Alla läser!

Språket i P1, är inte det cirka världens bästa program? När jag gottade runt i deras sändningsarkiv för en tid sen så hittade jag ett intressant program om små barns förhållande till text, läsning och böcker ifrån 2009! I programmet deltar bland annat Elisabeth Björklund som med sin avhandling (Göteborgs universitet) vill komplettera bilden av vad de yngsta förskolebarnen kan. Björklund menar att även innan barn själva kan läsa och skriva så håller de på med en rad aktiviteter kring ord och text. Tänkvärt!

Klicka här för att lyssna. 

Fina pekisar

 

Finaste pekböckerna just nu är Ingela P Arrhenius Jag vet! böcker. Ni vet ju hur hennes illustrationer ser ut. Här får vi dem à la olika djur som tar på sig olika plagg eller äter olika rätter. I tydliga enkla färger som faller litet barn på läppen (och stor vuxen också för den delen). Det gillar vi! I augusti kommer det två titlar till i serien: Vi leker och Vi lägger oss.

Jag vet!-böckerna är skrivna och illustrerade av Ingela P Arrhenius och ges ut av Rabén&Sjögren.

Kul med Kurt & Kio

I helgen var jag på den mysiga bokhandeln Bokslukaren i Stockholm och lyssnade på när Lisen Adbåge läste sin senaste bok om Kurt och Kio högt för en liten publik. Himla fint! Eller: “Gillart!” som Kurt och Kio själva skulle ha sagt.

(Bra tips för övrigt för alla som bor i Stockholm eller åker dit på besök och vill ha en lagom lång, mysig bokrelaterad aktivitet att sysselsätta sig med! Bokslukaren har ofta små sagostunder eller författaruppläsningar eller annat kul där. Här kan man teckna sig för prenumeration på nyhetsbrev, så missar man inget.)

Jag tänker inte recensera Kurt och Kio vill ha kul (än), eftersom jag bara hört den en gång och enkom sett bilderna på avstånd. Men så mycket kan jag säga att den här gången vill Kurt och Kio ha kul. Vad gör man då? Åker skateboard, kanske? Nä, hjälmen passar ju inte över deras korvmössor. Går på konstutställning? Spelar basket? Motionerar i grupp? De testar lite alla möjliga grejer, men inget passar riktigt. De får aldrig speciellt kul. Men läsaren har desto roligare!

Passade förresten på att fråga Lisen varför Kurt och Kio hade knasiga korvmössor.

– För att det är snyggt, sa hon.

Och det har hon ju rätt i.

Bokunge på LitteraLund

Efter två dagar på den årliga litteraturfestivalen Litteralund är jag fullproppad av intryck. Katti Hoflin inledde festivalen med att hålla ett brandtal om att vi i vårt arbete med att få barn och unga att bli kulturkonsumenter inte får glömma bort det fördjupade samtalet och leken. Likaså underströk hon att vi vuxna borde göra det till en vana att emellanåt lägga ner våra smarta telefoner, skruva ur tiden och glömma bort oss själva. Kanske är det bara jag och min förmåga att bli sentimental för mindre men när publiken applåderar Katti Hofflin gör den det med ögonen stinna av tårar och hjärtana fyllda av framtidshopp. Hela torsdagen går i samma tecken. Flera gånger blir jag påmind om hur viktigt det är ha sig själv som barn som referenspunkt när man arbetar med kultur och barn. Eller som Katti Hofflin sa: ”Liksom ringa upp sig själv som elvaåring och prata lite.”.

När Moni Nilsson och Greta Thurfjell från det nyligen nerlagda Palatset, pratar om barninflytande på riktigt och vad barn prioriterar för egenskaper hos oss vuxna, tillsammans med Henrik Bylund från TioTretton får vi veta att högt upp på listan står vuxna som har tid att prata och som inte beter sig som om de vet allting. Återigen blir vi påminda om att skruva ur tiden och glömma bort oss själva. När illustratören och författaren Sara Lundberg avslutar dagen med en personlig och fängslande timme om sitt konstnärskap känns det som om dagen är mättad. Det går omöjligen att bli mer inspirerad.

