Sandrine Thommen

Jag var i Frankrike nyligen och fick upp ögonen för en fantastiskt fin bok: L’arbre av Sandrine Thommen. Det är ett konstverk till bok med sitt stora format i kartongpärm, fylld med illustrationer som är grafiskt vackra och med tydliga asiatiska influenser (vilket man ser mer av i Thommens portfölj).

Berättelsen har ingen text utan återges bara i bilder. Historien går ändå inte att ta miste på: en grupp gubbar i hattar kommer flygande i luftballong. De får syn på ett vackert stort träd som de bestämmer sig för att bygga ett hus av. Inte vet de att trädets rotsystem är ett levande väsen; enorm och drakliknande ligger den och sover under jord. Men vid övergreppet på dess delar ovanför mark vaknar rotdraken (som vi kallar den) och reser sig högt upp i luften. Den ser de små människorna och deras verk och ilsknar till och blåser hela rasket tillbaka till trädet igen. Fast med en gåva till människorna: deras hus behåller sin form och de kan flytta in i det igen, uppe i trädet. Och nu kan huset börja växa, precis i den takt som trädet växer. Människorna blir fler och förutom att vattna rötterna lite ibland kan de göra vad de vill, stå på händer, läsa bok eller diskutera världsproblem.
Det går inte att ta miste på bokens budskap, även om en berättelse utan text lämnar fritt för omtolkningar. Vi får väl se om L’arbre hittar till Sverige!

L’arbre är illustrerad av Sandrine Thommen och ges ut av Autrement Jeunesse. I Frankrike rekommenderas boken från 6 år, men den fungerar absolut för yngre barn. Bilderna är hämtade från Thommens hemsida.

Thydell skriver bilderbok

Jag tycker det här är spännande: Johanna Thydell (författaren bakom de tre hyllade ungdomsromanerna “I taket lyser stjärnorna”, “Det fattas en tärning” och “Ursäkta om jag vill bli lite älskad”) håller på med en bilderbokstext. I höst kommer “Det är en gris på dagis” ut på Alfabeta. Det är Charlotte Ramel (ni vet hon som tecknar Kanel och Kanin, till exempel) som gör bilderna.

Mina förväntningar: Väldigt höga.

Man måste absolut inte nödvändigtvis vara bra på att skriva bilderböcker för att man är bra på att skriva andra typer av böcker, men jag kan ändå inte låta bli att tänka mig att det här skulle kunna bli väldigt bra.

Åtminstone är det fullt tillräckligt för att jag ska se fram emot läsningen rätt så väldigt mycket.

Monster! Monster! Monster!

Storasyster påstår att monster faktiskt “dött ut”, lillebror vill bevisa motsatsen. Just så inleds Monster finns faktiskt! Eller? Och ja, nog har lillebror rätt alltid – Monstergänget visar sig dessutom inte alls vara sådär fasligt läskiga som man kan tro, utan en samling rätt harmlösa typer.

När man öppnar boken får man känslan av att smygläsa lillebrors egenhändigt ihopknåpade handbok i monsterkunskap. Det är ett charmigt “klipp och klistra”-intryck! På varje nytt uppslag presenteras en monstersort med sina unika egenskaper – pruttiga, pussiga och skrikiga, eller varför inte ett monster som helst bara vill sova? De flesta monster går hem hos de barn jag läst boken för men möjligtvis lutar det inställsamma Slemmonstret och det ensamma Skrytmonstret mer åt en vuxen förförståelse. Å andra sidan kan även dessa personlighetstyper leda till intressanta diskussioner, om man tillåter. Tror även att boken hade vunnit på att ta bort lillebrors “typiskt tjejer”-kommentar om Pussmonsterkvinnans kärlek till läppstift. Vad som uppfattas som harmlöst “kul” förvandlas lätt till klyschigt könsstereotypt.  

Personligen tycker jag att bokens vinst ligger i illustrationerna. Om jag förstår min tyska rätt så är Olten utbildad just barnboksillustatör, och jag tycker det märks på henne sätt att utnyttja bilderbokens möjligheter. Illustrationerna är dessutom humoristiskt skeva och samtidigt precist detaljerade, monsterna ser så omedvetet fåniga ut! Det finns verkligen något lockande i handböcker, även om de så handlar om en hitte-på värld (eller?).

Monster finns faktiskt! Eller? (2012) är skriven och illustrerad av Manuela Olten och ges ut av Bokförlaget Opal. Om du kan din skoltyska så bloggar Olten här.

När man läser för flera barn samtidigt

I förra veckan var jag i Sandviken och pratade om högläsning för små barn (0-3) år inför en massa föräldrar. Det var kul. Men det grämer mig att jag inte lyckades svara så bra på en av frågorna som dök upp. Nämligen: “Jaha, men om jag har en 2-åring och en 6-åring och vill läsa samma bok för dem på kvällen – vilken bok ska jag välja då?”

SÅ HIMLA SVÅRT!

Man fattar ju att 6-åringen har passerat 2-årsböckerna för länge sen och vill ha något mer avancerat. Men man fattar ju också att 2-åringen inte kommer att hänga med på en alltför avancerad bok. Och hen (UPPSPELT! PREMIÄRANVÄNDER HEN!) ska ju heller helst inte bli skrämd till mardrömmar av boken, bara för att 6-åringen kanske vill ha lite action och äventyr.

Vad läser man i det här läget?

