Inte gråta, så mitt gull!

Jag fick en liten tår i ögat när jag läste Otis tröstar första gången. Jag får ofta det när jag läser/ser/hör om någon som är snäll mot andra. Och det är Otis verkligen! Direkt när någon är ledsen är han där för att trösta. Som när pappa glömt sin väska på bussen, till exempel. Då får han låna Otis väska istället. Eller när farfar läst något sorgligt i tidningen. Då hämtar Otis en glad bok och hoppar upp i hans knä och myser. Och när lillasyster gråter för att hon tappat nappen – då fixar Otis biffen genom att hålla henne i handen och gunga vaggan. Det är himla fint!

Ändå är det något med hela den här idén som irriterar mig lite, lite. Måste alla bli tröstade fortare än kvickt så fort de blir lite ledsna? Det vilar något “Gaska upp dig nu! Se glad ut!” över alltihop som jag inte gillar riktigt.

Men å andra sidan borde jag kanske bara vara tyst om det, och glädjas åt att alla (även mammor och pappor) faktiskt tillåts vara ledsna här, åtminstone en stund. Det hör inte alls till vanligheterna i bilderböcker för små barn.

Otis tröstar är skriven av Åsa Mendel-Hartvig, och bilderna är gjorda av Ane Gustavsson. Den ges ut på Natur & Kultur.
Dela detta:

Lämna en kommentar