Extra garn – kanske årets finaste bilderbok!

Jag är typen som av misstag sydde mig själv i fingret på syslöjden när jag var yngre. Handarbete har liksom aldrig legat för mig. Ändå så får jag en brinnande lust att sticka varje år såhär strax innan jul. Och när jag fick se den fina boken Extra Garn av Mac Barnett och Jon Klassen så var det såklart dags igen..

Boken handlar om Annabell som en dag hittar ett skrin med en oändlig massa fina garn i olika färger. I staden där Annabell bor är “allt bara vitt som snö eller svart som skorstenssot” så när Annabell använder det färgglada garnet till att sticka en tröja åt sig och sin hund blir hon nästintill en upprorsmakare. Magister Nilsson i skolan tycker att hon stör lektionerna eftersom de andra eleverna hela tiden vill vända sig om för att få en skymt av de ovanliga och glada färgerna på Annabells tröja. För att blidka honom erbjuder sig Annabell att sticka färgglada tröjor till alla i hela klassen inklusive magistern. Och så blir det. Snart är hela staden svept i garn (eftersom garnet i skrinet aldrig tycks ta slut). Men, inget gott som inte har nåt ont med sig – en ärkehertig får upp ögonen för Annabells fynd. Han erbjuder sig köpa skrinet men när han inte får det beslutar han sig kort och gott för att stjäla det.

Detta är en av årets allra bästa bilderböcker och oavsett om ni gillar att sticka eller ej så måste ni se till att läsa boken! Jon Klassens helt ljuvliga illustrationer går så himla fint ihop med Mac Barnetts text. Inte undra på att boken i år blev utnämnd till Bästa bilderbok! i Boston Globe-Horn Book Award. Kolla själva – smakprov får ni här.

Extra garn är skriven av Mac Barnett och illustrerad av Jon Klassen och ges ut av Andina förlag.

”Är det någon där nu?”

“Är det någon där nu?” brukar min dotter fråga när vi går förbi hennes förskola under helgen. En helt relevant fråga, speciellt efter att ha läst Björnarnas dagis – en drömsk berättelse om vad som händer när alla barn gått hem. Sett ur ett barns perspektiv får vi följa med in på förskolan om natten, en natt som är björnarnas. Pedagogen Majbjörn rår om, utfodrar och nattar ett gäng björnungar. Bus, myror till lunch och vinteride – en helt vanlig natt på björnarnas förskola.

I Björnarnas dagis är natten ett äventyr, Katarina Strömgårds illustrationer skildrar mörkret som tryggt och mjukt. Natten går i dämpade (blåbärs)blåa toner i kontrast till dagens skarpa och ljusa. För mig är det just illustrationerna som ger boken själ och är dess självklara mittpunkt. Texterna får spela, en viktig, biroll – kortfattade och ofta rytmiska. 

Det är intressant hur ordval kan få dig som läsare att mitt i boken börja fundera över helt andra saker. I Björnarnas dagis har Strömgård valt att skriva “pedagoger och barnskötare” för att beskriva vilka som arbetar på en förskola (eller dagis). Själv tänker jag inte på “pedagog” som en yrkestitel synonymt med förskollärare, däremot att både förskollärare och barnskötare använder sig av pedagogik i sitt yrke och kan kallas pedagoger. Nåväl, därom tvista säkert de lärde – men det fick mig att börja tänka på annat än björnar.

 

Björnarnas dagis är skriven och illustrerad av Katarina Strömgård. Boken ges ut av Opal.

Wirsén och Lilla hjärtat

Coypright foto: Ulrica Zwenger

Debatten om Stina Wirséns Lilla hjärtat fortsätter, och nu även i USA. John Jennings, docent i bildkonst vid universitetet i Buffalo, intervjuas för Kulturnyheterna i P1 och menar att Lilla hjärtat är en “mycket problematisk bild” och en pickaninny – en rasistisk stereotyp av mörkhyade barn.

Nu har Stina Wirsén själv beslutat att  både böcker och andra produkter där Lilla hjärtat förekommer ska sluta distribueras av förlaget. På Bonnier Carlséns hemsida skriver Wirsén hur Lilla hjärtat har “blivit tillskriven en rad egenskaper som har inneburit att hon – och jag – har blivit förknippad med åsikter och en människosyn som jag inte kan relatera till och definitivt inte vill associeras med.” 

Astrid ♥ Kitty

Ja, somliga längtar efter jul och har redan tjuvsmakat på pepparkakorna! För den som dessutom försöker upprätthålla myten om Tomtens existens kommer det kanske som en glad överraskning att Raben&Sjögren ger ut en gammal tomtesaga på nytt. Tomten är vaken innehåller ett gammalt manus som Astrid Lindgren skrev till Harald Wibergs illustrationer på 60-talet eftersom utländska bokförlag eftersökte en mer tillgänglig text än den ursprungliga Viktor Rydberg texten. Så nyligen bad Raben&Sjögren i sin tur Kitty Crowther att göra nya illustrationer till Astrid Lindgrens text och vips så fick tomten en ny skepnad. Texten är rätt platt och jag kan förstå varför man inte tidigare har skyndat med en utgivning i Sverige. Däremot är jag väldigt förtjust i Kitty Crowthers tomte, visserligen liknar den Harald Wibergs tomte litegrann, men den har ändå fått en Crothersk prägel. Extra mycket tycker jag om det fina origamimönstret som finns på pärmens insida och på försättsbladet. Stämning!

