2 x Gustavsson

Vi är vana vid att se Per Gustavssons illustrationer ganska grafiska, med skarpa konturer och fylliga färger, som i böckerna om Kompisen, eller Prinsess- och Prinsböckerna. Men nu har det kommit några böcker med lite mjukare utformning. Det är lätt att känna igen Gustavssons stil: karaktärerna är sig lika och det är ungefär samma färgskalor, men det är som om de hårda linjerna fått ge vika för färgerna som vill breda ut sig över sidorna. Och det ger onekligen ett mjukare intryck vilket passar bra för innehållet som är djupare och mer filosofiskt än i tex Prinsessböckerna.

I alla fall. I Maskrosdagen kämpar Martin mot sin maskroshatande pappas ogräsrensariver. Han lyckas rädda tre maskrosor och tillsammans leker de hela dagen. Allteftersin dagen lider växer maskrosorna och blir längre och äldre, från att vara så små att de måste sitta i Martins knä till de blir så stora så de kan klättra i träd. Och till slut inträffar det oundvikliga, varje maskros öde… Den här boken har verkligen gått hem hos oss. Det är något fascinerande med maskrosorna och deras utveckling under berättelsen. Dessutom verkar det vara en blomma många barn älskar, medan deras föräldrar tycker annorlunda (det ÄR ju vackra blommor, om de bara inte vore så sablars många och stora och fröiga och envetna…) Det här blir berättelsen om maskrosen som antihjälten som aldrig förlorar, den återuppstår i stället starkare än någonsin (enveten som sagt).

I Skuggsidan får vi träffa Ragnar som fått en ny penna i födelsedagspresent. Han är glad för den, ute skiner solen och det är långt till natten. Vi fattar redan på sida ett att berättelsen inte kommer vara soligt glad hela tiden och att Ragnar nog är ganska mörkrädd. Han ger sig ut för att rita med sin nya penna medan skuggorna blir allt längre. Han ritar hus, en korvkiosk och bilar till att börja med. Sen tar skuggorna över:

När vinden blåser kittlar grenarnas skuggor huset,
men huset skrattar inte.
En skuggfågel landar på en gren.
Den kvittrar inte. Skuggdjur kan inte det.

Ragnar ger sig in i skuggornas värld och med hjälp av sin penna lär han sig hantera sin mörkerrädsla.

Båda de här böckerna tar upp tyngre ämnen än vi tidigare är vana vid från Per Gustavsson. Men nog har vi sett det innan, i till exempel böckerna om Kompisen som är för liten, arg och rädd och skräckisarna Sopnedgasten och Villy vilse. Och personligen tycker jag att ämnena behandlas med både omsorg och inlevelse i barnens världsuppfattning.

Maskrosdagen och Skuggsidan är skrivna och illustrerade av Per Gustavsson. De är utgivna av Alfabeta och Natur&Kultur förlag.

Maximilian och minimilian

I augusti förra året skrev Bokunge om barnboksdebutanten Klara Perssons Molly & Sus, ett finurligt tvillingdrama. Boken kom att bli en riktig succe, och Persson tilldelades både debutantpriset Slangbellan och Snöbollen för årets bästa bilderbok!

I sin nya bok Maximilian och minimilian fortsätter Persson att utforska relationen mellan två. Där Molly och Sus brottades med att vara lika, där funderar Maximilian och Minimilian över sin olikhet. Den ena är lång, den andra kort. Ja, Maximilian är faktiskt så lång att boken inte ens räcker till. Berättelsen drivs fram av kompisarnas dialog, en diskussion om hur det är att behöva vara den längd man är. Minimilian menar att han får “minsta glassen” och Maximilian vill bli buren – kan man inte bara få byta längd ett tag? 

Persson har skapat en färgrik och detaljerad värld för sin berättelse. Maximilians orange tröja får breda ut sig och ta plats mot en pastelltonad bakgrund, en gigantisk glass med hur många kulor som helst pratar vi om länge. Texten behandlas som del av illustrationen, bokstäverna lever inte vid sidan av – utan mitt i berättelsen med lekfulla och varierande typsnitt. Både text och illustration speglar den nyfikenhet och humor som kompisarna uttrycker.

Maximilian och Minimilian är de enda människorna som syns och talar, vilket ger känslan av att vi får kika in i deras egna värld. Ni vet som det kan vara när två som verkligen gillar varandra umgås!

 

Maximilian och minimilian (2013) och skriven och illustrerad av Klara Persson. Ges ut av Urax förlag.

