Om att smussla undan böcker

Idag har jag gjort det. Gömt undan min första bok för sonen, för att jag “inte tycker att han borde läsa den”. Känner mig mycket kluven inför tilltaget. Å ena sidan – vill verkligen inte vara en sådan där förälder med moralpanik som vill bädda in sina barn i bomull och servera pasteller och snällhet till alla måltider, och därmed inte låta dem läsa något som kan anses vara det minsta olämpligt/läskigt/chockerande. Å andra sidan – han är bara tre år. Och när han pekar på en bild av en tecknad hand som håller i ett vapen och konstaterar att “Nu skjuter Alfons pappa på Alfons så han blir död!”. Då fegar jag ändå ur och väljer den enkla vägen*.

Alfons och soldatpappan förpassas härmed högt upp i min bokhylla i något år till. Inte alls för att jag tycker att den är dålig, eller för att jag inte tycker att den bör läsas för barn. Den bör absolut läsas för barn! Men kanske snarare för en fem, sex, sjuåring?

Eller?

VA?

Åååå, jag kanske bara är fånig?

Fast också: Jag gör det lite för bokens skull också, faktiskt. Den är uppenbart riktad till äldre barn/mer avancerade läsare än så här. För även om treåringen tycker att det är spännande att höra om Alfons och hans kompis Hamdi, så märker jag ju att 80% av berättelsen går rakt förbi honom. Och det är ju synd på en bra berättelse.

Eller?

VA?

Åååå, jag kanske bara är fånig?

Hur gör ni när det gäller sådant här? Finns det något facit? Om era barn släpar med sig en alldeles för avancerad och lite halvläskig bok hem från biblioteket, till exempel – läser ni den då, eller smusslar ni undan? Skulle verkligen vilja veta!

*Och nej, Alfons pappa skjuter givetvis inte på Alfons så att “han blir död” i Alfons och soldatpappan. Bilden i fråga föreställer Alfons och Hamdi som leker med låtsaskrig, och Hamdi som siktar på Alfons med en leksakslaserpistol. Men det fattar inte min treåring. Obviously.

Dela detta:

Lämna en kommentar