Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta

För ett tag sen skrev Johanna Palm om bilderböcker som behandlar ämnet döden – ett svårt men viktigt ämne att prata med barn om. Bara några dagar senare fick jag Grethe Rottböll och Emma Virkes Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta till min ena skola.

Det är en helt fantastisk bok som inte väjer för känslolivet inne i kroppen på Jon som förlorat sin pappa. Man kan som läsare känna Jons sorg och den stora frånvaron av pappan. Jon tillåts sörja hela boken genom utan att det görs gulligt eller barnsligt utan bara får vara så som sorgen är: ett stort svart hål i hjärtat. Pappans frånvaro är påtaglig överallt, skor och väska som väntar i hallen, den röda fåtöljen vid Jons säng där ingen pappa sitter och säger “Godnatt och sov som allra jättegodast!” och ingen pappa som bygger klart den där flygmaskinen. Men Jon har något som inte ens det svarta hålet kan ta ifrån honom – alla minnen av pappan som bevisar att pappa fortfarande är hans och att Jon är pappas:

För vem var det pappa vände upp och ner på ängen? Och vem var det han byggde kojan åt i skogen? Och vem var det han räddade den där dagen när Amandas pappa blev galen av ilska?
Jo, det var JON. Och det kommer alltid att vara Jon vad som än händer!

Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta är skriven av Grethe Rottböll och illustrerad av Emma Virke. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Tips! Högläsning för små öron

Vi har mellan varven efterlyst högläsning för små barn och därför är det på sin plats att tipsa när Natur & Kultur nu kommer med två nyutgåvor av Jujja och Tomas Wieslanders böcker Lillebror och Billan och Lillebror och Nalle. Lillebror och Nalle kom ut för första gången 1990 och handlar om den femårige Lillebror som bor på landet med sin Nalle, mamma och pappa. Boken är illustrerad av Olof Landström (Bu och Bä). I Lillebror och Billan har Lillebror fyllt sex år och leken med Nalle har bytts ut mot lek med kompisen Billan. I Lillebror och Billan står Jens Ahlbom (Mulle Meck) för illustrationerna.

Jag törs inte men gör det ändå

Ibland skriver vi också om böcker som vi här kallar pedagogik för föräldrar. Boken ovan är en sådan bok. Författaren Martin Forster är legitimerad psykolog med KBT-inriktning, han har arbetat med föräldrastöd i olika former och han forskar vid Uppsala universitet om hur man kan hjälpa vuxna att hantera konflikter med barn. Boken Jag törs inte men gör det ändå handlar om hur viktigt det är att inte låta oro och rädsla få för stort utrymme i barns liv. Jag tycker verkligen det kan behövas handfasta råd kring hur man stärker barns självkänsla (boken handlar om barn mellan 2 och 15 år). Jag har ännu inte läst mer än halva boken, men upplägget är enkelt, boken är befriad från teoretiska resonemang och är istället uppbyggd på korta faktarutor och olika exempel från verkliga livet. Så här långt är jag väldigt positiv – jag gillar att det både handlar om att våga synas och höras och att våga misslyckas. I UR:s finfina program En bok, en författare kommer Martin Forster dyka upp den 23:e september. Jag förväntar mig en djupdykning i ämnet barn och självkänsla. Ni ser programmet efter den 23:e här. 

Jag törs inte men gör det ändå – åtta berättelser om att stärka barns självkänsla av Martin Forster ges ut av Natur&Kultur.

Den lilla mullvaden och Matriciaria Chamomilla

Bokunge har tidigare skrivit om Parabellum Nords fina utgivning av Zdeněk Milers bilderböcker. Nu finns ytterligare en bok i samlingen, Hur den lilla mullvaden botade musen. Här beger sig den lilla mullvaden ut i världen på jakt efter Matriciaria Chamomilla – vad nu det kan vara? Sökandet efter blomman som ska göra en vän till mullvaden frisk tar honom runt hela jorden. Holländska tulplanfält, märkliga sjöanemoner och Afrikas djungel, allt färgrikt och lekfullt illustrerat. 

