Gunila tog barn på allvar

Dramatikern och författaren Gunila Ambjörnsson avled i söndags. När jag skrev min magisteruppsats i barnkultur ringde jag upp Gunila och vi pratade bland annat om hennes bok Skräpkultur åt barnen (1968) – en uppmärksammad debattbok Gunila skrev som reaktion mot barnkulturens konservativa ideal. Inte minst ville hon problematisera den barndomsnostalgi som riskerar att isolera barnkulturen. Barndom som en magisk plats, ett barn som inte förstår eller tål “vuxnas hårda verklighet”. En nödvändig och modig röst som retade folk, och säkert skulle göra även idag.

Samma år som Skräpkultur åt barnen kom ut stod Ambjörnsson, tillsammans med Carin Mannheimer, bakom Paj åt hungrig haj, ett barnprogram som handlade om den orättvisa fördelningen mellan rika och fattiga. Reaktionerna blev kraftiga, tittarstorm bröt ut och programmet anmäldes till Radionämnden. Gunila beskrev själv att hon var oförbredd på den uppmärksamhet som följde – ”… tillslut beskrevs jag som en person som ville att barnen bara skulle få se Fidel Castro på tv, men så var det ju inte. Det handlade om att barn skulle bli tagna på allvar!”

Ambjörnsson var verksam inom både tv, film och som författare. Hennes sista bok Från de inställda rymningarnas tid (Gidlunds förlag) kom ut tidigare i år.

Barns rätt till kultur

Idag är det 24 år sedan FN:s generalförsamling antog Barnkonventionen. Jaja, det är väl bra tänker du – men varför skriver ni på Bokunge om sånt? Jo, för att barns rätt till kultur faktiskt lyfts fram i flera av konventionens artiklar.

Artikel 31 erkänner barns rätt att “till fullo” delta i det kulturella och konstnärliga livet. Barn och unga har rätt att ta del av det kulturutbud som skapas för vuxna, men ska också ges möjlighet att tillägna sig kultur särskilt skapat för barn. Artikel 13 anger barns rätt till yttrandefrihet. Barn har rätt att söka, sprida och motta tankar och information av alla slag – i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom vilket annat uttrycksmedel barnet så väljer. Vuxna ska lyssna och ta hänsyn till barns åsikter, för det står i artikel 12. Och vet ni, barnboken har faktiskt en egen punkt i Barnkonventionen! Artikel 17 betonar att konventionsstaterna, alla som skrivit på Barnkonventionen, ska främja produktion och spridning av barnböcker.

Det är väl fint som snus ändå, och viktigt.

Vi vuxna är skyldiga att respektera Barnkonventionen, och självklart inte bara de delar som gäller kultur. Här kan du läsa mer om barnens egen rapport till FN:s barnrättskommitté, vilken precis har överlämnats till regeringens barnrättighetsutredning. 

Saga i guld

En av mina franska favoritillustratörer – Charlotte Gastaut – har några svenska utgivningar bakom sig: Fannys fantastiska resa, Tummelisa, Den lilla sjöjungfrun och nu senast Askungen.

Det är det klassiska berättelsen om Askungen vi får berättad för oss, i en väldigt snäll version. I slutet hugger inte styvsystrarna av sina hälar och tår för att få den attans glasskon att passa (en version jag älskade som liten) utan de ödmjukar sig inför sin styvsyster. Askungen i sin tur tar i sin godhet systrarna till sig i slottet och gifter bort dem med två förnäma herrar. Slutet gott, allting gott.

Den stora behållningen i den här boken är definitivt Gastauts lek med illustrationerna och med olika tekniker. Det märks att hon är grafisk formgivare i grunden. I Fannys fantastiska resa använde hon sig av transparanta sidor och flourescerande rosa. I Askungen är det guld som dominerar och det är väldigt effektfullt och vackert. Jag gillar hur bokens framsida får det att se ut som att Askungen ser ut att stå i ett eldhav av guld. En symbolik för resan ur askan in i elden kanske?

Askungen är skriven av Charles Perrault och illustrerad av Charlotte Gastaut. Den ges ut av Rabén & Sjögren.

Pixibokskalender kanske?

Alla Pixiboksromantiker därute: ni borde få ert lystmäte med den här julkalendern. En Pixibok om dagen. Finns i en bokhandel nära nu.

Pixikalendern ges ut av Bonnier Carlsen.

Pysselböcker för barn i olika åldrar.

