Längtan efter en apa.

Jag är helsåld på Eva Lindströms nya bok Apan och jag för de lite yngre barnen! Om en apa som har en människovän att skoja och leka med. Apan gömmer sig för sin vän och vännen letar. Den som läser boken ligger hela tiden steget före och kan följa och se var apan har gömt sig, detta medan vännen inte har en aning. De korta textraderna är skickligt rimmade och det gör att berättelsen flyger fram över sidorna. Illustrationerna är naiva och glada. Samtidigt är det ändå hela tiden vännens längtan som är i fokus och det gör att ovissheten om var apan har tagit vägen lägger sig som ett sorgligt skimmer över sidorna. Detta är en perfekt bok att läsa för två-treåringen. Lagom dramatiskt och samtidigt mycket fiffigt eftersom den lille läsaren hela tiden har koll på var apan finns. 

Apan och jag är skriven och illustrerad av Eva Lindström och ges ut av Alfabeta.

Pekisar.

Lite fördröjt kommer nu ÄNTLIGEN pekisarna med ljud från Rabén&Sjögren! Och Gilla böcker satsar på två nytänkande och fina pekisar om saker som varenda unge kan relatera till utan att vare sig vara kille eller tjej. Perfekta presenter såhär i tider när det ploppar ut barn till höger och vänster!

Frukt och djur och Kläder och fordon ges ut av Gilla Förlag. De två första böckerna i serien Nyfikna öron heter Fåglar och Husdjur och ges ut av Rabén och Sjögren.

”Den där sommaren som sprang förbi i regnet.”

På 80-talet jobbade Mikael Andersson på en barnkoloni för stockholmsbarn i Dalarna. Han hade alltid kameran med sig och kunde på så sätt dokumentera och följa barnens lek på nära håll. Barnen i boken är i åldrarna mellan 8 och 13 år. Vid något tillfälle skickade Mikael Andersson sina bilder till Göran Tunström. Tunström blev berörd av äktheten och närheten i bilderna och satte text till dem. Inte förrän nu, elva år efter Tunströms död ges materialet ut för första gången.

Den här boken är en skildring av tillvaron ett antal barn har skapat sig en av de allra sista somrarna innan tonåren träder in. En skildring helt befriad från vuxna. För mig är det något ångestladdat och samtidigt väldigt befriande över den där tiden i livet. Barnmark borde läsas av alla så att vi minns hur det känns att befinna sig där och så att vi mer ofta låter våra egna barn få skapa sina egna rum dit vi vuxna aldrig någonsin går.

Barnmark. Foto av Mikael Andersson och med text av Göran Tunström. Ges ut av Bokförlaget Max Ström.

Psykologisk thriller för det nyblivna trotsbarnet

Här har ni höstens mesta psykologiska thriller för det nyblivna trotsbarnet. Fransmannen Benjamin Chaud som står bakom de inlevelsefulla illustrationerna i böckerna om Binta, Lalo och Babo försöker sig nu också på att sätta text till sina illustrationer i nya boken Min kanin Sockan.

Plotten är enkel men ändå ganska otippad. En pojke har bestämt sig för att göra sig av med sin leksakskanin. Antagligen har han fått höra av någon vuxen att han är för gammal för att leka med mjukisdjur för han intalar sig själv: ”… jag måste ha människor som kompisar som alla andra barn.” Så han ska helt enkelt sätta ut kaninen som heter Sockan i skogen och låta den bli en fri kanin medan han själv går vidare. Det går sådär. Varken han eller Sockan är redo för omställningen. Så någonstans där i mitten av boken lyckas Benjamin Chaud genom sina bilder förmedla den där ångesten man har när man tvingas göra något som man absolut inte vill. Ögonblicket när han binder fast Sockan, vänder om och springer (för att snart vända och springa ännu fortare tillbaka).