Berättelsen följer den klassiska barnboksmönstret hem – äventyr – hemhemkomst, det finns ett tydligt driv framåt i berättelsen. Mullvaden själv kännetecknas av sin uppriktiga vänlighet och nyfikenhet, både i text och bild. Den finns verkligen en sympatisk lekfullhet i Milers bildvärld som visar sig i Hur den lilla mullvaden botade musen. Ja, det kanske är humorn? Karaktärernas livlig kroppspråk, att det faktiskt finns isbjörnar som väntar på valbåtar och den där märkliga blomman som får mullvaden att konstatera – “Allt känns så bra. Inte ens om den där elefanten trampar på mig skulle jag bry mig.”

Kan man använda ordet färgsprakande utan att någon svimmar av på grund av slitet uttryck? Jag hoppas färgsprakande går bra, för så är det att bläddra Parabellum Nords senaste mullvadsberättelse. Illustrationerna är skarpa, klara och tillåts breda ut sig. Ibland får man motstå impulsen att riva ut en sida eller två för att rama in och spika upp på väggen. Boken känns överlag påkostad, tidigare utgivning har absolut varit bra, men Hur den lilla mullvaden botade musen är bäst hittills – kul!

Bokunge har även recenserat Den lilla mullvaden och snögubben, Den lilla mullvaden och raketen och Den lilla mullvaden och den gröna stjärnan.

 

Hur den lilla mullvaden botade musen (2013) ges ut av Parabellum Nord Förlag. Koncept & bild: Zdeněk Miler, Text: Hana Doskocilová.

Ska vi va?

Pija Lindenbaum är tillbaka med en bok för barn i 3,4,5-årsåldern. Det handlar om Flisan och Berit som är i samma ålder och bor i samma område. Flisan, bokens huvudperson, är en riktig liten ensamlekare. Hon stannar gärna inne och klipper några rundor med sin nya sax och tejpar lite när allting är som bäst. Men så en dag när allt är som upplagt för skön ensamlek pickar det på altandörren. Först, tänker Flisan, att det kanske är pizzakillen. Men så ser hon att det är Berit. – Åh, nej! tänker Flisan. –  Ska vi va? frågar Berit. För Berit är den där sorten som vill va hela tiden, hon känner liksom inte när det inte är läge. Flisan avvisar Berit snabbt och tydligt, tycker hon, men snart dyker Berit upp igen. Den här gången har Flisans mamma släppt in henne. (Lite på samma vis som Flisans katt släpptes in på grund av Berit en stund tidigare.) Eftersom Flisans mamma tycker att Flisan behöver “nån att leka med” så blir Flisan så illa tvungen att ha Berit hos sig..

Lindenbaum är som de flesta vet en klass för sig vad det gäller att återge barns känslor. Hon gör det här än en gång. Framförallt är hon bra på att beskriva hur motstridiga känslor kan se ut (för Flisan veknar faktiskt efter ett tag och vill leka med Berit). Och grejen med att Lindenbaum både skriver texten och illustrerar gör att man ständigt upptäcker finurliga sätt som text och bild samspelar på. (Något som är svårt tror jag i de fall där illustratörer och författare arbetar var och en för sig med en och samma bok.) Exempel: (Någon jag antar är Flisans mammas man) Göran hör också att det pickar på altandörren men eftersom Flisan snabbt avvisar Berit och stänger dörren undrar han: “We we nån som kom?”. Först fattade jag inte det här “Wa we” men så kollar man mer noga på bilden och upptäcker att han borstar tänderna, klart blir det “Wa we” då.

Man känner sig lite okritisk när man urskillningslöst älskar allt Lindenbaum gör. Men grejen är ju att hon är en av få som lyckas att beskriva barn helt utan pekpinnar, helt utan att tillrättalägga och det gör att barn som läser henne redan tidigt får lära sig att det finns olika vardagssituationer där saker varken är rätt eller fel. En försmak på livet liksom.

Mamma borta

Chis Haugthons prisbelönta bok Mamma borta (Lilla Piratförlaget) kommer nu som teater! Boulevardteatern i Stockholm ger föreställningen Mamma borta från och med den 12:e september till och med den 6 januari. Alla ni boende i Stockholm med barn i 2-5 årsåldern – passa på! Mer info hittar ni här.