Se intervjun med Kitty Crowther i söndagens Babel här (dra fram klippet till 29, 05 min).

Nytt ifrån App-världen

Har ni sett att Pernilla Stalfelts Alla barns rätt finns som app? Det är en interaktiv bilderbok som lär oss om barns rättigheter. Jag laddade själv ner den tidigare idag och den ser riktigt fin ut. Dessutom en app med viktigt budskap!

En tanke bara är att bilderboks-appar borde använda sig mer av “när du hör det här ljudet är det dags att vända blad”-tekniken, för det kan vara knepigt för en mindre barn (som inte läser texten själv) att veta när nästa ruta ska bläddras fram. Fast å andra sidan kan det vara bra att få klura lite själv! Det är Rabén & Sjögren tillsammans med bland annat Bris och Rädda barnen som står bakom appen. Finns både för Android och Iphone, kostar inte en krona.

För egen del är det tyvärr samma visa som nästan varje gång jag försöker använda en sago-app ifrån Norstedts (där Rabén & Sjögren ingår). Appen funkar bara till viss del (här till fjärde sidan i berättelsen) och sen fryser den fast. Min mobil och sagor verkar helt enkelt inte kompatibla! Jag använder en sprillans ny Android-telefon, så det borde inte vara något problem. Minns med FASA den 3-årspanik som uppstod när jag hostade upp femtio kronor för en interaktiv sago-app bara för att låta dottern upptäcka att appskrället bara ville stänga av sig själv. I-landsskräcken!

I vilket fall som helst, det kanske är någon annan som laddat ner och använt Alla barns rätt? Vad tycker ni?

Här kan du läsa mer.

Flagga lite bara

Jag måste bara flagga lite för Lisa Bjärbos nya bilderbok Eddie och julen. Vet att hon skriver här och allt så jag ska inte säga så mycket (dessutom väntar jag fortfarande ivrigt på att den ska komma i paket till jobbet från viss nätbokhandel). Men ändå! Den verkar ju sjukt fin, plus att den handlar om julen. Julen hörni, den är inte så långt borta nu! (vissa har tydligen redan tjuvstartat pepparkakorna…)

Vill man gärna läsa mer om boken går det bra att göra det här.

Eddie och julen är skriven av Lisa Bjärbo och illustrerad av Jesús Verona. Den ges ut av Rabén&Sjögren.

Älskade Gruffalon!

Hemma räcker det att jag säger kodorden “Ormsufflé”, “Uggleglass” eller “Rävstek med sås” så vet samtliga i familjen vad vi pratar om. För oss är det rena lyckobeskedet att få höra att Julia Donaldson och Axel Schefflers klassiker Gruffalon har kommit i nytryck såhär en dryg månad innan jul. Stort tack för det Alfabeta! Och för alla er som inte har läst boken (eller för den delen sett den underbara animationen av filmen) – skaffa skaffa!

Värsta syrran

När man fick vara med och leka med “stora barnen”. Den känslan, kommer ni ihåg? Roligt och lite osäkert. I Värsta syrran sitter Ritas storebror Jorma och surar, han vill dra in till stan med sin kompis Ali – inte passa småbarn! Ali däremot, han tycker småungar är “fett coola” och leker gärna med Rita. Alis leklust smittar till och med av sig på sur-Jorma till slut. Värsta syrran visar sig gå från pest och pina till värsta bra lekkompisen. Bilden av lek och fantasi är tydlig, perspektivet är barnets.

Ali som karaktär är stark och driver handlingen framåt med avväpnande charm. Skildringen av honom är positivt laddad att den riskerar att bli platt. Genom att även ge honom ett språk (“chilla mannen”, “tagga ner mannen”) som skiljer sig ifrån övriga karaktärers riskerar Ali att uppfattas som väl stereotyp. Jag är absolut positiv till att bredda sättet en barnbokskaraktär kan prata på, barnboken måste finnas till i sin tid. Att skriva “ungt på ungas vis” är dock en svår balansgång. Man kan även fundera över om karaktären Ali blir en del av den positiva stereotypen “kul invandrarkille” – en av få roller man som kille med invandrarbakgrund erbjuds för att bli accepterad och omtyckt av majorietssamhället (lex Dogge Doggelito).

Något jag uppskattat i tidigare böcker av samma författare är att alla och samtidigt ingen har varit den Andre, avvikaren. Ja, det här är verkligen knepiga och intressanta frågor att att diskutera, inte minst höstens debatt om Lilla hjärtat visar prov på det. 

Elin Okodughas illustrationer är färgrika och detaljerade. En svart katt följer oss mellan sidorna tillsammans med en lång röd tråd (en blinkning åt Historien om någon?). Personligen tycker jag illustrationerna kommer till sin rätt på de sidor, exempelvis omslaget, där papprets grova struktur inte syns så tydligt. Att leka med struktur kan vara ett roligt grepp men kräver kanske ett bättre tryck? Vissa sidor/partier är aning oskarpa (kanske på grund av strukturen) och då syns detaljerna inte så bra.

 

Värsta syrran är skriven av Kristina Murray Brodin och illustrerad av Elin Okodugha, den ges ut av Vombat förlag.