Illustratören: Amanda Eriksson

I serien “Illustratörer vi gillar” har turen nu kommit till Amanda Eriksson. Här beskriver hon själv sin illustrationsstil!

Namn: Amanda Eriksson

Bor: Stockholm

Har bland annat illustrerat: Mitt rosa liv, Mitt vilda liv och Min bok om husdjur (som hon också skrivit texten till). Dessutom har hon gjort bilderna i bland annat Vyssa lulla litet barn, Jakten på fader spader, Att vara Flisan och Boken om änglar. Och många fler!

Teknik: Ritar och målar för hand. Allting. Och sen gör hon om det. “Otroligt tidsödande!” Amanda använder både blyerts, akvarell, gouache och foto-retuschfärg (“nyupptäckta, väldigt starka roliga färger som säkert är miljögiftiga, tyvärr.”) Ofta har hon en ganska mörk ton i bilderna, som gör förlagen nervösa ibland. “Kan du ljusa upp lite och göra lite glatt den här gången…?”.

Så beskriver Amanda själv sin illustrationsstil: “Direkta rakt-på bilder, okonstlade och sceniska. Ibland försöker jag ta en vinkel uppifrån, mer filmisk, för att överraska mig själv. Men jag ser nog boken som en teaterscen.”

Bilderna i inlägget har vi fått låna av Amanda. Den översta är från Mitt andra liv (där Amanda också står för texten), Natur & Kultur. Bilden i mitten är från Min bok om prinsessor (som Amanda också skrivit själv), Natur & Kultur. Den understa bilden är från Boken om änglar (med text av Andreas Palmaer), Alfabeta.

”Vad jag inte tycker om: Fåniga sagor.”

“Dadda säger att det vore skönt om jag inte jämt pratade pratade pratade. Hon säger allting tre gånger. Så här säger hon: ‘Eloise du får inte får inte får inte.’ Ibland slår jag henne på smalbenen. Hon är min bästa bästis.”

Ni vet hur vissa fiktiva karaktärer stannar kvar hos en? För mig är det Eloise. Ur samlingsvolymen Barnens bästa hyss fick mina föräldrar läsa sig fördärvade, över fem uppslag bredde Eloise ut sig och sin Plaza-värld. En byhåla på den sörmländska landsbygden kändes ärligt talat inte så glittrande i jämförelse med Eloises storstadsmanér. 

Lyxhotellet Plaza i New York är Eloise värld. Direktören, gästerna och hotellets alla skrymslen och vrår perfekta i jakten på äventyr. Eloise gör som hon vill, känner varken av vardag eller auktoriteter. En Pippi Långstrump-kusin på andra sidan Atlanten som gör uppror mot barndomens påtvingade mildhet.

Nu i vår ges Eloise ut på nytt av Rabén & Sjögren, ska bli spännande att se om hon fortfarande fyller mig med en närmast tvångsmässig impuls att ta första bästa flyg över till Plaza. Eloise är skriven av Kay Thompson och illustrerad av Hilary Knight, den svenska översättningen är gjord av Marianne Höök (som man ju också får lite Eloise-vibbar av, visst?).

Bokunge möter: Vanja Burden

Tårta, kusliga varelser och cirkusbebisar – hur vill du ha ditt kalas? Bildkonstnären Vanja Burdens Kalas är en fantasifull festlängtan tillsammans med Frans, Fredrika och Cosmo. Bokunge har pratat med en barnboksdebutant!

Hej Vanja! Kalas är din debut i barnboksvärlden, hur kommer det sig att du vill skriva och illustrera för en barnpublik?
– Det som drar är den särskilda blandningen av rationella och intuitiva kreativa val som en barnpublik kräver. I bilderböcker utgör relationen eller spänningen mellan text och bild en stor del av själva berättelsen vilket kräver andra val än när jag illustrerar till exempel en tidningsartikel. Specifikt för bilderböcker är också att de ofta har två mottagare, en högläsare och minst en lyssnare. Upplevelsen blir till något större än att jag ger en historia eller en bild som någon annan tar emot.

Förutom konstnärlig utbildning så har du genusstudier med dig, är genusperspektivet något du arbetat medvetet med?
– Ja, bilderboksformen ger fantastiska möjligheter att beskriva världen på ett varierat och därmed verklighetsnära sätt. Jag är övertygad om att barn behöver en mångfald av berättelser att spegla sig i. Den fysiska världen är full av mycket specifika berättelser, ingen lever ett “allmänt” liv, och det vill jag att mitt arbete ska återspegla. Det har påverkat hur jag har valt att gestalta Frans, Fredrika och Cosmo och vilka val de gör. Att det gör Kalas till en ickenormativ historia säger lika mycket om barnboksutbudet som om mitt arbetssätt.