Vi blåste bort ibland

Vi blåste bort ibland, är det inte en helt fantastisk titel? Denna nya bilderbok av Viveka Sjögren är en poetisk och ganska munter historia. I centrum står ett träd. Det är samma träd på varje uppslag, men årstiden, aktiviteterna och attiraljerna kring trädet varierar. Vad sägs om den vackra formuleringen: och när kvällen kom slog stjärnor ut på grenarna i vårat träd. (Språkpolisen i mig invänder i och för sig mot vårat).

Det är minimalt med text i den här boken, bara en mening per uppslag. Handlingen är enkel. Två barn bygger en koja, ibland med stor möda, som när när hösten kommer och de….ja, blåser bort ibland. Eller när havet faller ner från himlen. Den är som en lek, en dikt eller en sång, luftig och lite drömlik. Samtidigt är de korta textraderna väldigt konkreta och liksom rakt på sak. Det var dags för oss att börja bygga, eller det behövdes mycket vatten.

Illustrationerna som fyller varje uppslag helt med färg, är även de luftiga och lätta och visar årstidernas och dygnets variationer i ett träds liv på ett väldigt fantasifullt och varmt sätt.

Vi blåste bort ibland är skriven av Viveka Sjögren och ges ut av Kabusa Böcker.

La visite de petite mort

Bild: svt.se

Grattis Snoffe, döden & jag som vann priset för bästa barn- och ungdomsprogram på tv-festen Kristallen! Jag minns själv hur insikten att livet inte är förevigt drabbade mig, tanken svindlade och gjorde ont. Därför är det ju så fint att man kan närma sig det svåra genom tv och böcker! Här kommer ett urval bilderböcker på tema döden: 

Lilla Döden hälsar på – Kitty Crowther

Rut & Knut tittar ut på liv och död – Mats Wänblad, Carin Wirsén, m.fl.

Grodan och fågelsången – Max Velthuijs

Adjö, herr Muffin – Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm (illustration)

En stjärna vid namn Ajax – Ulf Stark och Stina Wirsén (illustration)

Mitt svarta liv – Amanda Eriksson

Vem är död? – Stina Wirsén

Dödenboken – Pernilla Stalfelt

Är dessutom nyfiken på Lilla Piratförlagets Ett syskon från yttre rymden av Ulf Stark som dyker upp nu i september – “En liten pojke saknar systern han aldrig hade. Storasystern som dog vid födseln. När en ny flicka dyker upp på gatan stämmer allt – det måste väl vara hon?”. Kanske det också kan bli en titel på dödslistan (förlåt, jag var tvungen…)!

Jag tror varenda kotte är lite rädd

Vissa av er känner kanske till Lemony Snicket (pseud. för Daniel Handler) som författaren till serien om syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Här kommer han med sin första bilderbok tillsammans med illustratören Jon Klassen. I Mörkret längst ner får vi träffa Alfred. Alfred är rädd för mörkret och han är väldigt medveten om att mörkret bor i samma hus som han. Ibland gömmer det sig i klädkammaren, ibland bakom duschdraperiet och det ligger alltid på lur nere i källaren, inklämt bakom några lådor och en gammal byrå. Men på natten kommer mörkret upp och är överallt, fast i Alfreds rum lyser nattlampan starkt. Men så en natt går lampan sönder och Alfred hör hur mörkret kallar på honom, längst ner från källaren hör han dess röst och han följer den dit han aldrig annars skulle våga gå.

Det är en inkännande berättelse om hur det läskiga kan ta över det mest välbekanta, hur ett hem kan förvandlas till knakande väggar, kalla fönster och mörka garderober. Men vi får också ta del av hur Alfred övermannar sin rädsla och upptäcker att mörkret faktsikt inte är farligt. Och det helt utan någon vuxens inblandning, vilket känns befriande. Såklart är Jon Klassens bilder fantastiska med och snudd på filmiska. Men ändå inte för läskigt för ett lässuget barn!

Provläs boken här

Mörkret längst ner är skriven av Lemony Snicket och illustrerad av Jon Klassen. Den är översatt av Katarina Kieri och ges ut av Rabén&Sjögren.