
Det finns få grepp som är så populära som “leta på varje uppslag i den myllriga bilden efter den lilla, lilla figuren”-greppet. Funkar det på ALLA barn, rent av? Alla jag träffat i alla fall. Och inte tröttnar de heller, verkar det som. Vid den 273 läsningen är det till synes fortfarande lika spännande att leta i bilden. Det är fascinerande.
I Björnens sång är det Lilla björn man ska leta efter. Han har fått syn på ett bi och ger sig av efter biet för att hitta honung. Hans pappa tar upp jakten, och i rasande fart springer björnarna genom skogen, in i staden, genom trafiken, in på operan (!). Hur ska Pappa björn få tag i sin unge i folkvimlet?
Det ligger något djupt spännande i det där – en vild björn och hans lilla unge förvirrar sig in i stadstrafiken, in bland finklädda damer och herrar på operan. (Infoga valfri ordvits på temat kulturkrock här om ni känner er manade.) Vad kommer att hända när människorna upptäcker att björnen där på scenen inte alls är en utklädd människa som ingår i operaföreställningen, utan faktiskt en riktig björn? Vad kommer de att göra med björnarna?
Det är svårt att stå emot den här boken. (Speciellt om man som jag har en dokumenterad svaghet både för Benjamin Chauds bilder och för Paris). Den är fin. Stor och lyxig, med enorma bilder på matt, fint papper. Och nej, det är kanske inte så praktiskt att den är så där stor (boken ryms inte i bokhyllan!), men det gör mig verkligen inget. Hela småbarnslivet är ändå så fyllt av “praktiskt” och “tuggvänligt” och “avtorkningsbart”. Björnens sång får gärna vara storslagen och konstnärlig istället, utan att det stör mig det minsta.
Björnens sång är skriven och illustrerad av fransmannen Benjamin Chaud. Översättning: Birgitta Westin. Boken ges ut av Rabén & Sjögren.