När pappas farmor dog

Böcker med fotografier är sällsynta i bilderboksutgivningen. Att barn skulle uppskatta att titta i vackra fotoböcker är inget orimligt antagande och därför är i alla fall jag tacksam för att Farzad Farzaneh (känd från bla Bomibompa) och Viktor Gårdsäter i höst gett ut boken När pappas farmor dog.

I berättelsen har pappas farmor dött och Frank är på väg med sin pappa till hennes lägenhet. Vägen dit är lång och de cyklar men får punka och tvingas gå istället. Det blir en tur via pappas barndomsplatser: den gamla skogen, klätterberget och utsiktsplatsen. När de till slut når lägenheten är det ett klassiskt farmorshem, ombonat med tavlor, mjuk matta och soffgrupp. Uppkrupen i soffan tittar Frank på en glänsande liten porslinsask, den får han ta med sig som ett fint minne.

Det är en väldigt behaglig ton genom hela berättelsen. Det är lågmält och farmoderns död – som är grunden till berättelsen – leder såklart Frank och hans pappa till samtal om död och sorg och åldrande, men också till lek, bus och picknick och diskussioner om favoritfärger. Bilderna och texten samspelar i sin enkelhet och lämnar läsaren till betraktande, särskilt fastnar både jag och de barn jag läst boken för framför den fina asken som Frank hittar. Den kan man titta länge på och det är inte konstigt att Frank fortfarande har den i sin hand när han i bokens sista bild, utmattad efter dagens utflykt, somnat med sin pappa i sängen.

Att det är fotografier och inte tecknade bilder i berättelsen skapar en dokumentär känsla. De barn som känner Farzad från tv kommer nog vara helt övertygade om att hans farmor har dött och att allt i boken är sant. Och kanske har det funnits en medvetenhet kring detta för på de flesta bilder är Farzad bortvänd, med huvan uppfälld eller ur fokus. Och dessutom med ett stort skägg som vi inte sett på tv tror jag (fast VAR är skägget på cykelpunkabilden?).

Hoppas på fler böcker av det här slaget! Fotografier öppnar för en helt annan sorts läsning och jag älskar att Gårdsäter och Farzaneh lagt ribban högt för både bilder och berättelse!

Provläs.

När pappas farmor dog är skriven av Farzad Farzaneh och fotografierna är tagna av Viktor Gårdsäter. Boken ges ut av Rabén&Sjögren

Fint om att ljuga litegrann

Det är så lätt hänt att det far en liten lögn ur munnen. Men sen kan det bli jobbigt, när den ena lögnen leder till den andra. Och vips har man snurrat in sig. Om den, för både barn och vuxna, bekanta känslan handlar boken Jag har visst ett djur! av Anton Bergman och Mia Maria Güettler.
Lill råkar säga på dagis att hon har en piraya i badkaret. Alla andra pratar om sina husdjur, och Lill vill också ha något att berätta. Så hon berättar om Filibabba i badkaret. Som äter korv och tacos ibland. När sedan Melissa följer med hem för att leka, så riskerar dock lögnen att avslöjas. Som tur är har Lill en väldigt snäll storasyster som fattar grejen. Och nån storasyster, det har inte Melissa.

Väldigt söt och rak berättelse om hur det kan bli ibland, och att det inte behöver bli så farligt fast man har gjort nåt lite dumt. Skönt. Fina illustrationer som går i turkosgrönt allihop. Dock tycker jag inte att omslaget gör boken rättvisa.

 Jag har visst ett djur! av Anton Bergman och Mia Maria Güettler ges ut på Hippo Bokförlag

Nils Holgersson-plaketten 2013

Grattis till Lisa Bjärbo (tidigare med oss här på Bokunge!) som tilldelas Svensk Biblioteksförenings pris för föregående års bästa barn- eller ungdomsbok. Lisa vann med sin ungdomsroman Allt jag säger är sant. 

Ballonger och fanfarer i massor från oss på Bokunge!

