Ingen människa är en ö

Ljuvliga Bus och Frö! Båda sitter på en varsin ö nära varandra men ändå så väldigt långt ifrån. Ingen av de två har förmågan att ta sig över vattnet till den andre. De väntar och väntar och hoppas att just den andre ska hitta på något finurligt och dyka upp när som helst. Så blir det inte. Men så en dag händer något. Vattnet har blivit is. Och mellan de två öarna bildas en helt perfekt bro.

Det här är en helt underbar bok där både text och bild går rakt in i hjärtat. På samma vis som i författaren och illustratören Maria Nilsson Thores förra bok Petras prick (2011). Jag tycker särskilt mycket om hur Nilsson Thore lyckas illustrera huvudpersonernas sinnestämning (Petra när hon förlorat sin prick och Bus och Frö när de väntar på varandra). Bus och Frö på varsin ö är en bok som går hem hos både stora och små, en bok väl värd att läsas om och om igen. Årets julklapp helt enkelt.

Bus och Frö på varsin ö är skriven och illustrerad av Maria Nilsson Thore. Boken ges ut av Bonnier Carlsen.

Sju miljoner envisa skalbaggar

Det finns för få skalbaggar i litteraturen! 

Vad? Jo, bara en liten insikt man får efter att ha läst Comottos Sju miljoner skalbaggar.

Envisa som synden har ett sällskap på sju miljoner skalbaggar bestämt sig för att fara tvärs över jorden för att fira sin kusin Marcelo. Ni hör ju, vem vill inte hänga med det gänget? Berättelsen är enkel och finurlig. Sju miljoner skalbaggar är inte boken om svår vänskap eller stora känslor, den dryper knappast av nyttigheter och lärdomar för livet, däremot kan den framkalla ett och annat skratt.

Och nej, svartvita illustrationer förknippas vanligtvis inte med humoristiska skildringar av skalbaggar, men Comottos lekfulla och “skiss”-aktiga bilder skildrar massan av skalbaggar perfekt. Det enkla och avskalade lämnar plats för humorn.

Sju miljoner skalbaggar (2012) är skriven och illustrerad av Comotto. Ges ut av Lindskog förlag.

Mickan for president!

”- Jag vet ju att du kan! sa fröken. Men du måste visa det också!

Det tyckte jag var konstigt. För om fröken redan vet att jag kan, varför måste jag då hålla på och räcka upp handen och berätta det för henne igen?”

Mickan fyller snart åtta år, och är nog (i alla fall om fröken får beskriva henne) en rätt blyg och försynt tjej. Hon gillar inte riktigt att räcka upp handen i klassen, hon gillar inte att gå på kalas och umgås med en massa andra, och hon gillar definitivt inte att tvingas stå på scen och spela teater. Ändå måste hon! “Alla ska vara med!” säger fröken. “Det blir roligt!”

I Jag är jag får vi följa Mickans tankar om sin tillvaro i korta kapitel. Det är inte en dagbok, men nästan. Och det är så VANSINNIGT bra! Jag älskar Mickan! Och Mickans föräldrar! 

Önskar jag hade en 6,7,8-åring i närheten, så jag kunde få högläsa den och prata om allt viktigt som Mickan tänker på. Varför dör husdjur? Varför är man på olika sätt med olika personer? Varför skriker tjejerna i klassen när de ser en spindel om det är någon söt kille i närheten, men inte om de är själva? Varför får de vuxna ha blommor och duk på sitt bord i matsalen när inte barnen får det? Och varför säger alla att Pecka har problem? Mickan tycker mest det verkar som om Pecka har extra mycket bus i sig.

Det här är viktig, rolig, allvarlig och mysig högläsning när den är som allra bäst.

Jag är jag är en kapitelbok som är skriven och illustrerad av Emma Adbåge. Den ges ut av Rabén och Sjögren.

 

Ett kattliv

Katter är ju något av ett litterärt älsklingsdjur, så även inom barnboksvärlden. Tänk bara på Findus, Snurran och Pelle Svanslös! Katten Don Fritjof besitter måhända inte samma naturliga charm som andra katter, men även katter som tycker om att ta sig en cigarr på kvällskvisten går ju att älska.

Don Fritjof är ingen mysig liten hårboll, utan snarare ett kattmonster av rang. Burdus och bortskämd skrämmer han slag på alla som kommer i hans väg, husse lever i skräck i sitt eget hem. Som i all barnlitteratur måste ett skräckvälde av detta mått självklart stoppas, Don Fritjof blir snopet nog upplurad i ett träd – och kan inte komma ner! Stadens fyrbenta invånare firar stort, och Don Fritjof blir bara räddare och räddare uppe på sin gren.

Don Fritjof är skriven på vers, språket är saftigt (“De skulle få stryk, han skulle ta hämnd”) och Aisatos illustrationer visar humorn i det råa. Jag tycker om den oborstade stadsmiljön, som ger små glimtar av värme. Med sin mustiga färgskala och uttryck är Aisatos illustrationer något annat än den naiva blicken som annars är barnbokvärldens älskling just nu. 

Don Fritjof var nominerad till det norska litteraturpriset Bragepriset 2010. Förmodligen var mina förväntningar lite väl högt ställda, för jag blev inte riktigt imponerad som jag ville bli – men en intressant katt, det är Don Fritjof absolut. Och, på tal om diskussionen om censur i barnböcker så både röker och festskrålar Don Fritjof och hans fyrbenta ovänner…

 

 

Don Fritjof är skriven av Anna Bache-Wiig och illustrerad av Lisa Aisato. B. Wahlströms ger ut boken.

Krifs krafs hoho plask

I Malmö har vi turen att kunna se godnatteater för 3-6 åringar från den 21 september på Teater 23. Josefine Andersson med ensemble gör föreställning av Kitty Crowthers Sov gott lilla groda. Skaffa biljett redan nu!

Leni och svartsjukan

Nu är Leni tillbaka igen och den här gången tar hon sig an svartsjukans eländiga nylle. Leni har en kompis som heter Olle, och det är hon väldigt glad för. Men när hon måste dela Olle med grannen Kiran lackar hon ur och surar hela dagen, varken bullar eller roliga miner får henne på gott humör. Och när Kiran till på köpet vinner i fia med knuff är måttet rågat. Leni häller sitt slajm och sin kladdhand (som hon tänkt visa Olle) i Kirans nya fina skor. Fast när Kiran ska ta på sig skorna blir det lite läskigt…

Fint och inkännande om svårigheten att dela med sig när saker och ting inte blir som man tänkt sig. Men också om hur snabbt humöret hos en liten kan växla, från sur och hämndgirig till skamsen och till sist glad och leksugen. Underbart!

Lenis Olle är skriven och illustrerad av Emma Adbåge. Den ges ut av Rabén&Sjögren.