Årets Augustpris

Alldeles nyss stod det klart att det blev en ungdomsbok som tog hem Augustpriset för 2011 års bästa svenska barn- och ungdomsbok. Och trots att Bokunge inte skriver om ungdomslitteratur så säger vi klart HURRA HURRA ändå, och grattis till Jessica Schiefauer!

Nya skribenterna svarar

Som ny skribent på Bokunge får man svara på fyra svåra frågor. Håll i hatten!

Vem är du? 

– Johanna Löjdström, som bor i Umeå, bloggar sedan tidigare på den egna nu lite slumrande Milkbartoilet.

Hur känns det här då?

Skitkul, läskigt och alldeles underbart.

Har du någon speciell hang-up du kommer att blogga om på Bokunge?

– Åttiotalsnostalgi och franska illustratörer.
 
Hur ska en barnbok vara för att falla dig på läppen?

– Jag är petig och utseendefixerad, därför dömer jag alltid boken efter dess yta. Sedan uppskattar jag barnböcker med mycket vemod.

Läs mer om Johanna under “Om oss”. Länken hittar du till vänster på sidan.

Augustpriset 2011 – Att gå sin egen väg

Nu vet vi snart vilka författare som får gå hem hand i hand med årets Augustpris! I kategorin barn/ungdom finns bland annat Sara Lundberg med Vita streck och Öjvind och Maria Nilsson Thore med sin Petras prick nominerade. Prisutdelning sker måndag den 21 november, men vi börjar med en liten presentation…

 

Maria Nilsson Thore – Petras prick 

Även en oansenlig gepardprick kan själv, det blir Petra varse när hon vaknar en morgon och känner sig riktigt rutten. Något har hänt, det känns i hela kroppen. Badrumsspegeln har svaret, en prick har rymt! Hjärtat rusar, Petra faller ner på golvet.

Den förrymda pricken vill ut, trycker sin lurviga lilla kropp mot fönstret i köket. Petra funderar, varför vill just den här pricken inte stanna kvar? De andra 999 klagar ju inte! Tillslut öppnar hon fönstret på vid gavel ut mot världen och pricken far ut, “glad och fri”. 

Konflikt, viljan att växa och vara sin egen unika individ mot den närmast fysisk sorg och motvilja som Petra känner inför att släppa sin älskade prick fri, vilken förälder får inte lite tjuthaka av igenkänning? Men, som Petra konstaterar när pricken kommer tillbaka, “Vill man få en envis prick att stanna, måste den bestämma lite själv.”. Vilken perfekt klokskap mot dagens positioneringstjänster, spion-appar och avståndslarm.

 

Sara Lundberg – Vita streck och Öjvind

Du undrar förstås vad Vita har gjort sen du såg henne sist? Målat streck, såklart. Vita målar mittstrecken på vägarna så bilarna ska förstå vad som är “ditåt och hitåt”. I uppföljaren till den första boken om Vita fortsätter den ordningsamma vandringen tillsammans med pensel och färgpyts som enda resesällskap.

 

Vita är en ovanlig flickskildring. Hon är inte inställsam, inte charmig. Hon är upptagen. Streck behöver målas, penseln är kontroll. Plötsligt, mitt i ett streck, dimper en Öjvind ner. Han ställer till, kladdar runt med färgen. Turligt nog kommer Öjvind inte tomhänt, fickan rymmer en fredsgåva. Och visst, över en leverpastejsmörgås toppad med en smula fickludd kan de flesta mötas ändå. Även en kontrollerad streckmålare och ett yrväder i frack.

Mot Vitas jämna streck står den vind Öjvind tumlar runt i. En vind illustrerad som tunna, böljande och helvilda streck vilka får till och med en sån som Vita att lämna sin inrutade vägvärld för en stund. Det uttalat pedagogiska ifrån första boken har tonats ner, vilket är en klar fördel. Vita streck och Öjvind är helt klart ett stort litet konstverk.

Petras prick är skriven och illustrerad av Maria Nilsson Thore. Den ges ut av Bonnier Carlsen. Vita streck och Öjvind är skriven och illustrerad av Sara Lundberg och ges ut av Alfabeta.

 

Om sakernas tillstånd.

Svein Nyhus bok Sånt som är kom nyss på svenska. En bok som enligt honom blev något helt annat än vad han först hade tänkt.

Nyhus skriver på sin blogg att hans och Åshild Kanstad Johnsens bok Kubbes museum (som kom i våras) liknade varandra så pass mycket att han bestämde sig för att ge sin egen bok en tydligare särprägel, vilket så klart medförde att han fick ändra en hel del i det tänkta innehållet.

Vi flaggade för Kubbes museum i somras här på Bokunge. Jag tänkte skriva lite om båda böckerna eftersom de faktiskt fortfarande har vissa beröringspunkter.