Och det tar inte slut där, grattis även till Emma Adbåge som tilldelas Elsa Beskow-plaketten för boken Lenis Olle och för sin samlade produktion av bilderböcker för barn. Även detta pris delas ut av Svensk Biblioteksförening.

Småbarnsböcker del två.

Viggo, Eva och Nalle av Birgitta Westin: En lite längre bok för tvååringen om stora känslor. Om två vänner, en nalle och om längtan. Korta rader väl anpassade för barnet som nyss har börjat erövra språket.

Emilia på bondgården av Anna Dunér: En mysig, återutgiven bok om barns nyfikenhet på djur, lämplig för tvååringen. En barngrupp gör en utflykt tillsammans med sin dagmamma. Fler Emiliaböcker finns, hög igenkänningsfaktor på samtliga.

Spyflugan Astrid gillar av Maria Jönsson: På samma sätt som hela den vuxna befolkningen “gillar” allt mellan himmel och jord, gör Spyflugan Astrid också det. Hon gillar allt från mjuka bruna saker till jordgubbssaft. En rolig och underhållande bok för både liten och stor. Fungerar för barn från ett år, men ger nog mest behållning för en två, treåring.

Kan jag med av Pija Lindenbaum: Detta är Lindenbaums andra småbarnsbok. Återigen får vi möta Micke och den här gången handlar det om relationen till hans storasyster. Fint återgivna känslor om hur det är att vara liten och beroende av vuxna. Detta i skuggan av storasysters nyvunna självständighet. Passar bäst för en två- treåring.

Vad äter du monster? av Lotta Geffenblad och Jens Peter de Pedro: En alldeles underbar liten pekbok med olika sorters monster och vad de tycker om att äta. Perfekt för barn från sex månader och uppåt. Boksidorna öppnas som ett blädderblock och blir då till enorma monstergap. Läs också: Gapa stort! av samma skapare.

Katt kan hela dagen av Sanna Töringe och Kristina Digman: Här är den fina berättelsen om den lilla katten som kan allt själv och testar sin mammas tålamod till det yttersta. Boken gavs ut på nytt i maj i år och den lilla katten är numera en bekant bilderboksfigur. En perfekt present till barnet i “kan-själv” fasen. Lämplig från 2 år.

Mio mera fart av Annika Thore och Maria Nilsson Thore: De flesta har säkert sett böckerna i den här ljuvliga serien (hittills sex stycken). Nu har turen kommit till Mio. En enkel liten bok om ett barn som älskar att gunga. Tidgare i år kom också Gunna går hem. Passar spädisen från 6 månader.

Ingrid och Bassiluskan av Katerina Janouch och Mervi Lindman: Även denna en återutgivning. En bok om Ingrid som genom sin kompis (som hostar) träffar Bassiluskan och får ont i sitt öra. En fin bok som på ett bra sätt tar upp hur det går till när man blir förkyld och är förkyld. Utmärkt från 2 år och uppåt.

Du och jag, min skatt: 1-åringen sammanställd av Annika Lundeberg och Stina Zethraeus: En ypperlig antologi för de allra minsta barnen! Rymmer allt från Barbro Lindgrens Här är det lilla huset till just Maria Nilsson Thores illustrationer av Vira. För den som blir förtjust finns det även en antologi för treåringen. Fler är på väg.

Liten, liten snälling av Lotta Olsson och Charlotte Ramel: Lotta Olsson rimmar loss för spädisarna. Snälling – välling, nallen – pallen. Detta är bara en del av den så kallade “Liten-sviten”(nu i tre delar). Ljuv poesi för småttingarna. Från 6 månader.

Dela! av Stina Wirsén: En liten bok om den svåra konsten att dela med sig. Liten Skär vill v-e-r-k-l-i-g-e-n inte dela med sig av sin smaskiga godispåse till Lilla Ruta, så Liten Skär äter tills den spyr. Kan man annat än älska att Stina Wirséns böcker är så totalt befriade från sensmoral?! Perfekt från ett år och uppåt.

