Tips för öronen

Tips för barnkulturnördar! P1:s filmprogram Kino om Teletubbies, Värsta bråket och rasism i barnkultur. Bland annat diskuteras Liten skär och alla små brokiga och Stina Wirsén bemöter den högljudda kritiken som hörts, är figuren Lilla hjärtat en rasistisk stereoptyp eller en karaktär med goda intentioner? Lyssna här.

Dessutom diskuteras om barn idag inte klarar av filmer i långsamt tempo. I mitt vardagsrum är långsamhetsfilm som Alfons och Gittan minst lika populära som snabba klipp, men vad tycker ni? Måste det vara snabbare idag?

Grattis Tonårsboken!

Nu är det klart vilken blogg som vann priset för Sveriges bästa barn- och ungdomsboksblogg i Forma Books Blog Awards. Bokunge säger därför hurra, hurra och GRATTIS TILL TONÅRSBOKEN! (Och så klart: Tack och bock till er som röstade på oss.)

Var är Lilla björn?

Det finns få grepp som är så populära som “leta på varje uppslag i den myllriga bilden efter den lilla, lilla figuren”-greppet. Funkar det på ALLA barn, rent av? Alla jag träffat i alla fall. Och inte tröttnar de heller, verkar det som. Vid den 273 läsningen är det till synes fortfarande lika spännande att leta i bilden. Det är fascinerande.

I Björnens sång är det Lilla björn man ska leta efter. Han har fått syn på ett bi och ger sig av efter biet för att hitta honung. Hans pappa tar upp jakten, och i rasande fart springer björnarna genom skogen, in i staden, genom trafiken, in på operan (!). Hur ska Pappa björn få tag i sin unge i folkvimlet?

Det ligger något djupt spännande i det där – en vild björn och hans lilla unge förvirrar sig in i stadstrafiken, in bland finklädda damer och herrar på operan. (Infoga valfri ordvits på temat kulturkrock här om ni känner er manade.) Vad kommer att hända när människorna upptäcker att björnen där på scenen inte alls är en utklädd människa som ingår i operaföreställningen, utan faktiskt en riktig björn? Vad kommer de att göra med björnarna? 

Det är svårt att stå emot den här boken. (Speciellt om man som jag har en dokumenterad svaghet både för Benjamin Chauds bilder och för Paris). Den är fin. Stor och lyxig, med enorma bilder på matt, fint papper. Och nej, det är kanske inte så praktiskt att den är så där stor (boken ryms inte i bokhyllan!), men det gör mig verkligen inget. Hela småbarnslivet är ändå så fyllt av “praktiskt” och “tuggvänligt” och “avtorkningsbart”. Björnens sång får gärna vara storslagen och konstnärlig istället, utan att det stör mig det minsta.

Björnens sång är skriven och illustrerad av fransmannen Benjamin Chaud. Översättning: Birgitta Westin. Boken ges ut av Rabén & Sjögren.

Mirja och pojken i det rosa huset

Den här boken är något så fint som en Amelie från Montmartre för barn! Mirja måste följa med till sin mormor och morfar på landet, fast hon verkligen inte vill. Det är världens tråkigaste ställe (fast mormorn och morfarn verkar hon gilla rätt mycket ändå). Men så får hon veta att det flyttat in en pojke i det rosa huset, en pojke som är lika gammal som hon. Mirja spanar efter honom men ser honom inte, så hon lägger en potatis i hans ena stövel för att se vad som händer då? Jo, då dyker det upp en liten sten vid hennes dörr med små mystiska tecken på… Och det är bara början på de båda barnens ledtrådsjakt efter varandra. Illustrationerna täcker hela sidorna med massa färg och figurer med fylliga konturer (påminner lite om Ingrid Vang Nymans Pippibilder). Mycket fin bok!

Mirja och pojken i det rosa huset är skriven av Sofia Nordin, illustrerad av Matilda Ruta och ges ut av Rabén&Sjögren

Yakup – mitt i prick!

Både Sara Lundberg och Ulf Stark är stora konstnärer. Om någon skulle tvivla rekommenderar jag er att läsa deras gemensamma bok Yakup Tokstollen. Boken kom i augusti och är kanske det bästa jag haft i mina händer på riktigt länge. Tidigare i år var jag på en föreläsning där Sara Lundberg visade olika bilder ur just denna bok. Hon beskrev sitt arbete som illustratör och vådan av att välja mellan olika versioner av ett och samma motiv. Det var nog under den timmen som jag insåg vilken fantastisk illustratör hon är. Om man sedan tar Ulf Stark så räcker det kanske att säga att jag fortfarande sitter lika bänkad framför Dårfinkar och dönickar som jag gjorde i slutet av 80-talet. Detta plus att jag älskar hans sätt att konsekvent stå på barnens sida. Så kanske var jag partisk redan innan jag hade läst Yakup Tokstollen.

