ett vardagsämne för barn.

 

Emelie – Vad säger du om Lindströms insats? Jag gillar vattnet, och gillar helt klart strukturen på färgen på pärmens insida (parantes).

Johanna – Lindström kan vara en vattendelare (haha, förlåt), vissa älskar och andra förstår inte alls. Jag gillar ju! Just här tycker jag om färgerna och ankungens uttryck, och det finns mycket fint att se på när det gäller teknik.

Emelie – Jag tänker så också, hon är ingen publikfriare Eva Lindström, mer en stillsam, subtil charmör.

 

Johanna – Och Barbro, hur briljant barnspråk har hon inte? Eller lekspråk, snarare.

Emelie – Avundsvärt! Jo, jag undrar hur man behåller det där barnet inom sig så nära sitt andra jag genom hela livet…

Johanna – Barbro är min målbild, ska bli som henne när jag blir stor!

Emelie – Är det Lindström eller Lindgren som kom på att barnen inte skulle vara med i bild? Vad tror du?

Johanna – Lindgren! Eller nä, vet inte… 

Emelie – Hm, jag undrar hur samarbetet sett ut. Vissa träffas ju inte alls när de skapar ihop.

 

Emelie – Men ett samlat omdöme?

Johanna – Titthål in i barnens lekvärld, relationen mellan barnens prat och fantasins illustrationer. Detta är bra!

Emelie – Trygg gammal klassiker berättad med nytt berättartekniskt grepp á la lekvärlden med smart samarbete mellan Lindströmsk bild och Barbros text.

Johanna – Perfekt.

 

Nu leker vi den fula ankungen (2014) är skriven av Barbro Lindgren och illustrerad av Eva Lindström. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Vi är vänner.

Eva Lindströms böcker är inget för den glättige. Jag har märkt en tydlig uppdelning mellan de barn som gärna lånar hennes böcker och de som inte gör det. Barn som vill ha en snabb kick lånar nämligen något i stil med Jag vill hellre äta ett barn av Sylviane Donnio eller kanske När Leo blev uppäten av John Fardell medan andra barn visar ren och skär igenkänningsglädje när de ser Eva Lindströms karäkteristiska bokomslag i skyltningen. Samma gäller för den vuxne högläsaren, vilket är olyckligt och trist eftersom den vuxne oftast fungerar som länk mellan barnet och boken. 

Det jag försöker säga är att det kräver sin läsare och lyssnare för att fullt bejaka Eva Lindströms bilderboksestetik. För mig personligen klickade det först efter det att jag hade läst hennes bok Sonja Boris och Tjuven, en helt suverän bilderboksthriller. Som många kanske vet är Eva Lindström den författare som har nominerats flest gånger till Augustpriset. Tio gånger. Men endast en gång har hon belönats med det. I år är hon nominerad med två böcker. Vi är vänner är den av dessa två som Lindström både har illusterat och skrivit.

När Lilly en sommardag ger sig ut i skogen möter hon haren och kopparormen. Efter att ha presenterat sig för varandra är de vänner. Ungefär på samma sätt som när barn blir vänner. Snabbt och odramatiskt men icke en desto mindre värd vänskap. De gör saker som “inget särskilt” “låg på rygg och hostade” och “leker husdjur”. Det sistnämnda en lek som enkelt nog utförs genom att sitta still tills någon ropar ens namn och då ska deltagarna bli glada. De äter mat, majrovor när haren bjuder och maskar när ormen får bestämma. När det blir november säger vännerna hejdå, kopparormen försvinner in i ett hål och haren och Lilly går skilda vägar. En till synes stillsam historia, men under ytan händer det mycket. I dialogen skymtar de olika karaktärernas egenheter. Leken påminner på många sätt om de lekar som ett barn i tidig skolålder brukar delta i, likaså relationerna. Inget inlindat utan rakt på sak. Det enda som bryter lite är ormen som “bantar”, det känns som ett uttryck som man tidigast använder som tweenie. Hursomhelst är det en bok helt i stil med Eva Lindströms tidigare, absurd och underfundig humor i ett nära samspel med illustrationer som inte väjer för starka uttryck (syns framförallt i karaktärernas ögon) typiska för hennes senare verk.

Frejas nyckel öppnar dörren till det lilla barnets värld

Ibland kan illustrationerna i en bok skapa en så speciell stämning att handlingen blir lite underordnad. Så är det med Frejas nyckel av Linnéa Krylén. Jag är ingen expert och vet inte vilken teknik illustratören, tillika författaren, använder, men det är som att kliva in i en varm och solig sommardag när man slår upp boken. Färgerna och gräset är mjuka, men skuggorna är ganska hårda. Solen gassar över en lugn och grönskande barnvärld på en gård på landet. Vi får följa flytvästklädda Linnéa som letar efter nyckelhålet som hennes nyckel passar i. Här finns inga andra människor, bara en katt. Utflykten är inte särskilt lång, den är väldigt vardaglig, och när hon väl uppäcker vad nyckeln passar till, så är det till en låda med fiskdrag. (sorry för spoilern) Men känslan av att vara ett barn som sysselsätter sig själv och skapar sin egen mening en loj, varm sommardag på landet är mer än tillräcklig. Detta är en berättelse som lyckas väl med att dröja kvar i barnets egen värld, på barnets egna villkor.