Det här är det andra inlägget i en kortare serie inlägg om småbarnsböcker. Samtliga böcker i det här inlägget ges ut av Bonnier Carlsen. I nästa bilderboksinlägg blir det böcker från Alfabeta och Berghs förlag. Rekommenderade åldrar från vilka böckerna lämpar sig är så klart högst personligt och just bara en rekommendation, inget skrivet i sten.

Sagotravesti i mangamiljö bryter mot heteronorm

Trots att prinsen äger allt man kan önska sig så är han inte lycklig. För alla de flickor som prinsens föräldrar låter sända upp till slottet känner han “inget i sitt hjärta”. Prinsen söker en hjärtevän, men bryter mot den förväntade Disneyromansen och söker en pojke som kärlek, inte en flicka. Ensam på sitt rum skriver prinsen ett brev som han viker till ett pappersflygplan och låter flyga över landet.

Så kan man ungefär presentera Prinsen och pojken, en mangainspirerad bilderbok med hbtq-tema.

Pappersflygplanet landar tillslut hemma hos Pojken, som bestämmer sig för att söka rätt på den ensamma prinsen. I sitt sökandet efter slottet möter Pojken såväl flygande guldfiskar som mäktiga hjältinnor. Även om jag förstår Pojkens vandring som metafor för inre sökande – som ju sällan är kort eller enkelt – så saknar jag tempo i läsningen. Vandringen går för långsamt och vissa möten upplevs som omotiverade. Kanske att boken hade tjänat på ett raskare berättande? Pojken får helt enkelt gå snabbare.

Berättelsen är i grunden den traditionella sagan, som genom att ifrågasätta vem prinsar kan älska också bryter mot bilderbokens heteronorm, vilket är välkommet. I pressutskicket så beskrivs bokens målgrupp som 6 år och uppåt. Vad tror ni om det, fungerar bilderböcker för 6-åringar och äldre barn, som kanske mer börjar söka sig mot kapitelböcker? Det mangainspirerade tilltalet kan förvisso locka till läsning, i och med mangakulturens popularitet.

Själv läste jag boken tillsammans med två 4-åringar. En tanke som slog mig då var: Varför har man valt att låta prinsen oroa sig för vad hans föräldrar ska tycka om Pojken? Vad hade hänt med berättelsens känsla om denna oro inte funnits där, om det hade varit självklart att man får älska vem man vill. För vad vill berättelsen lära oss? Jo, att kärlek inte har något kön – så varför då plantera detta frö av oro? Nu vet jag att boken är skriven för äldre barn, som tydligare känner till och förhåller sig till en heteronorm – men frågan kanske kan vara relevant ändå. Och obs! att jag inte påstår att alla 4-åringar lever omedvetna om samhällets heteronorm, men för just de barn jag läste tillsammans med var Prinsen och pojken en berättelse om kärlek, prinsens oro var inte relevant.

Bokens illustrationer kan beskrivas som västerländsk tolkning av manga. I en tid där japansk kultur (manga/anime) är så lättillgängligt ställs det höga krav på illustratörer som inspireras av denna stil. Jag tycker att bokens illustrationer är ojämna, tänk om man valt att använda mangans detaljerade och händelserika estetik fullt ut istället! Bokens karaktärer är exempelvis tydligt inspirerade av manga, men berättartekniken är mer avskalad och västerländsk – en blandning som inte alltid är bra.

Sammanfattningsvis tycker jag att Prinsen och pojken är en bok vars kärleksbudskap är viktigt, välkommet och efterlängtat, men där utförandet inte riktigt når ända fram.

Recension av Johanna Palm

 

Prinsen och pojken är skriven av Isak Fearon och illustrerad av Roberth Gearon, boken ges ut av Vombat förlag.

Tips för öronen

Nu på fredag, den 4 oktober, är det barnspecial i P1:s Kino! Bland annat om vad storfilmer som Modig, Dumma mej och Smurfarna handlar om, egentligen. Kino-redaktionen har dessutom hälsat på hemma hos Prick och Fläck.