Det är bilderna som är styrkan i den här boken. Och formatet, de långsmala illustrationerna, förstärker allt det som skulle kunna te sig kusligt i en verklig skog. Framförallt blir träden och fåglarna hotfulla och i alla fall min tvååring upprepar läskigt! läskigt! (i bemärkelsen: läs mer jag vill veta hur det går!). Det är något med texten i boken som skiljer sig från andra bilderböcker. Jag kan inte sätta finget på vad det är. Kanske är det franska sättet att skriva på som går igenom i översättningen, eller så är det bara så att texten helt enkelt inte är så stark som bilderna. Oavsett så gör det faktiskt inte så mycket. Tack vare Benjamin Chauds egensinniga stil är detta en favorit som tål att läsas om och om igen. Och trots läskigheter så slutar allting fantastiskt bra men ändå utan att bli alltför sockersött. Helt i min smak!

Min kanin Sockan är skriven och illustrerad av Benjamin Chaud, översatt av Sofia Hahr och ges ut av Rabén och Sjögren.

Psykologisk thriller för det nyblivna trotsbarnet

Här har ni höstens mesta psykologiska thriller för det nyblivna trotsbarnet. Fransmannen Benjamin Chaud som står bakom de inlevelsefulla illustrationerna i böckerna om Binta, Lalo och Babo försöker sig nu också på att sätta text till sina illustrationer i nya boken Min kanin Sockan.

Plotten är enkel men ändå ganska otippad. En pojke har bestämt sig för att göra sig av med sin leksakskanin. Antagligen har han fått höra av någon vuxen att han är för gammal för att leka med mjukisdjur för han intalar sig själv: ”… jag måste ha människor som kompisar som alla andra barn.” Så han ska helt enkelt sätta ut kaninen som heter Sockan i skogen och låta den bli en fri kanin medan han själv går vidare. Det går sådär. Varken han eller Sockan är redo för omställningen. Så någonstans där i mitten av boken lyckas Benjamin Chaud genom sina bilder förmedla den där ångesten man har när man tvingas göra något som man absolut inte vill. Ögonblicket när han binder fast Sockan, vänder om och springer (för att snart vända och springa ännu fortare tillbaka).

Det är bilderna som är styrkan i den här boken. Och formatet, de långsmala illustrationerna, förstärker allt det som skulle kunna te sig kusligt i en verklig skog. Framförallt blir träden och fåglarna hotfulla och i alla fall min tvååring upprepar läskigt! läskigt! (i bemärkelsen: läs mer jag vill veta hur det går!). Det är något med texten i boken som skiljer sig från andra bilderböcker. Jag kan inte sätta finget på vad det är. Kanske är det franska sättet att skriva på som går igenom i översättningen, eller så är det bara så att texten helt enkelt inte är så stark som bilderna. Oavsett så gör det faktiskt inte så mycket. Tack vare Benjamin Chauds egensinniga stil är detta en favorit som tål att läsas om och om igen. Och trots läskigheter så slutar allting fantastiskt bra men ändå utan att bli alltför sockersött. Helt i min smak!

Min kanin Sockan är skriven och illustrerad av Benjamin Chaud, översatt av Sofia Hahr och ges ut av Rabén och Sjögren.

ÄNTLIGEN Vem!

Alltså, som jag har letat, mailat, längtat och undrat NÄR Vem-filmerna skulle komma på DVD. Nu äntligen när jag gjorde en googling utan hopp om resultat fick jag svaret. Den 10 augusti (ja, nu i veckan alltså) kommer filmerna ut. Underbart! Kolla Pan Vision här.

En riktig pärla!

Fick se den här boken hemma hos några vänner i helgen. Föll för den direkt. Vilken dramatik! Finns i Klumpe Dumpe-serien och är en riktigt klockren present till alla som obsessar om traktorer-bilar-cyklar-skogsmaskiner. 

Boken heter Axel kör fast och är gjord av Martin Vårstedt och Göran Uggla och gavs ut redan 1997 av Rabén&Sjögren.