Sånt som är av Svein Nyhus handlar om Eli som inte har någon att leka med. Eli har däremot en enastående fantasi och en tom resväska redo att fyllas med “sånt som är”. På vänstersidorna i boken ställer Eli existentiella frågor om hur olika saker förhåller sig och på högersidorna ges en hel massa förslag på det han just har frågat om. Berättelsen om Eli är en helt annan än den om Kubbe. Det här är en slags alternativ skapelseberättelse där Eli skapar med hjälp av sin fantasi och sin blick. I slutet av boken skapar han en helhet med det han har samlat i sin väska. Först skapar han ett annat “jag” och sist lägger Eli och “jaget” sig för att vila – för att nästa dag eventuellt skapa en hel värld. Det är en mycket vacker bok som Nyhus har gjort och jag tror att den passar de mindre barnen såväl som den intresserade vuxne läsaren. Illustrationerna är detaljerade och drömska och ackompanjerar väl texten. Många av objekten som Eli tänker fram skiljer sig från det gängse. Även i den här boken finns svärtan som man återfinner i många av Nyhus böcker nära till hands och man kan aldrig vara riktigt säker på när den ska överrumpla en.

Kubbe är en liten stubbliknande figur som bor långt in i skogen och som älskar att samla på allsköns pryttlar. Och desto mer han samlar på sig ju svårare får han att rymma sina saker. Kubbe frågar därför sin kära farmor om råd. Farmor föreslår att Kubbe ska ordna ett eget museum. En idé som Kubbe genast nappar på.   Jag tycker mycket om Åshild Kanstad Johnsens illustrationer och jag gillar verkligen färgskalan hon använder sig av här (brunt/grönt med detaljer som bryter av i helt andra färger). Och historien om den prylgalne Kubbe kan jag också relatera till. Den här historien kommer troligen att fängsla många små och halvstora barn som tycker om att organisera och sortera. Det enda jag har svårt för med den här boken är att den är aningens för lång. Jag tror att historien hade mått bra av att kortas ned några uppslag med tanke på hur detaljerad den är. Kanske är det också därför (boken är lite för lång för högläsning) det är svårt avgöra vilken målgrupp som den lämpar sig bäst för.

Kubbes museum är skriven och tecknad av Åshild Kanstad Johnsen och ges ut Rabén&Sjögren. Sånt som är är skriven och illustrerad av Svein Nyhus och ges ut av Daidalos.

Resa med barn.

Det här med att skriva reseguider utifrån ett barnperspektiv tycker jag är ett genidrag. På semester i New York förra våren skaffade jag ett antal olika guider om allt från stans bästa lekplatser till kaféer för barn. Det blev så mycket lättare att underhålla sonen när man visste i vilket av Brooklyns alla hörn man kunde hitta vettig barnmat snabbt, eller  för all del, var man kunde köpa blöjor som inte uteslutande var parfymerade med tjej- eller killdoft. I Sverige har det de senaste åren dykt upp guider som ger tips på de bästa attraktionerna för barn i vårt avlånga land. För ett tag sedan fick jag upp ögonen för serien Stora städer och små barn som avhandlar städer både i (Malmö) och utanför Sverige (Köpenhamn, Berlin, Paris, London, New York, Bangkok). Det bästa med de här guideböckerna är att de är små till omfånget, billiga (så pass att man kan glömma en på hotellet utan att få dåligt samvete) och samtidigt fyllda med bra och relevant information. Jag gör stickprov i Malmö/Köpenhamn, Berlin och New York-guiderna och faktiskt så finns många av mina egna favorithak och sevärdheter med mellan pärmarna. Gillar kapitel som “Jag är hungrig – restauranger där familjer trivs”  och “Varuhus och Secondhand – familjeshopping.” Det här är kort och gott allt det man behöver veta för att planera en semester för familjen. Och om någon undrar så är det inte bara aktiviteter för de små barnen utan det finns en del även för tweenies och lite äldre.

Läs mer om böckerna här.

Zenobia tappar bort sig

Karuseller och skrål, marknad och den där känslan att vilja sätta alla pengar på en enda häst. Zenobia köper en påse kockosprickar för alla pengarna och det är just då som alla bara försvinner.

Zenobia ser sin mamma och går fram för att ta hennes trygga hand. Kvinnan vänder sig om och är inte Zenobias mamma, alla i världen har förvandlats till främlingar, okända former som bara går och går omkring. Nu är hon ensam kvar.

En liten gullig unge tappar bort sin familj. Föräldraskräckis tänker vi som vet, men här är det barnets skräck som är i fokus och varje litet barn kan nog känna igen sig i Zenobia när hon står där och bara skakar på huvet medan hon håller hårt i påsen med kockosprickar, den enda trösten hon har då allt gått åt skogen.



