Vi vuxna tycker om att prata om barns rätt till lite allt möjligt. Kultur, exempelvis. Inte minst utformas barnkulturens mening och förutsättningar på vuxnas villkor. Plågsamt tydligt inte minst nu när barnkulturhuset Palatset försatts i konkurs. Jaja, skrockar olyckskorparna, det var väl det vi visste! 

Och visst, det finns absolut saker att diskutera när satsningar på kultur för barn ska göras. Hur alla barn ska få tillgång till skapande rum, exempelvis. Var du bor tillsammans med dina föräldrars utbildning och ekonomiska situation är faktorer som för ett barn bestämmer dina möjligheter. “Slump och uppväxtvillkor”, kallar Aktionsgruppen för barnkultur det i sin utredning. En smula kulturvana också förmodligen, du ska ha tur nog att hamna i en familj där skapande verksamheter ses som kul och viktigt. På Twitter, i kommentarsfält och i bloggar muttras det på sin höjd om höga biljettpriser, men någon vidare diskussion om barnkulturens ställning och varför så många barn blir utan finns tyvärr inte. 

I höstas hörde jag en kulturtjänsteman “skämtsamt” konstatera att satsningar på barnkultur bara görs för att pengarna, som faktiskt finns att hämta, kan smygas in i verksamheter för vuxna. Snacka om ett uttryck för den generationsordning som man inom barndomsforskningen brukar hävda! Det är därför så oändligt tråkigt när satsningar som Palatset, med ett verkligt barnperspektiv, inte fungerar.

Tänk om Palatset skulle kunna fungera som inspiration till det vi vill ha – mer barnkultur, inte mindre! Ett barnkulturhus i varje kommun! Eller, varför inte, ett Palats i varje skola. Kultur skapar mening och låter oss förstå samhället vi lever i, att vi låter barn ta del av kulturens språk spelar roll både idag och imorgon.

Läs vad andra har skrivit: Svd, Svd, DN, Unicef, Kulturbloggen, SR. 

Vi vuxna tycker om att prata om barns rätt till lite allt möjligt. Kultur, exempelvis. Inte minst utformas barnkulturens mening och förutsättningar på vuxnas villkor. Plågsamt tydligt inte minst nu när barnkulturhuset Palatset försatts i konkurs. Jaja, skrockar olyckskorparna, det var väl det vi visste! 

Och visst, det finns absolut saker att diskutera när satsningar på kultur för barn ska göras. Hur alla barn ska få tillgång till skapande rum, exempelvis. Var du bor tillsammans med dina föräldrars utbildning och ekonomiska situation är faktorer som för ett barn bestämmer dina möjligheter. “Slump och uppväxtvillkor”, kallar Aktionsgruppen för barnkultur det i sin utredning. En smula kulturvana också förmodligen, du ska ha tur nog att hamna i en familj där skapande verksamheter ses som kul och viktigt. På Twitter, i kommentarsfält och i bloggar muttras det på sin höjd om höga biljettpriser, men någon vidare diskussion om barnkulturens ställning och varför så många barn blir utan finns tyvärr inte. 

I höstas hörde jag en kulturtjänsteman “skämtsamt” konstatera att satsningar på barnkultur bara görs för att pengarna, som faktiskt finns att hämta, kan smygas in i verksamheter för vuxna. Snacka om ett uttryck för den generationsordning som man inom barndomsforskningen brukar hävda! Det är därför så oändligt tråkigt när satsningar som Palatset, med ett verkligt barnperspektiv, inte fungerar.

Tänk om Palatset skulle kunna fungera som inspiration till det vi vill ha – mer barnkultur, inte mindre! Ett barnkulturhus i varje kommun! Eller, varför inte, ett Palats i varje skola. Kultur skapar mening och låter oss förstå samhället vi lever i, att vi låter barn ta del av kulturens språk spelar roll både idag och imorgon.

Läs vad andra har skrivit: Svd, Svd, DN, Unicef, Kulturbloggen, SR.