Gunila tog barn på allvar

Dramatikern och författaren Gunila Ambjörnsson avled i söndags. När jag skrev min magisteruppsats i barnkultur ringde jag upp Gunila och vi pratade bland annat om hennes bok Skräpkultur åt barnen (1968) – en uppmärksammad debattbok Gunila skrev som reaktion mot barnkulturens konservativa ideal. Inte minst ville hon problematisera den barndomsnostalgi som riskerar att isolera barnkulturen. Barndom som en magisk plats, ett barn som inte förstår eller tål “vuxnas hårda verklighet”. En nödvändig och modig röst som retade folk, och säkert skulle göra även idag.

Samma år som Skräpkultur åt barnen kom ut stod Ambjörnsson, tillsammans med Carin Mannheimer, bakom Paj åt hungrig haj, ett barnprogram som handlade om den orättvisa fördelningen mellan rika och fattiga. Reaktionerna blev kraftiga, tittarstorm bröt ut och programmet anmäldes till Radionämnden. Gunila beskrev själv att hon var oförbredd på den uppmärksamhet som följde – ”… tillslut beskrevs jag som en person som ville att barnen bara skulle få se Fidel Castro på tv, men så var det ju inte. Det handlade om att barn skulle bli tagna på allvar!”

Ambjörnsson var verksam inom både tv, film och som författare. Hennes sista bok Från de inställda rymningarnas tid (Gidlunds förlag) kom ut tidigare i år.

Dela detta:

Lämna en kommentar