Tumkonst på Glyptoteket

Står på Glyptoteket i Köpenhamn och kärar ner mig i den här, Let’s make some great fingerprint art. För oss Tummen-fans så är det ju svårt att säga nej, en hel bok som visar hur du kan skapa di mest storslagna konstverk utifrån fingeravtryck. Kika in på hemsidan här!

Okej, nu har jag vandrat runt och lyft på cirka ALLT som finns i den här museibutiken! Förutom fingerkonst är David A. Carters popup-bok Hide and Seek väldigt imponerande, en videosnutt finns här. Ser att båda böckerna går att beställa även via svenska bokhandlar, så ni får se det här som ett tips!

Nu måste jag väl se lite av utställningen också, förstår inte varför ingen öppnar ett museum som bara består av en gigantisk museibutik…

Din näsa är en möglig korv!

Har ni nånsin hört en bättre förolämpning än den i rubriken ovan?
Boken Monsterbråk av Calle Güettler, Rakel Helmsdal och Áslaug Jónsdóttir innehåller flera riktigt bra liknande tillmälen. De flyger genom luften när Stora monster och Lilla monster bråkar. Det börjar med att de har lite tråkigt, och rätt vad det är så är den verbala konflikten ett faktum. Det hela blir lite hetsigt, och slutar med att Lilla monsters ord tar slut. Rätt vad det är har han istället slagit till Stora monster, som springer hem storgråtande.

Men oj, vad Lilla monster ångrar sig! Och han får ont i magen när han tänker på allt dumt han kallade Stora monster. Tjockskalle och pruttmonster och allt vad det var…

Men Stora monster kommer tillbaka, är ganska stolt över sin blåtira och så blir de vänner igen.

En fantastiskt rolig bok om hur det kan vara när man bråkar, hur fel det kan bli när man blir arg och hur det dåliga samvetet kan kännas, både i magen och huvudet. Vissa ord är stora, svarta och taggiga i den här boken, precis som de kan vara i verkligheten. Dessutom är de två monstren väldigt roligt tecknade. Stora monsters näsa är faktiskt inte helt olik en möglig korv…

Monsterbråk av Calle Güettler, Rakel Helmsdal och Áslaug Jónsdóttir ges ut av Kabusa Böcker och kom i april 2013.

Djupsjöns hemlighet

Äntligen en ny bok om den underbara familjen Kanin! I den här berättelsen har Lillebror Kanin följt med Storasyster och Storebror till Djupsjön. Inte för att han gillar att bada, nej tvärtom, han avskyr det! Men han tycker om att hänga med sina syskon (förutom när de retas och hotar med Sjöodjuret). Efter en klassisk syskonincident sitter Lillebror och surar inne i ett tält. Så han ser inte när syskonen blir tagna av det stora Sjöodjuret! Han hör det såklart, men utgår från att de retas med honom som vanligt. Fast när han tittar ut ur tältet efter att det varit märkligt tyst lite för länge så förstår han att något nog faktiskt hänt. Och att han själv måste vara obehagligt modig och hoppa i sjön för att leta efter sina syskon. Vad som händer under vattenytan tänker jag inte avslöja, men det är oväntat, fyndigt och med en viss sensmoral som insektssamlande småbarn kan behöva ta till sig…

Jag har älskat Jonna Björnstjernas böcker om Sagoskogen sen dag ett. De är humoristiska, listiga och underhållande. Och alla slutar på något sätt med budskapet att var snäll, så försvinner det otäcka. På så sätt blir en bok som egentligen borde vara lite för läskig för en fyraåring alldeles perfekt, för det läskiga kan få finnas där bredvid det välbekanta utan att blir för skrämmande. Precis som det ska vara.

Sagan om den underbara familjen Kanin och Djupsjöns hemlighet är skriven och illustrerad av Jonna Björnstjerna. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Chattrecension: Cirkusloppor på luffen

Hur lever en loppa? I Lena Sjöbergs nya bilderbok Cirkusloppor på luffen upplever du storstaden ur småkrypens perspektiv. Det där livet som pågår i kvarglömda kartonger och under våra skor. Bokens två huvudpersoner lever ett kringflackande loppliv som är lika delar äventyrslust som tröttsamt slit.

Bokunge har läst Cirkusloppor på luffen och såhär tycker Lisa och Johanna i en chattrecension.

Johanna: Okej, boken! Ett konstverk, med både illustration och text av Lena Sjöberg.

Lisa: Jag gillar att lopporna känns så små som loppor är, i språket och i bilderna. Fast de är inzoomade och huvudpersoner.

Johanna:  Ja, fint att man får se staden med loppornas ögon. Aktuellt tema också, två individer utan hem. Nya i landet. Jag blev nästan lite lipig redan på första sidan, “… vi var smutsiga och trötta, du hade just fyllt fem, jag ville inget hellre än att hitta oss ett hem”.