Bokunge ♥ Kubbe

I höst är den norska illustratören och författaren Åshild Kanstad Johnsen aktuell flera gånger om här i Sverige. I augusti och september ger Rabén&Sjögren ut pysselboken Kubbes pyssel och bilderboken Kubbes museum. Boken handlar om Kubbe som samlar på sig ett smärre museum. (Kuriosa är att Åshild också samlar till ett litet museum. Kolla här!) Åshild kommer att medverka på årets Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg, där hon på torsdagen syns tillsammans med Emma Adbåge i ett samtal om Kubbe och Leni. På det stora hela är Åshild en riktig kändis. Hennes nya Kubbe-bok, Kubbe lager spetakkel ges ut i både Norge och Frankrike i höst. Kubbes museum finns redan på norska och franska och kommer snart ut på både svenska, koreanska och japanska. Dessutom är filmrättigheterna för animation sålda och planen är att Kubbe ska bli en japansk teveserie. Fantastiskt eller hur? Läs intervjun med henne här under.*

Illustratören: Åshild Kanstad Johnsen

Namn: Åshild Kanstad Johnsen

Bor:
På Møhlenpris i Bergen, Norge

Har illustrerat: Kubbe lager museum, som kom ut på Gyldendal förlag 2010. Den kommer att ges ut på Rabén & Sjögren under hösten, då med titeln Kubbes museum. Och nu är jag nästan färdig med den andra Kubbe-boken: Kubbe lager spetakkel, den kommer att finnas i de norska och franska butikerna från och med i höst. Håller just nu på med skisser till vad som ska bli en Kubbe App, ett spel som går ut på att hålla ordning och reda (Kubbe rydder opp). Mina illustrationer ska animeras så jag spenderar ganska mycket tid med att rensa och skala bort. Jag ska också göra en e-bok med Kubbe i höst, och för detta har jag skapat en helt ny historia (Kubbe og skyggene), detta för att kunna göra en berättelse och ett språk som är anpassat till det digitala mediet och som passar att läsas på en skärm. Det ser jag mycket fram emot! Ska arbeta med ljus och ljud, något som är relativt nytt för mig. Jag har också fått medel till att skapa en digital, tecknad serie Tuetuttane, denna serien arbetar vi med mellan varven. Work in process kan ni se här och här. I övrigt har jag illustrerat lite för tidningar och tidskrifter, men jag trivs bäst med att jobba med längre historier. Och på sistone har det varit fullt upp med Kubbe och hans universum. Skoj!

Teknik: För det mesta tecknar jag med blyertspenna och gärna en 0,5 mm penna med mjukhet/hårdhet 2B. Jag använder också helt vanlig svart kulspetspenna och faktiskt till och med blå. Sedan scannar jag och bearbetar i Photoshop, där jag också färglägger. Jag är väldigt nyfiken på att prova nya tekniker och uttryck, jag ritar med bläck, jag målar med vattenfärg och akryl och använder både smal och bred pensel. Jag klipper och klistrar och använder fotoreferenser till illustrationernas bakgrund. Jag har också en syster som är illustratör, hon tog sin Master på Konstfack i Stockholm 2010, hon har nyligen också illustrerat barnböcker. Vi har alltid testat nya illustrationsmetoder och tekniker/uttryck, det är så spännande hur man kan skapa olika universum med hjälp av olika uttryck. I övrigt har jag också en pappa som är illustratör och designer, och som målar mycket. Jag antar att min familj har påverkat hur jag ser på saker. En viktig del av mitt arbete.

Så beskriver Åshild själv sin illustrationsstil: Jag provar hela tiden nya tekniker, men jag har fått höra att jag har igenkännbara linjer. Emellanåt försöker jag avvika lite från linjetekniken, och göra något helt nytt, men det slutar alltid med att jag återgår till linjerna. Jag har alltid varit fascinerad av andra linjetecknare, som Jan Lööf och då speciellt Sagan om det röda äpplet och Min morfar är sjörövare och Ingrid Vang Nymans Pippi Långstrump. Och jag älskar japanska illustrationer från förr. Jag tror att det är de svarta konturlinjerna som triggar mig, och det är samma jag själv alltid använder. &Ari
ng;åå, och så har jag blivit så förtjust i Emma Adbåges illustrationer på sistone! Jag gillar verkligen hur hon använder sig av färgade linjer! Ja, för mig är linjeteckning helt klart något speciellt! Magiskt!

Illustrationerna har vi fått låna av Åshild Kanstad Johnsen själv. Kolla in hennes samlade portfolio här! Bilderna är hämtade ur boken Kubbes museum som kommer ut på svenska i höst. Fler illustrationer och annat från Åshild hittar ni här.