Prick och Fläck på TV

Upptäckte till min stora förtjusning i morse att kortfilmerna om Prick och Fläck sänds på SVT nu, och därmed ligger uppe på SVTPlay. Hade missat! I filmversionen är Prick och Fläck dockor, och kanske är det bara jag, men vill man inte omedelbart ta hem dem och krama dem när man ser dem? Jo, man vill ju det.

“Prick och Fläck på pricken!” är den andra filmen i Folkets Bios serie Knattefilm (Stina Wirsén-filmen “Vem är var?” var den första). Den består av sex avsnitt/kortfilmer, alla baserade på olika Prick och Fläck-bilderböcker, och nu sänds alltså kortfilm för kortfilm på tv. Det är Lotta Geffenblad själv som gjort filmerna, tillsammans med sin man Uzi. Tycker de är himla fina! Helt oläskiga, i långsamt tempo, med bra berättarröst, och fina miljöer runt dockorna. En hit i tv-tablån just nu, faktiskt!

Lotta Geffenblad har gjort rätt många böcker om de charmiga kaninerna Prick och Fläck vid det här laget, jag tror det finns åtminstone åtta. De ges ut av Bonnier Carlsen.

Mer barnkultur – inte mindre!

Vi vuxna tycker om att prata om barns rätt till lite allt möjligt. Kultur, exempelvis. Inte minst utformas barnkulturens mening och förutsättningar på vuxnas villkor. Plågsamt tydligt inte minst nu när barnkulturhuset Palatset försatts i konkurs. Jaja, skrockar olyckskorparna, det var väl det vi visste! 

Och visst, det finns absolut saker att diskutera när satsningar på kultur för barn ska göras. Hur alla barn ska få tillgång till skapande rum, exempelvis. Var du bor tillsammans med dina föräldrars utbildning och ekonomiska situation är faktorer som för ett barn bestämmer dina möjligheter. “Slump och uppväxtvillkor”, kallar Aktionsgruppen för barnkultur det i sin utredning. En smula kulturvana också förmodligen, du ska ha tur nog att hamna i en familj där skapande verksamheter ses som kul och viktigt. På Twitter, i kommentarsfält och i bloggar muttras det på sin höjd om höga biljettpriser, men någon vidare diskussion om barnkulturens ställning och varför så många barn blir utan finns tyvärr inte. 

I höstas hörde jag en kulturtjänsteman “skämtsamt” konstatera att satsningar på barnkultur bara görs för att pengarna, som faktiskt finns att hämta, kan smygas in i verksamheter för vuxna. Snacka om ett uttryck för den generationsordning som man inom barndomsforskningen brukar hävda! Det är därför så oändligt tråkigt när satsningar som Palatset, med ett verkligt barnperspektiv, inte fungerar.

Tänk om Palatset skulle kunna fungera som inspiration till det vi vill ha – mer barnkultur, inte mindre! Ett barnkulturhus i varje kommun! Eller, varför inte, ett Palats i varje skola. Kultur skapar mening och låter oss förstå samhället vi lever i, att vi låter barn ta del av kulturens språk spelar roll både idag och imorgon.

 

Läs vad andra har skrivit: SvdSvdDNUnicefKulturbloggenSR

Mer barnkultur – inte mindre!

Vi vuxna tycker om att prata om barns rätt till lite allt möjligt. Kultur, exempelvis. Inte minst utformas barnkulturens mening och förutsättningar på vuxnas villkor. Plågsamt tydligt inte minst nu när barnkulturhuset Palatset försatts i konkurs. Jaja, skrockar olyckskorparna, det var väl det vi visste! 

Och visst, det finns absolut saker att diskutera när satsningar på kultur för barn ska göras. Hur alla barn ska få tillgång till skapande rum, exempelvis. Var du bor tillsammans med dina föräldrars utbildning och ekonomiska situation är faktorer som för ett barn bestämmer dina möjligheter. “Slump och uppväxtvillkor”, kallar Aktionsgruppen för barnkultur det i sin utredning. En smula kulturvana också förmodligen, du ska ha tur nog att hamna i en familj där skapande verksamheter ses som kul och viktigt. På Twitter, i kommentarsfält och i bloggar muttras det på sin höjd om höga biljettpriser, men någon vidare diskussion om barnkulturens ställning och varför så många barn blir utan finns tyvärr inte. 