Lisa: Då blir användandet av insekter desto bättre, de är liksom redan så krakiga och lite oomtyckta av de flesta. Särskilt loppor.

Johanna: Mm, längst ner i samhällshierarkin.

Lisa: Bilden när de går utanför nattklubben när två kackerlackor slåss, en mal står och deppar i ett hörn och syrsan sitter och spelar fiol i ett eget litet regnoväder är ju smått fantastisk. En ölburk är en bar också, haha!

Johanna:  Och “Bar Amor” med syrsatjejen i fönstret…

Lisa: Det är riktigt skumraskiga kvarter!

Lisa:  Nu när du nämnt likheten med flyktingar så är det ju svårt att släppa det temat. Hemskt att de i slutet av boken åker vidare i en koffert (container), men sjysst att de hittar upp till bönpallen sen.

Johanna: Ja, slutet på boken är ändå hoppfull, det finns bättre platser att söka! Fast äventyrspeppen kan ju även läsas som att den äldre loppan försöker göra resan rolig, att hen vill skydda den yngre från den hårda lopp-verkligheten.

Lisa: Mm, och lopporna samexisterar med människorna, äter på samma ställen, vilar på samma ställen, spelar cirkus för människorna (som typ den klassiska bilden av “zigenare”) ända tills cirkusen brinner ner, då är de själva.

Johanna: Ja, och precis efter att cirkusen brunnit ner så försöker loppan peppa sig själv – “ta nya friska tag”. Så bra kommentar till samtidens individualistiska hjälp dig själv-samhälle!

Lisa: Visst är det individualistiskt! Inte ens myran slår de sig samman med efter branden…

Johanna: Lopporna är verkligen ensamma i sin tvåsamhet. Nu låter det kanske som om boken är sjukt deppig, men så är det ju verkligen inte – både text och bild har humor!

Lisa: När man läser för en liten är det mer av ett äventyr som är lite läskigt och konstigt ibland – men spännande. Ett litet barn kan ju inte tolka i nåt i Bar Amor…

Johanna: Det är verkligen läsning på flera nivåer!

Lisa:  Jag gillar att lopporna är könlösa.

Johanna:  Ja, det är sant, jag visste inte om jag skulle skriva “mamma” eller “pappa” om den vuxna loppan. Eller så är det en kusin, en vän eller ett äldre syskon kanske.

Lisa: Nej, de ser inte ut som varken det ena eller det andra, bara som små loppor med hattar. Hatt är ju annars ett rätt manligt attribut, och så är både de och myran klassiskt fängelsekundsrandiga.

Johanna: En annan rolig sak är ju att människorna går och ser loppcirkusen, det är väl den enda gången människa och insekt beblandar sig?

Lisa:  Ja, tänkte också på det. Började fundera på vem som arrangerat cirkusen och gjort affischerna och var den personen tar vägen efter branden…

Johanna: Den administrativa personalen fick nog också gå 🙁

Lisa: Och lönen brann inne.

Johanna: Vad säger vi om bokens språk?

Lisa:  I en Litteraturmagazinet-recension jämförs Sjöberg med Hellsing, som att Sjöberg lyckats axla arvet, men jag tycker det är lite trist att jämföra. Som att man inte kan rimma alls utan att snegla på Hellsing.

Johanna:  Mm, och jag blev faktiskt glatt överraskad, “Cirkusloppor på luffen” är kanske inte tidernas mest spännande titel? Men texten är målande, både vacker och humoristisk.

Johanna:  I förra boken vi chattrecenserade (Innan jag fanns) var döden närvarande, och det är den ju här också – via kyrkogården. Ett övergripande tema i tiden eller bara en slump?

Lisa:  Döden och rymden, ja. Kanske vi som väljer våra böcker, det är ju rätt filosofiska böcker.

Johanna:  Ja, och berättelser som fungerar på flera nivåer.

Lisa: Innan jag fanns väckte frågor direkt, det var ju rätt explicita frågor i Dahlins/Nilsson Thores bok. Den här berättelsen kan man läsa som den är eller diskutera, här är det exempelvis bara två frågetecken i texten, men desto fler om man stannar upp och diskuterar!

Johanna:  Just så, och det är ett annat tempo i den här boken – storstadstempo!

Lisa: Ja, den spanska stämningen i stan är skön! Men jag måste nog sluta nu, känner att loppan inom mig behöver sova…

Johanna:  Samma här!

Lisa: Hej svej!

Johanna:  Natt natt!

 

Cirkusloppor på luffen är skriven och illustrerad av Lena Sjöberg, boken ges ut av Rabén & Sjögren.