Dina bilder känns avskalade men samtidigt sprudlande glada! Vilken sorts illustratör är du, är det penna och pensel eller direkt vid dator som gäller?
– Både och, oftast klipper jag ihop tuschteckningar och tecknade anteckningar i ett bildredigeringsprogram. Jag börjar med en trave smådelar, vilket ger en dimension av överraskning – för mig – det händer nånting med bilderna när delarna sätts ihop som jag inte hade kunnat resonera mig fram till.

Har du något nytt bilderboksprojekt på gång som du vill berätta om?
– I en kartong med papperslappar, en anteckningsbok och i min dator finns ett par manus som väntar på att bli färdiga. Ibland funderar jag på om inte Frans, Fredrika och Cosmo skulle planera en semester också. 

 

Tack Vanja! Håller tummarna för att planerna blir verklighet, böcker vars driv är fantasi och möjligheter behövs det fler av.

Kalas är skriven av Vanja Burden och ges ut av Vombat förlag.

 

Sånt jag längtar efter i februari.

Såhär mitt i den snoriga och kalla månaden februari längtar jag desperat efter lite nytillskott i bokhyllan. Och som tur är behöver jag bara sträcka mig till mars månad så hittar jag ett gäng böcker jag vill läsa. Några av dem har jag redan skrivit om här på Bokunge. Som Resan till världens ände avMaltePersson,Rui Tenreiro och God natt, min katt av Linda Skugge och Kristina Digman. Millan och slottets hemlighet av Milena Bergquistär en sprillans ny kapitelbok om favorittjejen Millan,något att läsa högt för en sjuåring kanske? Spinderella Tarantella av Inger Lindahl och Sara Gimbergsson är något så ovanligt som en faktasaga om en giftig korsspindelkvinna. Nilla och jag av Anna-Clara och Thomas Tidholm är ännu en ny bok om två barn där udda vänskap uppstår. Sist men inte minst kommer Sven käkar mat, en ny bok av Emma AdBåge om den smått anarkistiske Sven. Ett tips är att reservera på biblioteken fortast möjligt. Böckerna släpps på olika spridda datum i mars.

 

Var tog pricken vägen?

För alla er som undrar så finns svaret i en Pixibok!
Pricken hann spela kula, vara på en glass, hänga med en hund och lite annat innan världen kändes lite för stor och den bestämde sig för att borta är bra men hemma bäst.

Prickens resa är skriven och illustrerad av Maria Nilsson Thore och ges ut av Bonnier Carlsen.

Om att smussla undan böcker

Idag har jag gjort det. Gömt undan min första bok för sonen, för att jag “inte tycker att han borde läsa den”. Känner mig mycket kluven inför tilltaget. Å ena sidan – vill verkligen inte vara en sådan där förälder med moralpanik som vill bädda in sina barn i bomull och servera pasteller och snällhet till alla måltider, och därmed inte låta dem läsa något som kan anses vara det minsta olämpligt/läskigt/chockerande. Å andra sidan – han är bara tre år. Och när han pekar på en bild av en tecknad hand som håller i ett vapen och konstaterar att “Nu skjuter Alfons pappa på Alfons så han blir död!”. Då fegar jag ändå ur och väljer den enkla vägen*.

Alfons och soldatpappan förpassas härmed högt upp i min bokhylla i något år till. Inte alls för att jag tycker att den är dålig, eller för att jag inte tycker att den bör läsas för barn. Den bör absolut läsas för barn! Men kanske snarare för en fem, sex, sjuåring?

Eller?

VA?

Åååå, jag kanske bara är fånig?

Fast också: Jag gör det lite för bokens skull också, faktiskt. Den är uppenbart riktad till äldre barn/mer avancerade läsare än så här. För även om treåringen tycker att det är spännande att höra om Alfons och hans kompis Hamdi, så märker jag ju att 80% av berättelsen går rakt förbi honom. Och det är ju synd på en bra berättelse.

Eller?

VA?

Åååå, jag kanske bara är fånig?

Hur gör ni när det gäller sådant här? Finns det något facit? Om era barn släpar med sig en alldeles för avancerad och lite halvläskig bok hem från biblioteket, till exempel – läser ni den då, eller smusslar ni undan? Skulle verkligen vilja veta!

*Och nej, Alfons pappa skjuter givetvis inte på Alfons så att “han blir död” i Alfons och soldatpappan. Bilden i fråga föreställer Alfons och Hamdi som leker med låtsaskrig, och Hamdi som siktar på Alfons med en leksakslaserpistol. Men det fattar inte min treåring. Obviously.