I höstas hörde jag en kulturtjänsteman “skämtsamt” konstatera att satsningar på barnkultur bara görs för att pengarna, som faktiskt finns att hämta, kan smygas in i verksamheter för vuxna. Snacka om ett uttryck för den generationsordning som man inom barndomsforskningen brukar hävda! Det är därför så oändligt tråkigt när satsningar som Palatset, med ett verkligt barnperspektiv, inte fungerar.

Tänk om Palatset skulle kunna fungera som inspiration till det vi vill ha – mer barnkultur, inte mindre! Ett barnkulturhus i varje kommun! Eller, varför inte, ett Palats i varje skola. Kultur skapar mening och låter oss förstå samhället vi lever i, att vi låter barn ta del av kulturens språk spelar roll både idag och imorgon.

 

Läs vad andra har skrivit: SvdSvdDNUnicefKulturbloggenSR

Blixtslukaren!

En liten pojke som inte vill sova förhandlar med sin storebror om huruvida lampan ska vara tänd eller släckt. Om man släcker kan nämligen flodhästarna under madrassen inte somna. Allt eftersom ger storebror vika och låter sig dras med i sin brors fantasier. Tillsammans ger de sig ut i strid mot mörker, blixtar och otäcka monster. Det här är en riktig liten godnattsagopärla. Ett äventyr som gjort för att läsas på sängkanten strax innan flodhästarna ska släckas. Hellgrens klara, kontrastrika bilder ihop med Brännströms dramatik gör boken till en riktig pärla. På något ställe överraskar berättarjaget dessutom med en oväntad svordom, en detalj som livar upp stämningen ytterligare. Blixtslukaren är en sprillans ny bok skriven av Jonathan Brännström och illustrerad av Joanna Hellgren. Boken ges ut av Natur & Kultur. Smakprov hittar du här.

 

Böcker på rim och egen utgivning

För någon vecka sedan fick jag boken Dr. Duma & Rakel på vådliga vatten hem i brevlådan. Det är en bok på rim om de bästa vännerna som bor på servicehemmet Rynkan (som har ett fönster där persiennen gått sönder). En dag hittar Rakel sin vän sittande vid fönstret. Han är förlorad i en dröm och hon får inte vara med. Inget hon gör kan fånga hans uppmärksamhet, han reagerar inte ens när hon trollar bort sig med en spegel. Till sist blir det så sorgligt att vara ensam kvar att tårarna börjar rinna. Men då! Då bildas en sjö vid Rakels fötter och äventyret börjar på allvar. Någonstans därute på vågorna väntar en strandad Dr Duma.

Det är alltid roligt att läsa om vuxna som leker och fantiserar (som den här). Och extra kul att den sura grannen får vara med en sväng i slutet som en ful fisk när han tycker att de ska sluta väsnas.

Berättelsen om Dr. Duma och Rakel är skriven av Per Wernolf och illustrerad av Lina Serning. De har gett ut den på egen hand. Och stor tumme upp för att de faktiskt gett ut sin bok när förlagen inte nappar. Men jag hoppas ändå att något förlag kanske gör det för med en redaktörs skarpa blick kan den här boken bli ännu bättre!

Varför gråter pappan?

Men… varför gråter pappan? Hamsa och Alvis spanar på en man som ser minst sagt moloken ut.

Har han en bebis hemma som håller honom vaken om nätterna? Finns det ingen mat i kylskåpet? Har han blivit slagen? 

Men, nej. Pappan gråter av lycka, för så kan det ju också vara! 

Varför gråter pappan? är en känslodeckare från 3 år och upp. Varje gråt-fundering är även en inblick i Hamsa och Alvis värld där man kan sakna sin älskade gose-dinosaur, gråta över borttjuvade armband och sörja en död bebis. Speciellt för barn som upplevt död kan kanske det här med döda bebisar och morföräldrar väcka tankar, förhoppningsvis finns det en närvarande vuxen i närheten som kan fånga upp alla funderingar när boken raskt går vidare. En liten parentes bara.

