Sagotravesti i mangamiljö bryter mot heteronorm

Trots att prinsen äger allt man kan önska sig så är han inte lycklig. För alla de flickor som prinsens föräldrar låter sända upp till slottet känner han “inget i sitt hjärta”. Prinsen söker en hjärtevän, men bryter mot den förväntade Disneyromansen och söker en pojke som kärlek, inte en flicka. Ensam på sitt rum skriver prinsen ett brev som han viker till ett pappersflygplan och låter flyga över landet.

Så kan man ungefär presentera Prinsen och pojken, en mangainspirerad bilderbok med hbtq-tema.

Pappersflygplanet landar tillslut hemma hos Pojken, som bestämmer sig för att söka rätt på den ensamma prinsen. I sitt sökandet efter slottet möter Pojken såväl flygande guldfiskar som mäktiga hjältinnor. Även om jag förstår Pojkens vandring som metafor för inre sökande – som ju sällan är kort eller enkelt – så saknar jag tempo i läsningen. Vandringen går för långsamt och vissa möten upplevs som omotiverade. Kanske att boken hade tjänat på ett raskare berättande? Pojken får helt enkelt gå snabbare.

Berättelsen är i grunden den traditionella sagan, som genom att ifrågasätta vem prinsar kan älska också bryter mot bilderbokens heteronorm, vilket är välkommet. I pressutskicket så beskrivs bokens målgrupp som 6 år och uppåt. Vad tror ni om det, fungerar bilderböcker för 6-åringar och äldre barn, som kanske mer börjar söka sig mot kapitelböcker? Det mangainspirerade tilltalet kan förvisso locka till läsning, i och med mangakulturens popularitet.

Själv läste jag boken tillsammans med två 4-åringar. En tanke som slog mig då var: Varför har man valt att låta prinsen oroa sig för vad hans föräldrar ska tycka om Pojken? Vad hade hänt med berättelsens känsla om denna oro inte funnits där, om det hade varit självklart att man får älska vem man vill. För vad vill berättelsen lära oss? Jo, att kärlek inte har något kön – så varför då plantera detta frö av oro? Nu vet jag att boken är skriven för äldre barn, som tydligare känner till och förhåller sig till en heteronorm – men frågan kanske kan vara relevant ändå. Och obs! att jag inte påstår att alla 4-åringar lever omedvetna om samhällets heteronorm, men för just de barn jag läste tillsammans med var Prinsen och pojken en berättelse om kärlek, prinsens oro var inte relevant.

Bokens illustrationer kan beskrivas som västerländsk tolkning av manga. I en tid där japansk kultur (manga/anime) är så lättillgängligt ställs det höga krav på illustratörer som inspireras av denna stil. Jag tycker att bokens illustrationer är ojämna, tänk om man valt att använda mangans detaljerade och händelserika estetik fullt ut istället! Bokens karaktärer är exempelvis tydligt inspirerade av manga, men berättartekniken är mer avskalad och västerländsk – en blandning som inte alltid är bra.

Sammanfattningsvis tycker jag att Prinsen och pojken är en bok vars kärleksbudskap är viktigt, välkommet och efterlängtat, men där utförandet inte riktigt når ända fram.

Recension av Johanna Palm

 

Prinsen och pojken är skriven av Isak Fearon och illustrerad av Roberth Gearon, boken ges ut av Vombat förlag.

Dela detta:

3 kommentarer, Lägg till din.

Elisabet Eriksson



Även en mycket ung prins förstår vad som förväntas av en person som ska bli kung en dag,
dvs gå i sina föräldrars fotspår med allt vad det innebär. Oron kommer tidigt när man känner att man inte riktigt kan ställa sig i ledet, tyvärr är det så också i verkligheten.

Fredric Berg



Det ABSOLUT allra viktigaste är ju att en bok som denna FINNS! Att en kan ge ett alternativ till de tusentals heteronormativa sagoböckerna som finns för barn. För mig och ett otal människor som finns i min omgivning betyder den här boken oerhört mycket och den är ett STORT kliv framåt för att ge barn större tolerans och medmänsklighet. Ge den här boken till alla barn! (Och alla vuxna!)

Bokunge



Hej Fredrik! Jag håller absolut med om att det är en viktig bok, vilket jag hoppas framgår i min recension. / Johanna, Bokunge

Lämna en kommentar