Bara ett litet tips..

 

Den här boken var ett av Bokunges allra första tips. Växa och upptäcka världen. Kort därefter var den slut i lager och gick bara att hitta på andrahandsmarknaden. Boken är en av få som beskriver olika utvecklingssteg och vad som rör sig i huvudet hos barn det allra första året. Jag tyckte mycket om boken och med första barnet var det en fröjd och en trygghet att kunna luta sig mot de olika utvecklingsfaserna när barnet krisade rejält. I efterhand har jag förstått att en del ogillade boken eftersom den så detaljrikt beskrev barnets utveckling, i princip vecka för vecka. Detta kan självklart skapa oro när ett barn utvecklas i en annan takt. Oavsett så är mitt råd att ta utvecklingsläror likt denna med en nypa salt och helt enkelt välja den information man själv önskar ta till sig. Boken finns nu återigen att köpa, i nyutgåva av Human publishing. Den nyare upplagan är berikad med ytterligare 8 månader. Läs utdrag ur boken här. Ett litet tips kanske om man söker en present till en liten nyfödings föräldrar.

Birgitta Stenberg, tack och hej

Birgitta Stenberg, författare och “urban femme fatale” (hennes egna ord) har avlidit 82 år gammal. Enligt hustrun somnade hon in glad att gå vidare med orden: “Nu är det här och ALLES IST GUT”.

För barn skrev Birgitta bland annat böckerna om Billy, tillsammans med Mati Lepp.

Dokumentärfilmaren Lisa Belfrage beskriver träffande i DN: “- För mig är Birgitta en påminnelse om att man kan göra precis vad man vill med det här livet. Man behöver inte anpassa sig till regler eller normer, hur man borde vara som kvinna. Alla borde ha en inre Birgitta i sig”.

Stora boken om ljud

När jag såg den här boken så hade jag inga stora förhoppningar. Pekböcker som handlar om hur saker låter dräller det av, och allt detta kuckelikuande och muande och nöffande känns tjatigt och dessutom numera ganska långt från många barns verklighet. Den enda ko min ettåring har haft närkontakt med är en röd och mjuk reklamleksak från Arla. Den råmar inte.

Men tji fick jag. Stora boken om ljud är i högsta grad härlig. Den är egentligen inte så himla annorlunda, så det tog ett tag innan jag fick kläm på vad som gör den så bra. De vanliga djuren är med – tuppen, grisen, katten och de andra. De säger samma sak som de alltid säger. De ser ut ungefär som de brukar. Eller, bilderna är ju jättefina såklart, Soledad Bravi är en duktig illustratör. Djuren ser lite kluriga ut, söta, coola. Men här finns också eluttag som säger NEJ!, en snigel som inte säger något alls och trummor som säger ratatabambam. Även mammor som säger puss och cykelklockor som säger pling bidrar till igenkänningen hos små stadsbarn.

Boken är tjock, ljuvligt tjock. Som en liten knubbig tegelsten. Man vänder blad efter blad och det känns som om det aldrig tar slut. Min Stina älskar det. När vi började läsa den i våras så satt hon och log förväntansfullt genom hela boken, helt absorberad. Sen började hon välja ut favoriter och bläddra sig fram till dem, och härma, banka och göra rörelser.

Och efter många genomläsningar kommer jag på vad som är så speciellt med boken. Det är rytmen. Staplade på varandra blir ljuden som en sång eller en rap. Och då menar jag inte rap som i luft som kommer upp när man har ätit.

Hade boken varit i tjock papp, som vanliga pekböcker, så hade den varit vansinnigt tjock. Nu är den i en form av tjockare papper istället. Och ryggen är rätt så vek. Tyvärr har den inte riktigt klarat påfrestningarna det innebär att vara favorit, så den börjar falla sönder. Alltså mycket bra betyg till innehållet, men mindre bra till kvalitén på boken.

Stora boken om ljud av Soledad Bravi ges ut på Lilla Piratförlaget.

 

När kriget flyttade in

Nu har kriget flyttat in hemma, allting blir till taggtråd. Ingas mamma och pappa bråkar, hemmet knakar och skälver. Skilsmässa. Inga och småbrorsorna flyttar mellan två hem och Inga känner sig som spion och flykting, den fasta marken under hennes fötter försvinner.

Genom krigsmetaforer ger Gro Dahle Ingas upplevelser ett språk. “Pappa blir trettio soldater” som packar och bär, flyttar hemifrån. Kriget tar sig in i Ingas kropp, klampar och trampar över hennes hjärta. Inga bryts ner, drar sig undan i ett självdestruktivt mörker. Berättelsen speglas i Kaia Dahle Nyhus naivistiska bilder, effektfulla genom sina kontraster i gult, orange och blått. Genom barnets perspektiv ser vi föräldrarnas bråk, ibland blickar Inga ut mot oss – med trötta, panikslagna ögon.

Såhär är det: Kriget är en av de bästa böckerna jag läst i år, så enkelt är det. Framför allt är det en bok som måste få finnas, även om vissa vuxna säkert kommer skaka på huvudet (fast vi egentligen borde skaka på huvudet åt idén att vissa ämnen inte hör hemma i barnlitteraturen). Gro Dahles tar sig ofta an svåra ämnen i sina böcker, belyser barndomens mörka rum. I en essä i tidningen 10-tal skriver hon – “Det behövs skön­lit­te­ra­tur för barn om dessa mörka rum. Någon behö­ver belysa dessa teman, öppna dessa rum, gå ned i käl­la­ren och vara vittne, vara den som ser, vara den som berät­tar och visar och skriver fram det som erfa­ren­he­ter.”

Läsaren lämnas inte i kriget, för även ett hundraårskrig tar slut – men det kan ta tid. Det är ett trösterikt slut. Berättelsen om Inga är givetvis inte berättelsen om alla skilsmässor, inte alla skilsmässobarn. Men i alla separationer finns det spår av krig, oavsett hur snällt och smidigt det går.

 

Kriget är skriven av Gro Dahle och illustrerad av Kaia Dahle Nyhus, boken ges ut av Daidalos.

Back in business!

Hur liten kan man bli egentligen? Alfred verkar kunna bli hur liten som helst, och mindre blir han för varje gång någon tittar på honom. “Titta inte på mig” säger han och krymper. På en släktträff råkar Alfred rapa högt och alla tittar på honom, hur ska det gå nu? Men så börjar alla skratta och Alfred växer! På dagis pruttar han och växer ännu mer. När han tjongar till hyllan och får småbarnen att gråta så blir han ännu större. Till slut är han så stor att han inte får plats i sin egen säng och när mörkret kommer är det inte så kul.

Boken handlar såklart om känslan och skräcken inför att stå i centrum. Många barn kan säkert känna igen sig i Alfred som helst vill vara i fred och lika många kan relatera till clownen Alfred som växer när han får andra att skratta eller gråta. För hur ska man förhålla sig till andras blickar? Johan Unenges text tar temat på allvar utan att det blir tungt och Maria Nilsson Thore lyfter berättelsen ytterligare ett snäpp med färgstarka och vardagsnära bilder. Det är nästan som att hon fotograferat en riktig Alfred i olika situationer och sen teckat av det med ett Thore-filter. Med ett strålande resultat!

Alla tittar på Alfred är skriven av Johan Unenge och illustrerad av Maria Nilsson Thore. Den ges ut av Bonnier Carlsen.