Inget att göra i helgen?

Bor du eller är i Malmökrokarna och har barn i din närhet så är dagens tips att spana in Barn i Malmös hemsida (som fortfarande är under uppbyggnad). Här kan du få tips på allt möjligt kul att göra med barn, till exempel påminner de om sommarens allra sista barnloppis i Folkets park. Dessutom boktipsar de. Och varifrån får de sina boktips? Jo, bland annat från Bokunge! Himla kul tycker vi.

If dogs run free, then why not we

Bob Dylan + bilderbok = Sant! Illustratören Scott C tolkar Bob Dylans If dogs run free i bilderboksform. 

It is a book that contains a whole lot of dogs just enjoying themselves all over the place. Which is great because I LOVE DOGS.  Even after drawing a million dogs for this book, i am still into dogs.”

If dogs run free släpps den 3 september och kommer gå att köpa på i alla fall en av de stora svenska internetbokhandlarna. Kanske något svenskt förlag som nappar också?

Ja, visst undrar man!

Man undrar av Jostein Gaardner (som också har skrivit filosofiromanen Sofies värld som jag älskade som barn) och Akin Düzakin är en väldigt söt liten blå bok med sån där fin tygrygg. Även inuti är den fin. På varje uppslag finns en eller flera frågor, som alla var och en för sig skulle kunna vara frågeställningen i en riktigt fet doktorsavhandling i filosofi, men som går precis lika bra att diskutera med säg en femåring på sängkanten vid läggdags. Istället för saga, en fråga i söta blå boken varje kväll! 

Frågorna är enkelt och rakt på sak-igt formulerade. Här finns klassiska dilemman, som “Skulle alla stjärnor och planeter finnas utan att någon visste om dem?”.
Frågorna är också kluriga, som “Finns det någon som kan veta vad jag tänker?” Existentiella, som “Är det tillåtet att bara finnas i världen utan att tänka på någonting alls?” Roliga, som “Hur kan mina fötter flytta sig dit jag vill fast jag tänker på något helt annat?” och viktiga, som “Är det tillåtet att vara rädd utan att veta vad jag är rädd för?”.

De vackra och liksom melankoliskt suddiga illustrationerna av Düzakin berättar en egen historia, som inte nödvändigtvis har en direkt koppling till frågorna på uppslaget. 

Det här är en jättefin bok. Ett extra plus för titeln som är ovanligt anspråkslöst rar. Tanken på att få ställa de här frågorna till ett barn och lyssna på svaret gör mig alldeles lycklig.

Man undrar är skriven av Jostein Gaardner och Akin Düzakin och ges ut av Kabusa Böcker.

Bok för alla med ettagluttare

Är du själv nyfiken på hur det är i skolan, du kanske till och med har en egen liten ettagluttare i din närhet? Var med och kamma hem boken Att gå i ettan samt extramaterial i form av två övningshäften! För att delta i tävlingen vill vi att du tipsar om Bokunge någonstans i världen. På Facebook, Instagram eller din blogg. På fikarasten. I hissen för din granne. På dina barns skola. Ja, du väljer! När du tipsat skickar du ett mejl till oss på bokpaket@bokunge.se och berättar om ditt tips (gärna med en länk om det finns något att länka till, det tycker vi är kul). Det går också bra att använda kommentarsfältet här under, men glöm inte att lämna din mailadress.

Vinnare dras söndag den 18/8, lycka till!

Tävligen avslutad.

Att gå i ettan recenseras här.

Att gå i ettan

Jag ska erkänna att när jag först hörde talas om Att gå i ettan – föräldrahandbok om skolan kände jag mig skeptisk. Mm, jaha… en självhjälpsbok för curlingpäronet? Samtidigt blev jag intresserad, tänk att det finns handböcker om att gå i skolan – vilket intressant samtidsfenomen!

Att gå i ettan inleds med fyra kapitel som utifrån barnet, föräldern, skolan och hemmet beskriver hur det är att börja skolan. Boken avslutas med ett kapitel som presenterar skolans olika ämnen och vad som är bra att kunna i slutet av årskurs 1. Och ja, det är här man (jag) inser att man (fortfarande jag) befinner sig på en ettagluttares mattenivå (Algebra? Vem är det?!).