Yakup är en pojke som bor med sin stora brokiga familj i ett land som inte är Sverige. Hans dilemma är att han är fumligare och klantigare än andra barn i hans ålder. Men Yakup försöker så gott han kan att vända sin svaghet till styrka och blir istället byns tokstolle. Den rolige killen alla har för vana att skratta åt. En dag när Yakup är på väg hem hör han den jämnåriga flickan Ayla ropa från ett träd. Hon har blivit skrämd och har snabbt räddat sig upp i ett träd. Nu kan hon inte komma ner. Yakup hjälper Ayla ner och med möda och stort besvär hämtar han också ner hennes skolväska från trädet. Efteråt bjuder Ayla hem Yakup så att hennes mormor kan hjälpa honom plåstra sina sår. Efter att Yakup fått sina byxor lagade och sår plåstrade upptäcker han Aylas mormors glasögon. Genom dem förstår han att man kan se världen på ett helt annat sätt än på det vis han hittills sett den.

Yakup Tokstollen är skriven av Ulf Stark och illustrerad av Sara Lundberg. Boken ges ut av Berghs förlag.

Ingen människa är en ö

Ljuvliga Bus och Frö! Båda sitter på en varsin ö nära varandra men ändå så väldigt långt ifrån. Ingen av de två har förmågan att ta sig över vattnet till den andre. De väntar och väntar och hoppas att just den andre ska hitta på något finurligt och dyka upp när som helst. Så blir det inte. Men så en dag händer något. Vattnet har blivit is. Och mellan de två öarna bildas en helt perfekt bro.

Det här är en helt underbar bok där både text och bild går rakt in i hjärtat. På samma vis som i författaren och illustratören Maria Nilsson Thores förra bok Petras prick (2011). Jag tycker särskilt mycket om hur Nilsson Thore lyckas illustrera huvudpersonernas sinnestämning (Petra när hon förlorat sin prick och Bus och Frö när de väntar på varandra). Bus och Frö på varsin ö är en bok som går hem hos både stora och små, en bok väl värd att läsas om och om igen. Årets julklapp helt enkelt.

Bus och Frö på varsin ö är skriven och illustrerad av Maria Nilsson Thore. Boken ges ut av Bonnier Carlsen.

Sju miljoner envisa skalbaggar

Det finns för få skalbaggar i litteraturen! 

Vad? Jo, bara en liten insikt man får efter att ha läst Comottos Sju miljoner skalbaggar.

Envisa som synden har ett sällskap på sju miljoner skalbaggar bestämt sig för att fara tvärs över jorden för att fira sin kusin Marcelo. Ni hör ju, vem vill inte hänga med det gänget? Berättelsen är enkel och finurlig. Sju miljoner skalbaggar är inte boken om svår vänskap eller stora känslor, den dryper knappast av nyttigheter och lärdomar för livet, däremot kan den framkalla ett och annat skratt.

Och nej, svartvita illustrationer förknippas vanligtvis inte med humoristiska skildringar av skalbaggar, men Comottos lekfulla och “skiss”-aktiga bilder skildrar massan av skalbaggar perfekt. Det enkla och avskalade lämnar plats för humorn.

Sju miljoner skalbaggar (2012) är skriven och illustrerad av Comotto. Ges ut av Lindskog förlag.

Mickan for president!

”- Jag vet ju att du kan! sa fröken. Men du måste visa det också!

Det tyckte jag var konstigt. För om fröken redan vet att jag kan, varför måste jag då hålla på och räcka upp handen och berätta det för henne igen?”

Mickan fyller snart åtta år, och är nog (i alla fall om fröken får beskriva henne) en rätt blyg och försynt tjej. Hon gillar inte riktigt att räcka upp handen i klassen, hon gillar inte att gå på kalas och umgås med en massa andra, och hon gillar definitivt inte att tvingas stå på scen och spela teater. Ändå måste hon! “Alla ska vara med!” säger fröken. “Det blir roligt!”

I Jag är jag får vi följa Mickans tankar om sin tillvaro i korta kapitel. Det är inte en dagbok, men nästan. Och det är så VANSINNIGT bra! Jag älskar Mickan! Och Mickans föräldrar! 

Önskar jag hade en 6,7,8-åring i närheten, så jag kunde få högläsa den och prata om allt viktigt som Mickan tänker på. Varför dör husdjur? Varför är man på olika sätt med olika personer? Varför skriker tjejerna i klassen när de ser en spindel om det är någon söt kille i närheten, men inte om de är själva? Varför får de vuxna ha blommor och duk på sitt bord i matsalen när inte barnen får det? Och varför säger alla att Pecka har problem? Mickan tycker mest det verkar som om Pecka har extra mycket bus i sig.

Det här är viktig, rolig, allvarlig och mysig högläsning när den är som allra bäst.

Jag är jag är en kapitelbok som är skriven och illustrerad av Emma Adbåge. Den ges ut av Rabén och Sjögren.