Mullvadsdrömmar

För några veckor sen fyndade jag Den lilla mullvaden och raketen i en dammig boklåda. Boken, som gavs ut av Folket i bild i mitten på 60-talet, är en riktig barnbokspärla – men den futtiga guldpengen jag fick betala säger kanske något om ett bortglömt författarskap?

I det forna öst, men även i länder som Kina och Tyskland, har författaren, illustratören och animatören Zdenek Miler (som gick bort 2011) en given plats i barnkulturen. I anglosaxiska länder, tillika hos oss i Sverige har Miler inte samma självklara utrymme. Kanske har Milers uttryck, stilla och diskret finurligt, haft svårt att göra sig plats i en disneyfierad snabbhetskultur.

Men nu, nu händer saker! Parabellum Nord förlag utför kulturgärning av stora mått när de ger ut Milers mullvadsberättelser på svenska, något som inte gjorts på över fyrtio år. Nu har turen kommit till Den lilla mullvaden och den gröna stjärnan (med medförfattaren Hana Doskocilová) där mullvaden vaknar efter vinterns kyla och bestämmer sig för att bygga ut sin lilla lya. I verklighetsnära Äntligen hemma-anda så råkar mullvaden slå hål i taket, men upptäcker också en vacker grön sten. Det är något otroligt sympatiskt med den raka och stillsamma berättarstilen, dessutom är boken befriad ifrån blinkningar till vuxenläsaren*. Mullvaden känns… ja, ärlig helt enkel. 

Jag vet inte om det är för att boken bygger på äldre förlaga, men layouten lever inte riktigt upp till den nivå vi är bortskämda med i sprillans nya barnböcker, tycker jag. Bilderna är mindre och täcker inte hela sidorna, vid ett tillfälle så förskjuts även bild och text – du hinner läsa vad som kommer hända innan bilden dyker upp på nästa sida. Det kan tyckas ytligt, men gör en del för intrycket i stort. Detta till trots, Milers illustrationer är fantastiskt vackra, nästan drömlika. Den lilla mullvaden och den gröna stjärnan är i grunden en klassisk fabel med flitiga skogsdjur och luriga skator. Temat, att dela med sig, känns faktiskt riktigt uppfriskande. Noll ironi, visst är det skönt ibland?

I juli 2012 dyker Den lilla mullvaden och raketen upp på nytt, också på Parabellum Nord förlag.

 

* Kanske därför Miler inte blivit riktigt populär i Sverige, vi har ju en tendens att tycka om barnkultur för vuxna. Tänker exempelvis på Disneys filmer ifrån senare år. 

Mullvadsdrömmar

För några veckor sen fyndade jag Den lilla mullvaden och raketen i en dammig boklåda. Boken, som gavs ut av Folket i bild i mitten på 60-talet, är en riktig barnbokspärla – men den futtiga guldpengen jag fick betala säger kanske något om ett bortglömt författarskap?

I det forna öst, men även i länder som Kina och Tyskland, har författaren, illustratören och animatören Zdenek Miler (som gick bort 2011) en given plats i barnkulturen. I anglosaxiska länder, tillika hos oss i Sverige har Miler inte samma självklara utrymme. Kanske har Milers uttryck, stilla och diskret finurligt, haft svårt att göra sig plats i en disneyfierad snabbhetskultur.

Men nu, nu händer saker! Parabellum Nord förlag utför kulturgärning av stora mått när de ger ut Milers mullvadsberättelser på svenska, något som inte gjorts på över fyrtio år. Nu har turen kommit till Den lilla mullvaden och den gröna stjärnan (med medförfattaren Hana Doskocilová) där mullvaden vaknar efter vinterns kyla och bestämmer sig för att bygga ut sin lilla lya. I verklighetsnära Äntligen hemma-anda så råkar mullvaden slå hål i taket, men upptäcker också en vacker grön sten. Det är något otroligt sympatiskt med den raka och stillsamma berättarstilen, dessutom är boken befriad ifrån blinkningar till vuxenläsaren*. Mullvaden känns… ja, ärlig helt enkel. 

Jag vet inte om det är för att boken bygger på äldre förlaga, men layouten lever inte riktigt upp till den nivå vi är bortskämda med i sprillans nya barnböcker, tycker jag. Bilderna är mindre och täcker inte hela sidorna, vid ett tillfälle så förskjuts även bild och text – du hinner läsa vad som kommer hända innan bilden dyker upp på nästa sida. Det kan tyckas ytligt, men gör en del för intrycket i stort. Detta till trots, Milers illustrationer är fantastiskt vackra, nästan drömlika. Den lilla mullvaden och den gröna stjärnan är i grunden en klassisk fabel med flitiga skogsdjur och luriga skator. Temat, att dela med sig, känns faktiskt riktigt uppfriskande. Noll ironi, visst är det skönt ibland?

I juli 2012 dyker Den lilla mullvaden och raketen upp på nytt, också på Parabellum Nord förlag.

 

* Kanske därför Miler inte blivit riktigt populär i Sverige, vi har ju en tendens att tycka om barnkultur för vuxna. Tänker exempelvis på Disneys filmer ifrån senare år. 

Två gånger Benjamin Chaud.