Mycket av det som skrivs och tipsas om är egentligen självklarheter. Sunt förnuft. Barn ska använda reflexer, klä sig efter väder och föräldrar bör intressera sig för vad ens teling sysslar med i skolan. Boken är dock inte sträng, tonen är snäll och humoristisk. Trevlig. Men samtidigt, även då jag tycker om bokens tilltal så är det svårare att “värja sig” mot pekpinnar vilka levereras med ett leende. Lite i smyg vill man ju ändå vara den där perfekta föräldern, även fast till och med författarna får oss att lova att inte följa alla tips i boken.

Det gäller att komma ihåg att det är författarnas tips utifrån deras skolperspektiv, det behöver inte vara mina (och inte heller alla lärares). Ett problem (om det nu är det) för handböcker i allmänhet är att de sprids hos de redan invigda, i detta fall – föräldrar som redan är intresserade, kunniga och engagerade i sina barns skolgång. Det är egentligen ingen kritik, bara ett konstaterande. Något man däremot kan fundera över när det gäller Att gå i ettan är den normalisering som boken skapar. Främst i de kapitel som handlar om att vara förälder och hemmet. Vad sägs inte och hur ska avvikelser förstås, i relation till vad och vem? Den hegemoniska vita medelklassnormen gör sig påmind.

Vad jag verkligen uppskattar med Att gå i ettan är de konkreta övningarna man kan göra tillsammans med sitt barn, exempelvis läsloppar och konversationskort som man kan klippa ut (eller skriva ut från hemsidan, smart!). För en som mest bara minns att vi studsade studsmatta det första året i skolan så är kapitlet med de olika skolämnena bra kom ihåg. Där fick jag mig faktiskt en tankeställare, det är mycket en 7-åring ska lära sig och som förälder (eller annan målsman, skulle jag vilja lägga till) har du en viktig uppgift i att hjälpa ditt barn.

Att gå i ettan känns påkostad både i format och sidantal, boken är mjukt illustrerad av Caroline Röstlund. För föräldrar kan boken fungera som ett uppslagsverk att läsa i då och då, för att få tips om specifika ämnen eller övningar att göra hemma. På ett annat plan är Att gå i ettan också ett intressant samtidsfenomen i relation till tider av “skräckpropaganda” om vikande resultat i skolan, hårdare konkurrens och individualisering i och av elevers vardag.

 

Att gå i ettan är skriven av Katarina Hedensjö (huvudförfattare), Annika Mårtensson och Ellinor Lundsten. Boken ges ut av Majema.

En julrysare såhär i sommarvärmen

Kolla kolla! Benjamin Chaud och Lotta Olsson kommer med en julrysare. Boken är avsedd för 3-6 åringar och är indelad i 24 kapitel – ett för varje dag i december. Såhär står det om boken på förlagets sida:

“Det är något lurt med julen i år. Den tar liksom aldrig fart: det kommer ingen snö, julstjärnorna slocknar hela tiden, hyacinterna vissnar och alla julgranar tappar sina barr. Det är upp till Tilda och det godhjärtade trollet Skrufs att rädda julen.”

Tro på tomten är skriven av Lotta Olsson och illustrerad av Benjamin Chaud, boken ges ut av Rabén&Sjögren och kommer i oktober.

Borisböcker och en annan bok av Eva Lindström.

I sommar har det blivit en hel del lånade böcker från det lokala biblioteket. Det bästa med att låna böcker, har jag märkt, är att man upptäcker en massa gamla godingar. För när man storkonsumerar böcker, läs: nya böcker, sträcker sig kunskaperna i princip bara runt knuten och allt som inte har kommit de senaste åren eller i nyutgåva är en enda stor blind fläck.

Eva Lindström är en favorit och som tur är är denna fantastiska kvinna otroligt produktiv. I sommar har vi fastnat för Raggar-råttan Roger skriven av Ulf Sindt och illustrerad av just Eva Lindström. Det är en ypperlig bok att läsa högt för en son eller dotter som ibland kan få höra att de är lite för snälla och borde tuffa till sig. Snällhet vinner nämligen i längden, även i Rogers fall.

Sen har vi fastnat för två böcker där huvudpersonerna heter Boris. Boris Glasögon av Peter Cohen och Olof Landström handlar om den lille sorken Boris som en dag upptäcker att han ser väldigt dåligt. Boris går till ögondoktorn och får där veta det sensationella – han är a s t i g m a t i k e r. Dessutom är det medfött!

