Lenilenileni

I Leni är ett sockerhjärta är Leni vuxen. Hon är så stor att hon är beredd att äta stark ost, lök och dricka kaffe (eller vem det nu var som drack det), precis som vuxna. Fast det finns förstås gränser för hur vuxen man kan bli, städa till exempel, det verkar vara höjden av tråkighet. I Leni blir en bebis har det kommit in en lillebror i bilden, Sigge. Han är en riktig bebis. Och det är Leni också, faktiskt! Det syns kanske inte, men det känns.

Leni blir en bebis är lika bra som föregångaren, minst. Eller det är snarare så att de båda böckerna förhöjer varandra. Jag älskar hur Emma Adbåge knyter samman dem genom återkommande mönster: I Leni är ett sockerhjärta kan Leni knäppa jackan själv, äta med kniv och gaffel, gå utan vagn och är så stor så alla andra barn blir pluttiga. I Leni blir en bebis kan hon inte klä på sig alls, inte äta ordentligt och definitivt inte gå. Krypa kan hon däremot och det är roligt, för allting blir så stort.

Och så älskar jag hur det är äldre människor i båda böckerna som drar igång Lenis förvandlingar. Först är det några tanter på ett kondis som kallar henne för ett sockerhjärta, och då blir hon såklart vuxen. Men när sen en gammal gubbe kallar henne stora damen blir hon vips ett sockerhjärta igen. Och när en annan tant i slutet av Leni blir en bebis har fräckheten att kalla henne för just en stor bebis blir hon så förolämpad att hon bestämmer sig för att bli en häst i stället. Fullkomligt logiskt. Jag kan känna igen den känslan från när jag själv var liten, det var väldigt provocerande när främmande äldre personer skulle kalla en saker som om de visste vem man var. Jag har full förståelse för Lenis trots. Och jag vill se mer av det!

(Sigge förresten, himla gullig bebis! Bara så vi inte glömmer bort honom.)

Leni blir en bebis är skriven och illustrerad av Emma Adbåge och ges ut av Rabén&Sjögren.

Dela detta:

Lämna en kommentar