Vi fick en fråga om bra pysselböcker för olika åldrar. Ni vet såna böcker/häften som håller barn sysselsatta i timmar (eller i alla fall en kvart)?! I ärlighetens namn så tycker vi också det är svårt att hitta riktigt bra pysselböcker. På Bokmässan i år hade Tukan Förlag några riktigt kluriga som känns som en kontrast till mycket annat kommersiellt därute. Så kolla gärna in deras pysselböcker för Skarpögda barn eller varför inte deras Pocketklotter? Eller en pysselbok om Optiska illusioner kanske? Här finns olika alternativ som underhåller en bit upp i åldrarna..

Snart jul!

För julpeppare och julkalenderlovers, nu finns en liten smygkik ur Barna Hedenhös uppfinner julen på Barnkanalens sida, kika här!

Farligt när Sally hittar en sax

Ibland hyser jag gammaldags farhågor, säkert mycket oklädsamma för en barnboksrecensent år 2013. Ni som har större barn får rätta mig om jag har fel. Men finns det inte en liten risk att barn får för sig att testa saker de läser om, på riktigt? Är det inte då lite farligt att högläsa en bok om en liten flicka som klipper av sin sovande pappa håret och klistrar fast det på sin lillebrors huvud med plåster?
Kanske en fråga om uppfostran. Hur som helst så är det väldigt, väldigt roligt. 
Sally hittar en sax av norska Björn Arild Ersland och Lilian Brögger är en ball bok där det inte är så ängsligt, det där med utseende och hår och vad man hittar på när pappa sover. Pappa är inte heller särskilt ängslig. När han upptäcker vad som skett så sätter han helt sonika vad jag uppfattarsom en grön potta på sitt tofsiga, halvskalliga huvud och går till den riktiga frisören med barnen. Förmodligen för att rätta till det hela. Men det vet man inte. Det kan precis lika gärna vara så att han ska sitta där och skvallra med damerna i slinghätta. Illustrationerna är sneda och vinda, glada och rättframma. Det hela påminner en aning om Barbro Lindgrens Loranga och Ole Lund Kierkegaards Gummi-Tarzan. Noterar också att det saknas en förälder nummer två i berättelsen, utan att det överhuvudtaget kommenteras. Här är det en ensam pappa och barnen som delar på dubbelsängen.

Sally hittar en sax är skriven av Björn Arild Ersland och Lilian Brögger och ges ut av Lilla Piratförlaget.  

 

Givande möte mellan Kina och Sverige

Den svenska LasseMaja-duon Martin Widmark och Helena Willis har slagit sig samman med en kinesisk författare och en illustratör, Cao Wenxuan och Yanling Gong och gett ut en dubbelbok: Den sovande Guden och Koppen som försvann.

Båda berättelserna har sagans magiska prägel och handlar om barn som letar efter försvunna bägare. I Den sovande Guden (Widmark/Gong) bor barnen Sami och Lea vid en flod i ett land där det regnat i åratal och alla fiskar försvunnit. När barnen en dag hittar en bägare får de veta att den tillhör Flodguden som en gång använde bägaren för att måla världen i färger och ljud. Men bägaren försvann och himlen täcktes av moln, fåglarna tystnade och Flodguden försvann. Nu måste Sami och Lea hitta honom, men vägen dit är svår och kantad av hinder.

I Koppen som försvann (Wenxuan/Willis) får vi träffa en familj som har en vacker teservis. Allra mest älskar dottern servisen, hon leker med den och genom ett barns fantasi blir kannan mamma och kopparna hennes barn. Koppen som ser yngst ut får heta Tingting och blir flickans speciella favorit. En dag ringer en försäljare på och när han ser servisen ute i trädgården kan han inte låta bli att lägga vantarna på Tingting. Familjen blir alldeles förkrossad över försvinnandet och letar överallt efter koppen. Även den här bägaren är magisk, den får försäljaren att bränna sig på tungan och vinet att smaka kloak.

Det är ett spännande projekt att låta författare och illustratörer från olika kulturer skapa berättelser tillsammans. Resultatet är fängslande, och jag hade nog inte utan hjälp kunnat avgöra vilken av berättelserna som kom från Kina eller Sverige. Det blir tydligt vilken avgörande roll illustrationer kan spela för att rikta berättelsen och fördjupa känslor och kontext. Yanling Gongs bilder är svävande vackra som kinesisk konst ofta är, mörkt och skirt på samma gång. Helena Willis använder alla färger utom svart i sina illustrationer och bilderna blomstrar. En ren fröjd helt enkelt och jag hade kunnat skriva en spaltmeter till om böckerna, men det tänker jag inte. Läs själva!

Koppen som försvann är skriven av Cao Wenxuan och illustrerad av Helena Willis. Den sovande Guden är skriven av Martin Widmark och illustrerad av Yanling Gong. De ges ut som en dubbelbok av Bonnier Carlsen.