Sedan hittar räddningen henne. Två disträ tonårsbrudar står och är sådär coola som tonårsbrudar är, men samtidigt kan de ändå inte bortse ifrån det vilsna, ensamma barnet.

Barnet som tappar bort en förälder känner vi igen sedan tidigare, men jag gillar verkligen hur räddningen ligger i det mest oväntade, ingen snäll gammal tant, utan två ganska läskiga tjejer. För det vet väl alla att tonårsbrudar är bland det mest läskiga som finns.

Fantastisk dialog där också. Hur de konstaterar att: “Bäst vi hjälper ungen.” och sedan när ungen visar sig sitta som fastgjuten i marken av skräck klagande utbrister: “Ungen rör sig inte”.


Vi får ett lyckligt slut, Zenobia hittar sin familj och bjussar tonårsbrudarna på några kockosprickar innan hon återigen drar iväg med storebror på nya äventyr.

Zenobia tappar bort sig är skriven av Lilian Eklund och illustrerad av Sara Gimbergsson. Boken är utgiven av B Wahlströms förlag.

Efterlysning

Frågan gällde böcker för rätt små barn, 2-3 år sådär. Finns det bilderböcker om skilsmässa för så små barn? Jag gissar: Ja. Men jag kan faktiskt inte komma på en enda. Kan ni?

Obehagligt hög igenkänningsnivå

Ni vet hur man brukar säga att en bok är “på pricken”? Jag ångrar alla gånger jag använt det uttrycket tidigare i livet. Jag grämer mig, till och med. För jag skulle ha sparat det till Vem städar inte?, det skulle jag verkligen. Högre igenkänningsfaktor än så här kan det nämligen inte bli.

Liten lista över grejer i senaste Stina Wirsen-boken som överensstämmer EXAKT med mitt liv:

1. Det är helg hos Nallefamiljen – check! Det är det här också.

2. Då måste man städa – check! Måste man här också.

3. Det är tråkigt – check! Tycker vi här också.

4. Så alla är rätt sura – check! Låter rimligt.

5. Efter ett tag blir det således bråk med rätt låg nivå på anklagelserna (MEN Å! Måste du damma så dåligt?) – check! (Gör jag ju inte! Och förresten slängde du smutstvätten i en ful hög på golvet nyss.)

6. Sedan tar alla sig samman – check!

7. Och hjälps åt istället – check!

8. Och så får lilla nallen (som lätt glömmer att städa) följa med pappa till återvinningen och hjälpa till att sortera och slänga burkar – CHECK! CHECK! CHECK!

Min första tanke när jag premiärläste Vem städar inte?: Eh… har Stina Wirsén varit hemma hos oss och gjort research? Utan att säga något? OTÄCKT! Sedan ägnade jag mig en stund åt att ömsom kallsvettas, ömsom skratta åt den obehagligt höga igenkänningsfaktorn. Mycket roligt! Och lite jobbigt. Men mest roligt!

Det är en twist på slutet också, förresten. Som involverar mamman. Och en påse chips. Jag tänker inte avslöja om jag känner igen mig i den också, för där går ändå gränsen. Herregud, lite värdighet vill man ju helst ha kvar.

Vem städar inte är skriven och illustrerad av Stina Wirsén. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Bilderboksretro 50-tal

Det är en vacker karamell till bok det här, Bilderboksretro 50-tal, precis som gjord för en sådan som jag, som älskar fina bilder och böckerna de kommer i. 

Annars, femtiotalets bilderbok, intressant? Nja, kom tillbaks om ett par decennier tänker jag först. För det är FiBs gyldene böcker och hatboken Misse Murr som först dyker upp för mitt inre öga. Trista berättelser som ofta förmedlar ännu tristare värderingar. 

 
Men, då tänker jag förstås inte på de där tidlösa klassikerna, de som jag vill läsa om och om igen för mitt barn, ja för alla barn. Jag glömmer helt Tove Janssons helt fantastiska Hur gick det sen?, allt av Lennart Hellsing och Astrid Lindgren. För att inte tala om Historien om Någon, bilderboken som alla barn älskar, utan undantag. Nej, att de där skulle vara femtiotal har jag förstås inte lagt en tanke på, men så är det ju förstås.

Lite extra exalterad blir jag över fotoboken Trulsa hos mormor. Görs sådana böcker nuförtiden?  Det är också väldigt fint att få se ett litet smakprov ifrån Barnen i djungeln illustrerad av Ulf Löfgren, som dessvärre lämnade oss alldeles nyligen. Underbara färger och former på omslaget.

Femtiotalet är fint, mycket fint, det är svårt att argumentera emot där, men det är när Bilderboksretro 80-tal kommer, som jag verkligen kommer att hänga på låset.

Bilderboksretro 50-tal är skriven och sammanställd av Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing. Lotta Kühlhorn har formgivit boken, som är utgiven av Rabén & Sjögren.