Jag tänker spontant på Pija Lindenbaums alla böcker. (Kanske med undantag för “Gittan och Gråvargarna” som skrämt slag på åtminstone tre tvååringar jag känner.) På “Prinsessor och Drakar” av Christina Björk och Eva Eriksson. Kanske de fantastiska böckerna om Bella och Gustav, av Eva Eriksson, som Johanna L pratade om här nyss? Sedan finns det ju en del böcker som inte är så mycket läsning, utan mer “titta på bilderna och prata om dem och hitta på själv”. “Var är min syster” av Sven Nordqvist är en sådan, och den borde kunna tilltala vilka åldrar som helst, till exempel. Och titlarna i antologiserien “Titta och peka” är också väldigt bra för olika åldrar. Kolla till exempel in “Titta och Peka – Fordon och Farkoster”. (Det låter inte så allålders, nej, det låter pekbok. Men det finns kluriga små uppgifter på varje sida som säkert kan tilltala ett äldre barn!)

Men mer då? Har ni tips?

Hur gör djur?

Det är nåt visst med faktaböcker, inte sant? Flitiga som små bin gör vi världen runt oss en smula mer förståelig. Björn Bergenholtz böcker om djur och natur känns som små skatter att hålla i sin hand, så mycket natur – så lite tid!

Bergenholtz har tidigare skrivit om allt ifrån svampar till fåglar, med korta texter och detaljrika illustrationer har turen nu kommit till fjärilar och andra flygfän samt sniglar, kryp och kräldjur att presenteras för vetgiriga barn (och vuxna). Avslappnat och med glimten i ögat, samtidigt fullproppat med ren fakta – lite som skissböcker ifrån en nyfiken skogsutflykt! Att man valt att använda “dom” istället för “de” eller “dem” förstärker den känslan. Jag hoppas verkligen att de här böckerna får följa med ut på baksidan, ner till lekparken eller in i skogsdungen. Böcker ska inte behandlas som ömtåliga Ming-vaser, och speciellt inte böcker om knott och pantersniglar! 

Jag tycker det är fint hur båda böckerna avslutas med en liten påminnelse att behandla di små djuren på ett schysst sätt, i de flesta fall räcker det faktiskt med att titta – man behöver inte fånga eller plocka upp. Snällhet, det gillar vi.

Känn igen 25 fjärilar och flygfän (2012) samt Känn igen 25 sniglar, kryp och kräldjur (2012) är skrivna och illustrerade av Björn Bergenholtz och ges ut av Rabén & Sjögren. Av Bergenholtz har Bokunge tidigare skrivit om blommorfiskar och bilderboken Mormors lilla kråka och pappan.

Du hör inte hit, Berion.

 Beiron är en ganska vanlig liten hund som är glad och nyfiken på livet. En dag ser han en affisch som någon har hängt upp i hans revir. En affisch om en hundutställning. Beiron beslutar sig för att delta, trots att hans kloke vän Jori avråder honom. På plats på hundutställningen upptäcker Beiron att alla hundar är väldigt snygga och att alla verkar höra till någon ras. För att smälta in försöker Beiron att förställa sig och likna olika raser, bara för att få vara med och tävla. Han misslyckas och till slut blir han utbuad och får lämna utställningen med svansen mellan benen. Det här är en riktigt fin historia om viljan att höra hemma någonstans. Just omständigheterna med hundutställningen och de olika raserna ramar in historien så bra. Man kan riktigt känna hur fel Beiron känner sig. De färgsprakande bilderna med den lite ovanliga illustrationsstilen är det som gör boken till något utöver det vanliga. Även detaljer som Bob Hund tröjan på en av jyckarna i slutet gör mig extra glad. En fin bok väl värd att rekommendera till alla som vill lära barn vikten av att få vara annorlunda. Du hör inte hit, Beiron är skriven och illustrerad av Anna Härmälä och ges ut av Schildts.



Jag ger upp!

Böckerna om Dojo har funnits hemma hos oss väldigt länge nu, faktiskt ända sen tidig höst 2010 när Siri var drygt ett år gammal. Jag har varit skeptisk till dem ganska länge, tyckt de varit lite fula. Men Siri däremot, hon har gett dem sin fulla kärlek sen dag ett. Så de har såklart fått vara framme och bli lästa. Men efter ett tag har de glömts bort och ställts i stora bokhyllan. Men så har Siri fått syn på de små karamellfärgade böckerna igen och vips var de framme för en ny storhetsperiod. Och nu tror jag vi är inne på tredje eller fjärde och jag har fått kapitulera. Det går liksom inte att ogilla en prickig fulsöt figur som bor i ett hus som ser ut som en svamp i flera år! 

Berättelserna är enkla, och handlar om sådant barn lätt känner igen. Dojo gömmer sig, är han i garderoben? Nej det var hunden! Voff! Dojo har kalas och ska baka kaka, han behöver smör, ägg, vetemjöl, kakao… Siri kan det där utantill och kan uttala bakpulver sen länge. Och så är det samma figurer som återkommer, Dojo och hans vänner Maya, Gorby och Aisha. Säkert är det därför Dojo är så poppis. Och dessutom är böckerna riktigt knallfärgade med gult, rosa, grönt blått och är i ett väldigt bläddervänligt format för små händer. Så Dojo, du är härmed en fullvärdig och accepterad husmaskot!

Läs mer om Dojo här!

Böckerna om Dojo är skrivna av Karin Salmson och illustrerade av Marcus Brengesjö. De ges ut av Olika förlag.