Varför gråter pappan? ges ut på Olika förlag vars motto är Ut med stereotyper – in med möjligheter. Barnen i boken är exempelvis varken “han” eller “hon”, barnens familjer ser ut på olika vis och Alvis mamma meckar med bilar. Karaktärernas blandade ursprung, vilket varken problematiseras eller kommenteras, tycker jag är bokens stora förtjänst. Det vimlar inte direkt av utomeuropeiska barnboksbarn, så det är välkommet! Sen kan man hävda att den “meckande mamman” och “gråtande pappan” är två rätt slitna normbrytare, precis som motsatsen också kan vara urtrist att läsa om.

 

Varför gråter pappan? är skriven av Kristina Murray Brodin, illustrerad av Bettina Johansson. Ges ut av Olika förlag och finns att provläsa här.

Varför gråter pappan?

Men… varför gråter pappan? Hamsa och Alvis spanar på en man som ser minst sagt moloken ut.

Har han en bebis hemma som håller honom vaken om nätterna? Finns det ingen mat i kylskåpet? Har han blivit slagen? 

Men, nej. Pappan gråter av lycka, för så kan det ju också vara! 

Varför gråter pappan? är en känslodeckare från 3 år och upp. Varje gråt-fundering är även en inblick i Hamsa och Alvis värld där man kan sakna sin älskade gose-dinosaur, gråta över borttjuvade armband och sörja en död bebis. Speciellt för barn som upplevt död kan kanske det här med döda bebisar och morföräldrar väcka tankar, förhoppningsvis finns det en närvarande vuxen i närheten som kan fånga upp alla funderingar när boken raskt går vidare. En liten parentes bara.

Varför gråter pappan? ges ut på Olika förlag vars motto är Ut med stereotyper – in med möjligheter. Barnen i boken är exempelvis varken “han” eller “hon”, barnens familjer ser ut på olika vis och Alvis mamma meckar med bilar. Karaktärernas blandade ursprung, vilket varken problematiseras eller kommenteras, tycker jag är bokens stora förtjänst. Det vimlar inte direkt av utomeuropeiska barnboksbarn, så det är välkommet! Sen kan man hävda att den “meckande mamman” och “gråtande pappan” är två rätt slitna normbrytare, precis som motsatsen också kan vara urtrist att läsa om.

 

Varför gråter pappan? är skriven av Kristina Murray Brodin, illustrerad av Bettina Johansson. Ges ut av Olika förlag och finns att provläsa här.

Kort om två böcker jag väntar på…

Bara utgår ifrån att denna PÄRLA till bok är på väg ut på svenska. Om en väldigt artig björn som tappat bort sin hatt. En bok som låter läsaren fylla ut och fylla i, tänka eget och högt. Helt otidsenligt lågmäld.


Med en sko? En båt? En orangutang? Ja, frågan är alltså hur man bäst får ner en drake som fastnat i ett träd… Stuck presenteras som en berättelse om att försöka lösa problem genom att kasta saker på’t. Konstruktiv problemlösning, befriande! 

I want my hat back är skriven av Jon Klassen, Stuck av Oliver Jeffers. Båda böckerna kom ut under 2011 och bör forslas hit och översättas på stört! 

Kort om två böcker jag väntar på…

Bara utgår ifrån att denna PÄRLA till bok är på väg ut på svenska. Om en väldigt artig björn som tappat bort sin hatt. En bok som låter läsaren fylla ut och fylla i, tänka eget och högt. Helt otidsenligt lågmäld.


Med en sko? En båt? En orangutang? Ja, frågan är alltså hur man bäst får ner en drake som fastnat i ett träd… Stuck presenteras som en berättelse om att försöka lösa problem genom att kasta saker på’t. Konstruktiv problemlösning, befriande! 

I want my hat back är skriven av Jon Klassen, Stuck av Oliver Jeffers. Båda böckerna kom ut under 2011 och bör forslas hit och översättas på stört!