Ja, visst undrar man!

Man undrar av Jostein Gaardner (som också har skrivit filosofiromanen Sofies värld som jag älskade som barn) och Akin Düzakin är en väldigt söt liten blå bok med sån där fin tygrygg. Även inuti är den fin. På varje uppslag finns en eller flera frågor, som alla var och en för sig skulle kunna vara frågeställningen i en riktigt fet doktorsavhandling i filosofi, men som går precis lika bra att diskutera med säg en femåring på sängkanten vid läggdags. Istället för saga, en fråga i söta blå boken varje kväll! 

Frågorna är enkelt och rakt på sak-igt formulerade. Här finns klassiska dilemman, som “Skulle alla stjärnor och planeter finnas utan att någon visste om dem?”.
Frågorna är också kluriga, som “Finns det någon som kan veta vad jag tänker?” Existentiella, som “Är det tillåtet att bara finnas i världen utan att tänka på någonting alls?” Roliga, som “Hur kan mina fötter flytta sig dit jag vill fast jag tänker på något helt annat?” och viktiga, som “Är det tillåtet att vara rädd utan att veta vad jag är rädd för?”.

De vackra och liksom melankoliskt suddiga illustrationerna av Düzakin berättar en egen historia, som inte nödvändigtvis har en direkt koppling till frågorna på uppslaget. 

Det här är en jättefin bok. Ett extra plus för titeln som är ovanligt anspråkslöst rar. Tanken på att få ställa de här frågorna till ett barn och lyssna på svaret gör mig alldeles lycklig.

Man undrar är skriven av Jostein Gaardner och Akin Düzakin och ges ut av Kabusa Böcker.

Dela detta:

Lämna en kommentar