Det finns en tidigare bok av Linnéa Krylén om Freja, Frejas plats. Den är också väldigt fin.

Frejas nyckel (2014) och Frejas plats (2013) ges ut av Opal förlag.

Det våras för bilderboken!

Hörrni! Är det inte jätteskoj att fem av sex nomineringar till Augustpriset 2014, kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok är bilderböcker!? Det tycker vi här på Bokunge, vi jublar! Här nedan kommer de nominerade och förlag. 

Vi är vänner, Eva Lindström, Alfabeta bokförlag

Vi springer, Joar Tiberg, Sara Lundberg, Rabén & Sjögren

Tilly som trodde att…, Eva Staaf, Emma Adbåge, Rabén & Sjögren

Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren, Eva Lindström, Rabén & Sjögren

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn, Malin Axelsson, Klara Persson, Urax 

Mördarens apa, Jakob Wegelius, Bonnier Carlsen (Kapitelbok)

Tilly som trodde att..

 

Den här boken har jag nästan läst sönder den sista tiden. Barnen älskar den och jag älskar den. Bokens författare Eva Staaf är radiodramatiker och regissör till vardags men debuterar här som bilderboksförfattare. Den fenomenala illustratören Emma Adbåge känner de flesta till sedan tidigare genom bilderbokskaraktärer som Sven och Leni. Och nu är boken nominerad till Augustpriset. Med rätta, säger jag.

Vem är då den här Tilly som trodde att? Tilly går på dagis. Hon och hennes kompis Tage är nyfikna på att få veta hur det är att vara någon annan. De undrar till exempel varför vissa barn inte har några badkläder med sig till badhuset och varför andra bara har möglig ost och nagellack hemma i sitt kylskåp? Och varför vissa, som Tages mamma, vill ha persiennerna nere istället för uppe mitt på dagen? Sen finns han killen på gatan utan för affären, som bara har tunna, tunna skor fast det är vinter..och varför får mamma alltid så förtvivlat bråttom varje gång de ser honom?

Tilly som trodde att.. är en helt fantastisk bok. Det är en bok som med stor respekt visar på olikheter människor emellan. Framförallt visar den ömsint hur olika människorna i vår direkta närhet kan vara. En klasskompis mamma gör inte på samma sätt som min mamma, en hemlös på gatan där jag bor lever under helt andra villkor än vad jag gör.

Boken kan läsas linjärt från pärm till pärm men öppnar också för att läsas på andra sätt. Vid behov kanske? Bilderna är en historia för sig som jag helt enkelt inte kan få nog av. Tips: Tages mammas beiga, välordnade kök (där Tilly hör klockorna ticka) är kort och gott hjärtknipande. 

Blompojken

Barndomens romantiska skimmer är förljuget, det vet alla som varit barn. Speciellt om du uppfattas avvika ifrån trånga normer.

Blompojkens text är fåordig, rytmiskt. 

 

“Liten pojke

Gillar blommor

Gillar fina

Fina saker”.

 

Orden påminner om en bön, en vädjan om att få vara sig själv. Berättelsen står helt på blompojkens sida. Plågoandarna illustreras i mörka färger, arga ansikten. Bara blompojken strålar i färg. Kanske kan det upplevas som förenklat, men å andra sidan ger det läsaren möjlighet att helt liera sig med blompojken.

Ibland tränger röster från världen utanför in, frökens “säg ifrån” eller killgängets “mespojken, fjollpojken”. Det låter mörkt, men samtidigt är berättelsen hoppfull. Blompojken illustrerar det ljusa, trots hårda ord så blir han kvar i det som är sant och riktigt för just honom.

Att boken ens finns inger också hopp, och den kan säkert fungera som tröst och styrka. För att inte tala om tankeställare och samtal för världens alla killgäng, av alla åldrar och kön.

En bilderbok för lite äldre barn, 5 år och uppåt. Och vuxna!

Blompojken är skriven och illustrerad av Elias S. Ericson. Boken ges ut av Kabusa.

Vad säger räven?

Ni har hört låten va? Den där hysteriska låten som jag trodde var alla barns ursäkt att få svära lite (se videon på youtube). Nu har Svein Nyhus gjort illustrationer till “The Fox (What Does The Fox Say?”) och resultatet är en psykedelisk, fantasifull och väldigt vacker bilderbok. Nyhus är en fantastisk konstnär och det är hans illustrationer som bär den här boken. För att texten ska fungera får den som läser högt vara beredd på att ge järnet, det funkar liskom inte att läsa “Hati-hati-hati-ho! Hati-hati-hati-ho! Hati-hati-hati-ho! Eller kanske … Joff-tjoff-tjoff-tjoff-tjoffo-tjoffo-tjoff!” hur som helst. För bästa resultat krävs en högläsare med mod och riktigt höga toner. Det kan bli hur kul som helst! Känns det inte helt bekvämt (vilket är fullt förståeligt) kan en ju alltid lyssna på låten tillsammans med barnen och sno ljuden därifrån. Eller varför inte lyssna samtidigt som ni läser? Jag lovar, snart vet ALLA hur räven låter.

Bild lånad av Svein Nyhus.

Vad säger räven? är skriven av Bård Ylvisåker, Vegard Ylvisåker och Christian Löchstöer. Den är illustrerad av Svein Nyhus och ges ut av Notfabriken.