Bergström på LitteraLund

Så kommer fredagen på Litteralund och det är dags för samtalet mellan Gunilla Bergström och Lotta Olsson, DN:s redaktör för Barn&Ung. Förväntningarna är skyhöga och en försiktig tystnad märks i salen när Gunilla kliver upp på scenen. Alfons Åberg finns idag översatt till ett trettiotal språk och nyligen kom Alphonsus Bertoldi Amnimontanus, ut på latin. Det är egentligen först nu, på nära håll man inser vilket otroligt inflytelserikt författarskap Gunilla Bergström representerar. En kort stund in i samtalet förstår publiken att både intervjuare och intervjuperson har en hel del gemensamt. Det är tacksamt. Där en annan journalist skulle ha gjort en hel del klavertramp låter Lotta Olsson tryggt Gunilla Bergström brodera ut och prata om saker som andra skulle ha tyckt oväsentliga. Eller är det rentav Gunilla Bergström som låter Lotta Olsson brodera ut för flera gånger upprepar Gunilla: ”Nu kommer vi långt från ämnet”.

Hon berättar om sin mamma och pappa som gick skilda vägar under en tid då skilsmässor fortfarande var tabu. Hur hennes uppväxt med två, stora kärleksfulla familjer formade henne och hur hennes tidiga karriär som kvällstidningsjournalist har präglat hennes karaktäristiska sätt att inleda varje Alfonsbok. Hon berättar om hur ett misslyckat reportage om skilsmässor resulterade i hennes första bok Mias pappa flyttar, som beskrev barnets syn på en separation. Sedan kommer samtalet in på Gunillas egen familj och tiden då hon förstod att hennes dotter hade en utvecklingsstörning. Sorgen och kaoset som följde med det. En stund kommer det att handla om Bill och Bolla-böckerna och hur även dessa böcker har betytt otroligt mycket för många, inte minst för Handikapprörelsen. Sakta för Lotta Olsson in samtalet på Alfons pappa. Vem är han egentligen denne Bertil Åberg? Mer än den mest kände ensamstående pappan i barnlitteraturen? Gunilla skruvar på sig och Lotta Olsson garderar sig med att säga: ”Jag vet att du inte vill prata om honom, men det måste vi faktiskt göra nu”.

Och så får publiken veta att det var en slump att Alfons fick just en ensamstående pappa och inte en mamma. Att det Gunilla mest av allt ville åstadkomma med Alfonsböckerna var att få agera ut olika små och stora dilemman som hon själv gått och tänkt på. I början var det mest små vardagsdilemman som exempelvis i God natt Alfons Åberg där Alfons pappa till slut somnar efter att med alla medel ha försökt få sin son att somna. Här ville hon visa hur de vuxnas liv ofta ställs mot barnets och hur dessa två världar ibland kolliderar. Med tiden har Alfonsböckernas ämnen blivit alltmer komplexa, och kanske beror det på just detta, att det blir alltmer svårlösta dilemman. Vi som sitter i publiken förstår snart att vi aldrig kommer att få några svar på vem Alfons och hans pappa egentligen är. För Gunilla Bergström verkar de båda mer vara projektionsytor för tankeexperiment än personligheter. Personligheterna skapar vi läsare själva utifrån våra erfarenheter. Och kanske önskar vi att det vi har skapat skulle ha blivit bekräftat här under intervjun, kanske är det rentav hela anledningen till varför vi sitter här. Oavsett så har både Gunilla Bergström och Lotta Olsson låtit oss förstå att vissa saker inte är vad de ser ut att vara. Som i slutminuterna när Lotta Olsson frågar ”Kommer du att skriva något annat än bilderböcker, kanske en vuxenroman? Fantasy? För Alfons och Styrkesäcken är väl nästan är snudd på fantasy? Då skakar Gunilla Bergström demonstrativt på huvudet och säger:

”Nej, absolut inte. Det är en dröm. Det har med själen att göra.”

”Inget märkbart hot mot vardagsexistensens ordning”

Är Shaun Tans böcker barnböcker? Därom tvista de lärde. Personligen tycker jag att beskrivningen “allåldersböcker” passar bra. Nu finns äntligen Borttappad på svenska, en drömsk berättelse om saker inte alla ser. Innan jag och mitt sällskap ens öppnat boken träffas jag, den vuxna läsaren, av piken “En berättelse för dem som har viktigare saker att tänka på”. 

Aj.

Borttappad utspelar sig i en groteskt total-industrialiserad miljö där den statligt sponsrade tanken för dagen lyder: “Låt marknaden styra”. Det oväntade, obekväma och “saker som helt enkelt inte passar in” tas omhand av Statliga departementet för udda rester. Mitt i all denna likformighet vandrar Pete omkring och letar kapsyler när han plötsligt stöter på en… ja, vad är det? En varelse som inte hör hemma någonstans? Stor och röd, otymplig och ensam – borttappad.

