Ett kattliv

Katter är ju något av ett litterärt älsklingsdjur, så även inom barnboksvärlden. Tänk bara på Findus, Snurran och Pelle Svanslös! Katten Don Fritjof besitter måhända inte samma naturliga charm som andra katter, men även katter som tycker om att ta sig en cigarr på kvällskvisten går ju att älska.

Don Fritjof är ingen mysig liten hårboll, utan snarare ett kattmonster av rang. Burdus och bortskämd skrämmer han slag på alla som kommer i hans väg, husse lever i skräck i sitt eget hem. Som i all barnlitteratur måste ett skräckvälde av detta mått självklart stoppas, Don Fritjof blir snopet nog upplurad i ett träd – och kan inte komma ner! Stadens fyrbenta invånare firar stort, och Don Fritjof blir bara räddare och räddare uppe på sin gren.

Don Fritjof är skriven på vers, språket är saftigt (“De skulle få stryk, han skulle ta hämnd”) och Aisatos illustrationer visar humorn i det råa. Jag tycker om den oborstade stadsmiljön, som ger små glimtar av värme. Med sin mustiga färgskala och uttryck är Aisatos illustrationer något annat än den naiva blicken som annars är barnbokvärldens älskling just nu. 

Don Fritjof var nominerad till det norska litteraturpriset Bragepriset 2010. Förmodligen var mina förväntningar lite väl högt ställda, för jag blev inte riktigt imponerad som jag ville bli – men en intressant katt, det är Don Fritjof absolut. Och, på tal om diskussionen om censur i barnböcker så både röker och festskrålar Don Fritjof och hans fyrbenta ovänner…

 

 

Don Fritjof är skriven av Anna Bache-Wiig och illustrerad av Lisa Aisato. B. Wahlströms ger ut boken.

Krifs krafs hoho plask

I Malmö har vi turen att kunna se godnatteater för 3-6 åringar från den 21 september på Teater 23. Josefine Andersson med ensemble gör föreställning av Kitty Crowthers Sov gott lilla groda. Skaffa biljett redan nu!

Leni och svartsjukan

Nu är Leni tillbaka igen och den här gången tar hon sig an svartsjukans eländiga nylle. Leni har en kompis som heter Olle, och det är hon väldigt glad för. Men när hon måste dela Olle med grannen Kiran lackar hon ur och surar hela dagen, varken bullar eller roliga miner får henne på gott humör. Och när Kiran till på köpet vinner i fia med knuff är måttet rågat. Leni häller sitt slajm och sin kladdhand (som hon tänkt visa Olle) i Kirans nya fina skor. Fast när Kiran ska ta på sig skorna blir det lite läskigt…

Fint och inkännande om svårigheten att dela med sig när saker och ting inte blir som man tänkt sig. Men också om hur snabbt humöret hos en liten kan växla, från sur och hämndgirig till skamsen och till sist glad och leksugen. Underbart!

Lenis Olle är skriven och illustrerad av Emma Adbåge. Den ges ut av Rabén&Sjögren.

Rena rama succén!

I en veckas tid har jag nu varje dag, ibland fyra, fem gånger om dagen läst den här boken för olika barn i olika åldrar mellan 3-9 år. Samtliga tokgillar boken. Oavsett hur stökigt det än är innan vi väl har börjat läsa så blir det knäpptyst när vi kommer till sidan där lillebror Leo blir uppäten av en Glufsare. När Glufsaren sedan blir slukad av en Slukarius som i sin tur blir uppäten av en Vattenglup och mera…ja då är barnen så koncentrerade att man skulle kunna ta dem för hypnotiserade. Visst låter det fantastiskt?! Det bästa är att boken är precis så fantastisk som det låter.

När Leo blev uppäten är skriven och illustrerad av John Fardell. Boken ges ut av Bonnier Carlsen.

”Oändligt är vårt stora äventyr”

 

Molly och Sus har alltid varit tillsammans. Det blir lätt så när man föds med två långa flätor mellan sig. Men, vad händer när man inte längre vill vara fast? När man vill bli sin egen, hur känns det? Klara Perssons debutbok Molly & Sus knyter an till barnbokens älsklingstema, sökandet. Längtan efter förändring, att söka sin egen plats i värden och bege sig ut i det okända, om det så bara är runt hörnet. Ett riktigt identitetsdrama!

Att berättelsen skildras genom barnets ögon och tankar gör dramat precis sådär mystiskt och surrealistiskt som det faktiskt är att växa upp. Det blir på allvar. Varför svarar inte Molly på brevet som Sus skriver (men inte skickar), vart försvinner hon? Handlar det om minuter eller dagar? Varför är det så nedrans jobbigt att bli sin egen?

Berättelsen är driven och saknar “slösidor”, det ger en bra lyssnar- och läsrytm. Att låta funderingar och aviga känslor ta plats i barnlitteraturen är viktigt, och det tycker jag Persson gör på ett fint sätt. Inget snuttifierande. Precis som texten ligger Perssons illustrationer nära det naiva, och påminner om exempelvis Eva Lindström och Jockum Nordström. Dessutom, hur vanligt är det med böcker om tvillingar? Jag kan bara dra mig till minnes Lennart Hellsing och Stig Lindbergs Musikbussen (som har 64 år på nacken).