I höst/sensommar kommer två nya böcker för 3-6 åringarna illustrerade av Benjamin Chaud! Den ena kommer att heta Snömannen och är skriven av Eva Susso. Den andra heter Björnens sång och den är skriven av Benjamin Chaud själv.Snömannen lär vara en ny (blivande) serie om killarna Max och Uno som i den här boken är på snowboardtur när de åker vilse och möter självaste Snömannen.
I Björnens sång får vi träffa Pappa björn och Lilla björn som mitt under sitt ide väcks av ett bi. Biet lockar dem hela vägen till Paris och in på L’Opéra Garnier. Aldrig har de två björnarna sett en vackrare byggnad och aldrig hade de väl trott att det fanns bikupor på operans tak!

Två gånger Benjamin Chaud.

I höst/sensommar kommer två nya böcker för 3-6 åringarna illustrerade av Benjamin Chaud! Den ena kommer att heta Snömannen och är skriven av Eva Susso. Den andra heter Björnens sång och den är skriven av Benjamin Chaud själv.Snömannen lär vara en ny (blivande) serie om killarna Max och Uno som i den här boken är på snowboardtur när de åker vilse och möter självaste Snömannen.
I Björnens sång får vi träffa Pappa björn och Lilla björn som mitt under sitt ide väcks av ett bi. Biet lockar dem hela vägen till Paris och in på L’Opéra Garnier. Aldrig har de två björnarna sett en vackrare byggnad och aldrig hade de väl trott att det fanns bikupor på operans tak!

Mamman och havet

Nu är det klart att den tredje september kommer Sara Stridsbergs och Anna-Clara Tidholms bok Mamman och havet på Bonnier Carlsen.

“En dag försvinner syskonen Tiger och Milous mamma. Rakt ner i toaletten dyker hon. Tiger blir ledsen, men Milou tar saken i egna händer och dyker efter. Nu börjar en storslagen resa genom avloppsrör, reningsverksbassänger och det vidsträckta havet.”

Längtar så! Läs mer om boken här.

Lyckolipa lite?

För några dagar sedan roade jag mig på Twitter med att lista barnböcker som får mig att lyckolipa när jag läser högt. (Till skillnad från barnböcker som får mig att lipa pga sorgligheter i största allmänhet, så skulle det här alltså skulle vara böcker med lyckliga skildringar som gav mig klumpar i halsen.) Så här blev hela listan:

Bröderna Lejonhjärta (pga scenen där Skorpan äntligen kommer till Nangijala och får syn på Jonatan nere vid vattnet och springer mot honom och ropar JONATAN!). Edward Tulanes fantastiska resa (pga hela sista kapitlet). Tonje och det hemliga brevet (pga mycket, men framför allt pga cirka allt med gubben Gunnvald). Sagan om den lilla farbrorn (pga så himla lyckligt när ensamma farbrorn får en hundkompis). Och Nils Karlsson Pyssling (pga lyckligt att utsvultna lilla pysslingen får mat och kläder och säger: “Om du kan det. Om du kan ordna mat åt mig så ska jag tycka om dig så länge jag lever.”)

Fick också tips på “Titta, Madicken, det snöar!” som ett säkert lyckoliparkort.

Har ni fler?

Jag känner mig blödig, och vill läsa något lyckligt.



Känner du trollet?

Jag fick en fråga på Twitter: “Vet du vilken barnbok som handlar om ett litet troll i luden mössa? Som åker på ett blad. I en sjö. Och har lång näsa?”

Det visste jag inte. Vet ni?

Ni ser trollet på bild här ovanför.

Intervju med Lennart Hellsing i SvD

“… jag har faktiskt tänkt tanken att den här boken kanske är det sista jag gör.

Han petar med gaffeln i salladen.

– Fast så tänkte jag om min första bok också.” (Länk)

Skrattfest som livar upp!

Den här boken är kanske det roligaste jag har läst på riktigt länge. När jag drar fram den i biblioteket jublar barnen, allt från de små till de större i tioårsåldern. Konceptet är enkelt. Det är den gamla historien om de tre små grisarna och den stora stygga vargen – fast omvänd. Den stora stygga grisen är rakt igenom ond medan de små fluffiga vargarna är supersnälla och så pass lättskrämda att morrhåren darrar för minsta lilla. Även om konceptet må vara enkelt så måste jag säga att genomförandet är genialt. Författaren, Eugene Trivizas, som sägs vara en av Greklands största barnboksförfattare är så fiffig med melodi och upprepningar att efter bara några sidor så har det barn man läser för fattat galoppen. Lika lätt som med originalhistorien memorerar barnen här  proceduren när den stora stygga grisen kommer och ska ta sönder de olika byggnationerna. Så klart måste jag också nämna de fantastiska illustrationerna av den brittiska illustratören Helen Oxenbury som gör sitt till. Som bland annat den spektakulära bilden nedan (från den engelska upplagan) när grisen spränger den supersäkra bunkern vargarna har byggt, med dynamit. Jag kan inte annat än varmt rekommendera denna nyklassiker. Skaffa den eller känn er snuvade på en stor upplevelse.

De tre små vargarna och den stora stygga grisen är skriven av Eugene Trivizas och illustrerad av Helen Oxenbury. Boken ges ut i Sverige av Karneval förlag.