När Pete tar hem sin nya vän är det knappt så föräldrarna reagerar, strängt upptagna med att göra viktigare saker (som att se på tv). Borttappad är en svidande kritik mot en vuxenvärlden som tappat sin förmåga, eller vilja, att se bortom det givna. Där sånt, och såna, som knölar och skaver förpassas bort. Boken är även en drift med vår vilja att kontrollera både oss själva och vår omvärld, genomgående ser bokens sidorna ut att vara kollage av diverse urklipp ifrån instruktionsböcker om teknik, matematik och naturvetenskap.

Det kanske låter som en riktig deppfest? Misströsta inte – Borttappad är kul! Jag tycker verkligen, verkligen om den melankoliska och snustorra humor som Tan ger oss (“Idag är den morgondag du lovades igår”). Dessutom är boken skickligt översatt av Ulla Roseen.  

Summa summarum: LÄS.

Borttappad är skriven och illustrerad av Shaun Tan och ges ut av KabusaBorttappad har även vunnit en Oscar för bästa animerade kortfilm, se trailern här!

Ren och skär fröjd!

Här kommer två riktigt heta boktips: Framför mitt hus och Djurens maskerad av Mariannde Dubuc. Alltså, det var länge sen jag blev så positivt överraskad av en bok! Det är ju så att bokomslagen är väldigt viktiga och jag hade ganska låga förväntningar på böckerna som inte ser mycket ut för världen. Utifrån alltså. Men på insidan! Herreminje vad trevliga de är! De innehåller allt man behöver, spänning, förväntan, humor, lite pedagogik och endel läskigheter. Det är tjocka böcker med en illustration och en kort mening på varje sida. I Djurens maskerad är alla djur bjudna på fest och de klär ut sig till olika djur. Krokodilen till dromedar, dromedaren till kamel (“Det var ju lätt!”), kamelen till isbjörn, isbjörnen till svan, svanen med sina svanungar till de tre små grisarna, de tre små grisarna till en ilsken noshörning, den ilskna noshörningen (“som egentligen inte alls är farlig”) till en gullig kyckling. Och så fortsätter det, med finurliga vändningar och väldigt fina illustrationer. Och till sist får vi se alla djur på kalaset, myllrande och tjusiga.

Framför mitt hus är inte sämre, här handlar det om prepositioner: “På en kulle, bakom ett staket, under en stor ek, ligger… mitt hus.” Och så seglar ett helt universum fram genom boken och i den världen finns allt: stora stygga vargen, pirater, bläckfiskar, stjärnfall, ankfamiljer och regnmoln. För att till sist åter zooma in på “mitt hus”.

Det går inte att göra böckerna rättvisa genom att enbart återge texten, deras storhet ligger definitivt i samspelet mellan text och illustration. Så gå och spana in dem i närmsta bokaffär och testa allra helst att läsa dem högt för någon liten lyssnare. Ren och skär läs- och upptäckarglädje! Avskräcks inte av att böckerna klassas som pekböcker, för de passar lika bra till en 4-åring som till en 1-åring.

Framför mitt hus och Djurens maskerad är skrivna och illustrerade av Marianne Dubuc och utges av Rabén&Sjögren. De är översatta av Susanne Hellsing.

Konst för små barn

Lena Sjöbergs senaste småbarnsbilderbok “Vad har du bakom ryggen” är så snygg att jag nästan dör. Varenda bild är som ett konstverk, med massor av humor i grunden.Så här är upplägget: På ena sidan ser man en figur (till exempel en robot, ett dagisbarn, en pirat eller en bläckfisk) med händerna/armarna bakom ryggen. Sedan ska man gissa. “Vad har du bakom ryggen, robot?” Och när man vänder blad får man svaret. “En nalle!”

Jag blir glad när det görs sådana här fina, stora, konstnärliga böcker också för de riktigt små läsarna. Det känns lyxigt. Den här idén hade lika gärna kunnat förpackas som vanlig liten pekbok, med hårda kartongsidor och pluttiga bilder. Men icke! Den här boken är stor (i ovanligt snyggt långsmalt bilderboksformat), med “vanliga” sidor, och bilder som verkligen får sträcka ut sig. Så himla fin.

Gillar speciellt bilden av tonårstjejen (som gömmer en tårta bakom ryggen), skalbaggen (som håller i inte mindre än tio varma korvar med bröd) och det klotformade dagisbarnet som måste ha åtminstone åtta lager kläder under galonbyxorna.

Vad har du bakom ryggen är skriven och illustrerad av Lena Sjöberg. Den ges ut av Rabén & Sjögren.