Sonja, Boris och tjuven av Eva Lindström är något så himla trevligt som en kriminalgåta för bilderboksbarn. Sonja och Boris är på camping och ett tu tre så börjar saker att försvinna. Snart blir polisen inkopplad och olyckligt nog blir Boris huvudmisstänkt. Det bästa med den här boken är att upplösningen uteblir trots att läsaren vet vem tjuven är. Bilderna berättar en historia, texten en annan.

Rimmen regerar i ABC-världen

Min brorsdotter Majken, sex år, är rätt så upptagen av bokstäver för tillfället. Hon funderar mycket på hur ord stavas och skriver gärna när tillfälle ges – födelsedagskort, namnlappar och inträdesbiljetter till disco i hennes brors rum och sånt.

Vi tillbringade nyligen en ganska molnig vecka tillsammans i mina föräldrars sommarstuga, och det fanns gott om tid för bokstavsfunderande. När Majken kom hem efter en utflykt till Åmåls bibliotek där hon på egen hand hade botaniserat i lådorna, så hade hon lånat fem böcker. Tre av dem var Abc-böcker, och det blev en liten resa i tiden med tre olika läsupplevelser. Klassikern Abc-resan av Elsa Beskow från 1945, Abcd-boken av Mati Lepp från 1987, en bok där illustrationerna är hela grejen, samt roliga och finurliga Abc med Rut och Knut av Stina och Carin Wirsén från 2003. 

Vi läste allihopa flera gånger och alla tre var trevliga böcker. Men bland dessa Majkens kandidater så måste jag säga att Abc med Rut och Knut stack ut (ofrivilligt rim). De rimmande små texterna är så välskrivna och roliga att de är en fröjd att läsa högt. Bilderna är fulla av små figurer och detaljer som sysselsätter den lilla läsaren även när texten är färdigläst. Bland annat kan man leta upp bokstäver som är gömda eller kamouflerade till föremål i bilderna. Rut och Knut går runt i olika butiker och shoppar bokstäver – letar O hos optikern, käkar G i godisaffären och provar H-hattar i hattbutiken. När jag frågade Majken vilken bok som var bäst av de tre, så svarade hon Rut och Knut. När jag frågade varför svarade hon: – Det bara är så.

Ytterligare en som verkade gilla rim var min lilla Stina, då drygt två månader, som somnade fortast till Rut och Knut. Jag väljer att se det som ett gott betyg till textens rytm. Rim rules!

 Abc med Rut och Knut är skriven av Carin Wirsén, illustrerad av Stina Wirsén och ges ut av Rabén&Sjögren.

Sailor och Pekka

Jockum Nordströms snart tjugo år gamla böcker om sjömannen Sailor och hans hund Pekka har nu kommit i nyutgåva. Och trots att nittiotalet har blivit tiotal så står sig böckerna ännu. Först ut i par är Sailor och Pekka gör ärenden på stan och Sailor och Pekka: Sailor blir sjuk.
I Sailor och Pekka gör ärenden på stan tar de båda vännerna en tur med bilen vars motor strax börjar koka. Det blir istället en promenad till fots längs med havet. Väl i stan köper Sailor en ny tröja och Pekka får en ny frisyr. Innan de slutligen bärgar sin bil blir det också en tatuering hos Tato Jack i hamnen.
I Sailor blir sjuk får Sailor influensa och blir riktigt kass. Pekka skickas till Apoteket men glömmer nästan bort sitt uppdrag på vägen. Som tur är vakar Fru Jackson vid Sailors sida.

Dessa triviala historier ihop med den collageteknik som har gjort Jockum Nordström till en svensk exportvara har blivit en riktig succé. Och jag förstår varför. Böckerna är opretentiösa och fulla av roliga bifigurer som är minst lika intressanta som Sailor och Pekka. Och att böckerna bitvis är uppbyggda som serier där man följer Sailor och Pekkas förehavanden gör historierna lätttillgängliga och samtidigt mycket fängslande.

Självklart kan jag inte låta bli att undra:
VILKEN modig redaktör som år 1994 gav ut en bok där huvudpersonen både röker och tatuerar sig utan att det behöver vara bokens tema? Och OM det vore möjligt för en person som inte är Jockum Nordström att bli antagen med ett liknande manus idag?

Vad tror ni?

Snart kommer också Sailor och Pekka och söndagen, Var är Sailor och Pekka? samt Sailor och Pekka: Varför – därför. Samliga titlar ges ut av Rabén&Sjögren.