En av de bästa böckerna jag fått i min hand hittills i år!

 Molly & Sus är skriven och illustrerad av Klara Persson, den ges ut av det nystartade bokförlaget Urax.

Inte gråta, så mitt gull!

Jag fick en liten tår i ögat när jag läste Otis tröstar första gången. Jag får ofta det när jag läser/ser/hör om någon som är snäll mot andra. Och det är Otis verkligen! Direkt när någon är ledsen är han där för att trösta. Som när pappa glömt sin väska på bussen, till exempel. Då får han låna Otis väska istället. Eller när farfar läst något sorgligt i tidningen. Då hämtar Otis en glad bok och hoppar upp i hans knä och myser. Och när lillasyster gråter för att hon tappat nappen – då fixar Otis biffen genom att hålla henne i handen och gunga vaggan. Det är himla fint!

Ändå är det något med hela den här idén som irriterar mig lite, lite. Måste alla bli tröstade fortare än kvickt så fort de blir lite ledsna? Det vilar något “Gaska upp dig nu! Se glad ut!” över alltihop som jag inte gillar riktigt.

Men å andra sidan borde jag kanske bara vara tyst om det, och glädjas åt att alla (även mammor och pappor) faktiskt tillåts vara ledsna här, åtminstone en stund. Det hör inte alls till vanligheterna i bilderböcker för små barn.

Otis tröstar är skriven av Åsa Mendel-Hartvig, och bilderna är gjorda av Ane Gustavsson. Den ges ut på Natur & Kultur.

Findus flyttar ut

1984 var året då den allra första boken om Pettson och Findus kom. Det var Pannkakstårtan. Sedan dess har det blivit åtta böcker till och nyligen kom den tionde boken, Findus flyttar ut. Findus flyttar ut skrevs ursprungligen som pjäs för Teater Resenär 1990.

Varje morgon i ottan väcks Pettson av att Findus hoppar i sin säng. Gubben, som har en önskan om att få sova ostört något längre, ställer ett ultimatum. Antingen slutar Findus hoppa eller så får han helt enkelt flytta. Till gubbens stora förvåning beslutar sig Findus för att flytta. Tillsammans börjar de förvandla det gamla utedasset i backen till en perfekt kattlya. Resultatet blir så bra att Findus faktiskt håller sig i sitt hus hela tiden. I alla fall en tid.

Personligen tycker jag att Sven Nordqvist är som allra bäst när han skriver om Pettson och Findus. Lagen om minsta möjliga motstånd liksom. Allmänmänskliga och tidlösa historier som både vuxen och barn känner igen sig i. Pettsons stora aviga hjärta, mucklorna, uppfinningarna och Findus trotsighet.. Sven Nordqvist hävdar än en gång att detta är den allra sista boken om Findus och Pettson. Jag hoppas innerligt att det är mer ett hot än ett löfte.

Findus flyttar ut är skriven och illustrerad av Sven Nordqvist och ges ut av Opal.

Så ser känslorna ut

 

Hur känns det när man är ledsen, arg, glad eller nervös? Och var känns det? I benen? I magen? I axlarna?

Jag måste säga att jag är ganska förtjust i den här nya pekboken, där fåglar gestaltar olika känslolägen. Tänkte först att det skulle vara för svårt – hur utrrycksfull kan en tecknad fågel bli? Men jag tycker verkligen att det funkar. Jag vet inte om jag någonsin tänkt på att känslor har så tydliga utseenden?

Vid den första genombläddringen testade jag att hålla för orden som står skrivna under varje fågel, för att se om jag skulle kunna gissa mig till vilken känsla fågeln gestaltade utan att veta på förhand. Det gick! Ganska bra åtminstone. Kanske inte alltid med exakt samma ordval (jag gissade “stressad”, boken sa “jäktad” etc.) men typ. Testa själv på fåglarna här så får du se.

 

Tycker den är färgglad och fin, den här boken! Och det är skönt att alla känslor ryms i den, både de arga och ledsna och de skrattiga, mätta, coola och lyckliga.

(Rätt ord på fåglarna ovan: Hysterisk – Hängig – Cool)

Känslornas pekbok är gjord av debutanten Hanna Albrektsson, och ges ut av Gilla böcker.

Finast av de alla!

 

Av alla Nyfikna öron böcker som getts ut måste jag nog ge flest stjärnor till Instrument. Här får vi höra hur flöjten, pianot, fiolen, gitarren, trumman och xylofonen låter. Och allt under cirkustema och med väldigt fina små melodier. Särskilt fiolen, den är underbar! Det är inte svårt att hitta på historier kring cirkusen när man tittar i boken och extra lockande att spekulera i varför räven spelar så vemodigt på sin fiol. Inte för att bebisen bryr sig, hon är mest ute efter de tydliga illustrationerna och musikknapparna.

Nyfikna öron – Instrument är illustrerad av Marion Billet och ges ut av Rabén&Sjögren